Om landskapssymboler

Lite lokalpatriotism är det såklart inget fel på. Att känna ett band till den ort man är född och uppvuxen i är självfallet en naturlig drift. Och i vårt moderna samhälle, där internet kopplar samman alla människor, landet runt, blir det ju svårare och svårare att hålla småskaliga, lokala traditioner vid liv, i konkurrens med all världens influenser. Så dokumenterar man olika företeelser för att representera de svenska landskapens unika karaktär, så gör man det med ett uppsåt som jag inte kan beskriva som annat än gott. Däremot tror jag ändå att jag inte skapar mig allt för många fiender när jag lägger fram påståendet att detta uppsåt till viss mån kringgåtts. Listan på de fält inom vilka varje landskap i Sverige tilldelats en representant är nämligen, enligt vad som finns dokumenterat på Wikipedia, som följer:

- Landskapssånger
- Landskapsrätter
- Landskapsdjur
- Landskapsfiskar
- Landskapsfåglar
- Landskapsblommor
- Landskapsäpplen
- Landskapsmossor
- Landskapssvampar
- Landsapsstenar
- Landskapsstjärnor
- Landskapsstjärnbilder
- Landskapsgrundämnen

Och visst finns det väl punkter på denna lista att invända sig emot? Hur starkt band har till exempel gemene sörmlänning till vår landskapsmossa? Vet man ens vilken av alla våra vackra mossor som är den officiellt mest representativa för landskapet?

Dessa frågor är svåra för mig att svara på. Vi som bor i Botkyrka och dylika kranskommuner kanske snarare känner ett band till Stockholm, än till Södermanland.  Således var det för att få svar på frågeställningarna ovan som jag fick tanken att skriva detta inlägg. Jag ville helt enkelt ta upp exemplet ur varje kategori som representerar Södermanland, och bjuda in alla läsare från orter som Eskilstuna och Strängnäs att kommentera inlägget med en redogörelse för till vilken grad de relaterar till företeelserna ifråga. Efter att ha inlett mina efterforskningar så har jag dock upptäckt vilken skatt dessa landskapssymboler är, och kommer därför ta mig friheten att göra rikliga utsvängningar där jag finner att det har underhållningsvärde. Detta kommer ni förhoppningsvis ha förståelse för.

Men, vi börjar i det vettiga. Till att börja med har vi nämligen landskapssångerna, och att vi har sådana är väl en av de minst anmärkningsvärda sakerna i denna uppräkning, åtminstone om man godkänner nationalsångers existens som förståelig. Landskapssången i Södermanland heter också Sörmlandssången¹, och det är väl rimligt att en sådan sång ska fåra vara landskapssång.

Nåväl. Vi går vidare till landskapsrätterna. Återigen kulturella företeelser, som ju därför borde vara lätta att hitta exempel på med stark förankring i landskapet. Däremot verkar detta vara ett fält inom vilket det råder kraftig konkurrens mellan olika förslag. Wikipedia erbjuder nämligen inte mindre än tre olika auktoriteters utlåtanden kring vilka rätter som bör betraktas som landskapsrätter. Dessa auktoriteter är dels en omröstning som genomfördes av ICA på 90-talet, där läsare av tidsskriften Buffé fick skicka in egna förslag på lämplig rätt för det egna landskapet; dels en bok från 2010, också utgiven av ICA, som presenterar representativa rätter ifrån varje landskap med recept; och dels, och mest anmärkningsvärt, en från Telia som heter Ingrid. Vem detta är, och varför hon räknas som en auktoritet kring landskapsrätter, verkar inte ens Wikipedias moderatorer ha klart för sig.

Vem?

För en ensam person vid namn Ingrid verkar utnämnandet av alla landskapsrätter också ha varit en diger börda, och man kan rimligtvis inte förvänta sig att hon på egen hand ska ha kännedom om alla svenska landskaps matkultur. Upplands landskapsrätt har hon därför helt enkelt låtit vara ”uppländsk husmanskost”. I Jämtland påstår hon att man äter det inte alls särskilt jämtländskklingade Bouillabaisse (om än gjord på röding). Här i Sörmland har vi det invecklade ”stekt pomerans- och nejlikeinlagd strömming med kumminkryddat knäckebröd”; medan Smålands landskapsrätt är ”ostgratinerad gösfilé med potatismos”.

