Kära vänner (eller åtminstone de av er som hittar hit under lågsäsongen, det vill säga när jag är i Sverige). Idag är det fettisdagen. Det innebär ju enligt tradition att man äter semlor, en tradition som både är trygg och begriplig, i den bemärkelse att man förstår vad som föreskrivs utav den, om än inte varför. Vad en semla är, som ju skulle kunna antas vara den mest konkreta aspekten av hela traditionen, har dock på senare tid blivit höljt i dunkel.
Det hela började till synes 2015. Det var åtminstone då som den så kallade semmelwrappen lanserades på Tössebageriet på Östermalm1. Förskingringen av semmelbegreppet har därifrån urartat, och har i år nått vad jag hoppas är sin kulmen. Om detta förfarande inte upphör lagom till nästa fettisdag så blir jag mycket besviken, men framför allt orolig. Som senare i detta inlägg kommer göra sig tydligt så står fastlagsbullen nämligen på randen av att utrotas i den uppsjö av förvanskningar som uppstått i dess avbild, och bakverket riskerar att möta samma öde som pungvargen på Tasmanien; utkonkurrerad i det virrvarr av råttor, katter, rävar och hundar som kolonisatörer tar med sig.
Jag förstår dock om vissa läsare finner mig onödigt konservativ och bakåtsträvande i denna fråga. Naturligtvis är väl utveckling i allmänhet något positivt, kanske ni vill få mitt medhåll om. Och jag vill säga till de med denna inställning, att de nog inte insett vidden av kalabaliken som råder bland semlor. Utan vidare undanflyktigheter ska jag därför härmed redogöra för de vulgäraste övertrampen kring semmelbegreppet.
