Yes

- Mamma, diskmedlet är slut... men vet du, jag springer och frågar grannen!
/dörrklocka/
- Klart grabben ska diska! Yes är drygt.
- Oj, var det allt?
(Speaker: En droppe Yes räcker längre, mycket längre än det näst bäst säljande varumärket - så att du sparar pengar. Yes - Sveriges drygaste diskmedel!)

Om variationer av bokstaven O i fornkyrkoslaviska

Fornkyrkoslaviska var det första slaviska skriftspråket. Det uppfanns av bysantinska missionärer för att underlätta i att konvertera slaver till kristendom under 800-talet, och skrevs först med ett alfabet som kallades för det glagolitiska alfabetet. Detta övergavs emellertid efter en tid till förmån för det då unga kyrilliska alfabetet. Anledningen till detta skifte vill jag anta var att det glagolitiska alfabetet såg, så att säga, helt åt fanders tokigt ut.

Det glagolitiska alfabetet.

De munkar som uppfann det glagolitiska alfabetet levde uppenbarligen kyska, återhållsamma liv, där de kreativa uttrycksmöjligheterna var få. Därför unnade de sig att låta bokstaven Ü se ut som en kaffekvarn och bokstaven M se ut som en grodas trampdyna - gulligt, måhända, men förmodligen ganska jobbigt att sitta och skriva.

Situationen de hade försatt sig och sina lärjungar i var ohållbar. Man måste anta att det var tacksamma missionärer som gick över till det kyrilliska alfabetet, som jag vill påstå har blivit mer framgångsrikt som skriftsystem, åtminstone i och med att det har blivit uttrycksmedel för sådana fantastiska konstnärer som Fyodor Dostojevskij, Lev Tolstoj och det ryska syntbandet Alyans1.

Å andra sidan är det kanske inte alfabetet som gjort dessa skriftställare så lyckade. Kanske har de ärvt sin kreativa ådra från de slaviska evangelister som mödosamt lät sinapennor dansa fram glagolitiska vindruveklasar och fornlämningssymboler hundratals år innan Alyans ens släppt sin debutsingel. Om inget annat så tog dessa apostlar onekligen med sig sin kreativitet i övergången till det kyrilliska alfabetet. Bevisen för detta är vad jag tänkte behandla i denna text.

Fettisdagen

Kära vänner (eller åtminstone de av er som hittar hit under lågsäsongen, det vill säga när jag är i Sverige). Idag är det fettisdagen. Det innebär ju enligt tradition att man äter semlor, en tradition som både är trygg och begriplig, i den bemärkelse att man förstår vad som föreskrivs utav den, om än inte varför. Vad en semla är, som ju skulle kunna antas vara den mest konkreta aspekten av hela traditionen, har dock på senare tid blivit höljt i dunkel.

Det hela började till synes 2015. Det var åtminstone då som den så kallade semmelwrappen lanserades på Tössebageriet på Östermalm1. Förskingringen av semmelbegreppet har därifrån urartat, och har i år nått vad jag hoppas är sin kulmen. Om detta förfarande inte upphör lagom till nästa fettisdag så blir jag mycket besviken, men framför allt orolig. Som senare i detta inlägg kommer göra sig tydligt så står fastlagsbullen nämligen på randen av att utrotas i den uppsjö av förvanskningar som uppstått i dess avbild, och bakverket riskerar att möta samma öde som pungvargen på Tasmanien; utkonkurrerad i det virrvarr av råttor, katter, rävar och hundar som kolonisatörer tar med sig.

Jag förstår dock om vissa läsare finner mig onödigt konservativ och bakåtsträvande i denna fråga. Naturligtvis är väl utveckling i allmänhet något positivt, kanske ni vill få mitt medhåll om. Och jag vill säga till de med denna inställning, att de nog inte insett vidden av kalabaliken som råder bland semlor. Utan vidare undanflyktigheter ska jag därför härmed redogöra för de vulgäraste övertrampen kring semmelbegreppet.

Tillbaka i Uttran

Kära vänner. Detta ska inte bli ett långt inlägg, utan bara ett kortfattat tack för att ni tagit del av min blogg. Jag är nu tillbaka i mitt rum i Uttran, som mer eller mindre känns som vanligt. Det kan kanske till och med ses som betryggande att ha snö utanför fönstret igen, även om den inte inger någon särskilt positiv känsla när man är utomhus.

Jag sitter med läroboken framför mig nu, inför min och Altheas första dag tillbaka under Gunnars ögon på institutionen för asien-, turkiet- och mellanösternstudier på Stockholms universitet. Jag bläddrar igenom det som kommer att ingå i kursen Japanska II, och vill dela med mig av följande:

Detta kan vara den konstigaste förklaring jag någonsin sett i en lärobok. Önska oss lycka till.