ICAs omröstning lyckades åtminstone kväva alla sådana excentriciteter med demokratins sansade kudde. Där utnämndes Sorundatårta till Södermanlands landskapsrätt, och småländsk ostkaka till Smålands. Jämtland fick älgstek med murklor, och Uppland fick ångbåtsbiff. Att ICA tyckte att detta kändes inadekvat är svårförklarigt, men det gjorde de, för ett antal år senare gick man ut med nya dekret; ut med Sorundatårtan, ropade man, och in med ”helstekt strutsbiff med rotfrukter”!

Hur en fågel som inte ens lever på denna kontinent lyckats bli landskapsrätt är bortom vad jag begriper. Förvisso passerar man, om man tar motorvägen söderut ifrån Uttran, en strutsfarm, men enligt en broschyr² från Svenska Strutsföreningen finns det över hundra strutsfarmer i Sverige, så så mycket att skryta om har inte strutsbönderna där i Nyköping. Var det så att någon redaktör på ICA hemskt gärna ville få med sitt favoritdjur någonstans, och Södermanland drog kortaste strået? I så fall kunde man väl lika gärna krängt strutsen på Västerbotten, som ändå nedgraderat sig från den av folket utnämnda västerbottenpajen till ”Paltmuffins”?

Frågorna är många, men för fridens skull går vi vidare ifrån maten. Vi har hamnat vid de diverse djur som symboliserar landskapen. Dessa finns det som regel tre av per landskap; djur i allmänhet, även känt som mittemellan (utdelade av WWF); fågel (utdelade av Sveriges ornitologiska förening³), samt fisk (utdelade av Fiskeriverket).

Att djuren är utdelade av olika organisationer beroende på expertis verkar ju rimligt, men problem uppstår i de landskap där WWF delat ut en fågel som landskapsdjur. I vissa av dessa har nämligen en annan fågel sedan blivit landskapsfågel. Gästrikland, Norrbotten och Västerbotten har alla gått det ödet till mötes, och intrycket blir att Sveriges ornitologiska förening inte ansett tjädern, lavskrikan eller storspoven vara fullvärdiga fåglar. Vad beträffar lavskrikan kan jag förvisso förstå dem, men tjädern eller storspoven har inte gjort någonting för att förtjäna denna skymf.

Detta angår hur som helst inte oss i Södermanland, som lyckligtvis fått ha kvar vårt coola landskapsdjur, fiskgjusen, som landskapsfågel. Som landskapsfisk har vi å andra sidan braxen, i folkmun känd som tråkbraxen, men så är ju just fisk en av de svårare kategorierna att tilldela något iögonfallande ifrån (Småland råkar vara ett av de få landskap som lyckats med just detta, med sin mal).

Vi går raskt vidare till landskapsblommorna. Dessa är, om jag ska vara ärlig, ganska trista. Sörmland har vit näckros och Småland har linnea. Wikipediaartikeln försöker desperat få ämnet att verka intressant, så när den ska beskriva hur blommorna delades ut tar den till följande formulering: ”två landskap gjorde våldsamt motstånd mot de tilldelade växterna, nämligen Skåne (som ville ha prästkrage istället för bok) och Hälsingland (som hellre ville ha lin än tall)”.

Självfallet är det rimligt av invånarna i Hälsingland att ifrågasätta hur man kan tilldelas ett barrträd som landskapsblomma, men historieskrivningen som konstaterar att de och deras likasinnade i Skåne var våldsamma i sin opposition har jag svårt att gå med på. Dessutom fick man i Medelpad gran som landskapsblomma, men det verkar inte ha väckt någon förbittring.

Vi fortsätter på listan, och kommer in på våra landskapsäpplen. Dessa utnämndes av Sveriges Pomologiska Sällskap i samarbete med Sveriges Pomologiska Förening. Jag vet ingenting om dessa två grupper, men jag vill föreställa mig att det någon gång uppstod ont blod mellan två motstridiga faktioner inom en enhetlig pomologisk rörelse, vilket, likt den kyrkliga öst-västra schismen år 1054, separerade pomologin i två halvor. I den liknelsen så är det Sveriges pomologiska sällskap som är den ortodoxa kyrkan och -förening som är den katolska, detta eftersom att föreningen på senare tid verkar ha genomgått någon form av luthersk reformation och bytt namn till Riksförbundet Svensk Trädgård.

Om allt detta av en händelse inte stämmer så skulle det ju också kunna vara så att intresset för pomologi är så stort i Sverige att alla pomologer och pomologaspiranter inte får plats i ett och samma förbund, varför man helt enkelt blivit tvungen att starta ett till.

