Om variationer av bokstaven O i fornkyrkoslaviska

Fornkyrkoslaviska var det första slaviska skriftspråket. Det uppfanns av bysantinska missionärer för att underlätta i att konvertera slaver till kristendom under 800-talet, och skrevs först med ett alfabet som kallades för det glagolitiska alfabetet. Detta övergavs emellertid efter en tid till förmån för det då unga kyrilliska alfabetet. Anledningen till detta skifte vill jag anta var att det glagolitiska alfabetet såg, så att säga, helt åt fanders tokigt ut.

Det glagolitiska alfabetet.

De munkar som uppfann det glagolitiska alfabetet levde uppenbarligen kyska, återhållsamma liv, där de kreativa uttrycksmöjligheterna var få. Därför unnade de sig att låta bokstaven Ü se ut som en kaffekvarn och bokstaven M se ut som en grodas trampdyna - gulligt, måhända, men förmodligen ganska jobbigt att sitta och skriva.

Situationen de hade försatt sig och sina lärjungar i var ohållbar. Man måste anta att det var tacksamma missionärer som gick över till det kyrilliska alfabetet, som jag vill påstå har blivit mer framgångsrikt som skriftsystem, åtminstone i och med att det har blivit uttrycksmedel för sådana fantastiska konstnärer som Fyodor Dostojevskij, Lev Tolstoj och det ryska syntbandet Alyans1.

Å andra sidan är det kanske inte alfabetet som gjort dessa skriftställare så lyckade. Kanske har de ärvt sin kreativa ådra från de slaviska evangelister som mödosamt lät sinapennor dansa fram glagolitiska vindruveklasar och fornlämningssymboler hundratals år innan Alyans ens släppt sin debutsingel. Om inget annat så tog dessa apostlar onekligen med sig sin kreativitet i övergången till det kyrilliska alfabetet. Bevisen för detta är vad jag tänkte behandla i denna text.


Det är i synnerhet en bokstav som fick agera kanvas åt dessa konstnärer, nämligen bokstaven O. Den förekom i ett antal varierande former i fornslaviska manuskript, mellan vilka skillnaden inte var något annat än estetisk. Utgångspunkten var den neutrala all-roundversionen, som helt enkelt såg ut som ett vanligt O. Men skulle man skriva ordet "båda" ("oбо") eller ordet "två" ("двое"), så förekom det att man skrev "ꚙбо" respektive "двꚙе", alltså med ett fördubblat O. Skulle man skriva "öga" ("oко") så kunde man krydda sin text genom att ändra till "ꙩко", och ge första O:et en pupill. Om man skrev om fler än ett öga kunde man ändra bokstaven ytterligare, och i dualis, till exempel, kunde "ögon" bli "ꙭчи".

Men den festligaste variant av bokstaven O som dessa skribenter drog till med var också den ovanligaste. Den användes nämligen uteslutande i frasen "mångögda serafim2". Ordet "mångögda" återges i en handfull fornslaviska texter såhär: "многоꙮчитїи".

Symboliken är ju tydlig i dessa bokstavsvarianter. Men det är inte utan att man känner att det var tur att den bana som slaverna inledde med dessa lustigheter inte följdes längre än såhär. Man får nästan skrivkramp bara av att titta på hur de envisades med att stava "mångögda", och ser man på hela ordet framgår dessutom att ordet innehåller fler O:n än det som man klätt ut till seraf. Eftersom att bokstavsförvandlingen enbart var estetisk fanns ju inga grammatiska hinder för att gå vidare till att skriva "мнꙮгꙮꙮчитїи", och vid det laget har man sjudubblat antalet O:n. Därutöver så är bokstaven O visserligen till formen lik ett öga, men den är också till formen lik många andra saker, och i längden vore det ohållbart att ändra på bokstaven varje gång man skulle skriva ord som "basketboll", "kroppkaka", eller "Fredrik Reinfeldt sedd ovanifrån".



1: https://www.youtube.com/watch?v=zwFC626lRT4

2: Serafim, eller serafer, är enligt judisk och kristen tradition de änglar som står högst i den gudomliga hierarkin. De flyger ständigt och för evigt i cirklar kring guds tron i himlen, och ropar "helig, helig, helig!". Ibland är det inte odelat positivt att vara av rang.