Landskapsäpplena är dock i sig inget vidare anmärkningsvärda för oss få lekmän som står utanför den pomologiska kretsen. I Södermanland är det äppelsorten Åkerö som är landskapsäpple. En sak som blir tydlig när man läser listan över landskapsäpplen är att det inte  finns nog med svenska äppelsorter för att täcka upp alla landskap. Landskapsäpplet i Västerbotten heter till exempel "transparante blanche”.

En annan organisation som måste ha fler medlemmar än de vet vad de ska göra av med är Mossornas vänner, som 1996 åtog sig det skräckinjagande arbetet att dela ut landskapsmossor åt Sveriges alla landskap. Om dessa landskapsmossor skulle rangordnas så skulle Södermanland med lätthet hamna på topp, i och med att vår mossa, vågig praktmossa, har det solklart roligaste namnet av mossorna på listan, möjligen med konkurrens från Skånes skuggsprötmossa. Därvid tar spaningarna jag kan göra om mossor slut.

Landskapssvampar verkar ha delats ut av ett lösare förbund än mossorna. Enligt Wikipedia gjordes detta nämligen ”i samråd mellan svampvänner i Sverige på 1980-talet”. För det mesta verkar vännerna ha valt ätliga svampar till landskapssvampar, möjligen med undantag för Gotlands jordstjärna (men så har man väl inte heller lika mycket svamp att välja mellan på Gotland). Jag kan i och för sig inte heller påstå att Smålands koralltaggsvamp ser något vidare god ut. I Södermanland kom svampvännerna överens om att landskapssvampen ska vara svart trumpetsvamp.

Koralltaggsvamp

Vi går vidare. 1989 tog Sveriges geologiska undersökning emot förslag från geologer på landskapssten för varje landskap. Här kan Skåne skryta om att ha den bergart som har störst medial närvaro, nämligen flinta, men i och med dess spridning världen över tror jag å andra sidan inte det går att använda stenen för att marknadsföra Skåne i turistsammanhang. Detta kan man däremot göra i Småland, i och med att Växjögraniten som är landskapssten där inte går att beskåda någon annanstans än i Småland. I Södermanland heter landskapsstenen granatådergnejs.

Näst på listan finner vi två punkter som är starkt sammankopplade med varann, nämligen stjärnbilder och stjärnor. Dessa verkar ha delats ut i en astronomilärobok skriven i Lund, som ett studentikost skämt om inflationen i landskapssymboler som skett. Till dessa spexare vill jag påpeka att ett tillskott till den allt för långa listan av landskapssymboler som himlar med ögonen fortfarande är ett tillskott till den allt för långa listan av landskapssymboler.

På himlavalvet råder lite samma problem som på äppelodlingarna, att det helt enkelt finns för få igenkännbara exempel. Härjedalen och Gotland kan till exempel skatta sig lyckliga med Stora björn respektive Orion som stjärnbilder, och i och med det stjärnbildernas starkast lysande stjärnor Alkaid respektive Betelgeuse som landskapsstjärnor. Här i Sörmland får vi nöja oss med de lågmälda Draken och Eltanin.

Med stjärnorna ur vägen står vi nu inför sista punkten på listan, nämligen våra landskapsgrundämnen. Dessa togs fram av Svenska nationalkommittén för kemi, enligt egen utsago för att ”stimulera intresset för kemi i landet”: om ungarna i Bohuslän sedan dess har fått ett avsevärt intresse för klor låter jag vara osagt. Ordvalet "stimulera" får det dessutom att låta som att man påstår att man bara gett näring åt den inneboende passion för kol eller kväve, eller dylikt beroende på härkomst, som finns i varje svenskt barnahjärta. Hur som helst har vi i Södermanland landskapsgrundämnet kobolt, och kommittén passade av bara farten på att ge ett stadsgrundämne till Stockholm också. Detta blev neon, i vad jag antar är en missriktad hyllning till Stomatolskylten.

Med detta har vi avslutat vår uppräkning. Faktum är att Wikipedia nämnde två ytterligare kategorier, nämligen landskapsväsen och landskapshus, men intresset för dessa har tydligen varit så svalt att själva listorna inte ens nått ut utanför pärmarna på böckerna de först publicerades i.

Det är inte utan att man undrar vad allt detta är till för. Jag skämtade ovan att landskapsstenen skulle användas för att locka turister, och en sådan motivering känns ju som att den till någon utsträckning skulle kunna förekomma. Men problemet är ju att det inte finns någon som väljer resmål efter vad de har för mossa eller sten på platsen, utom möjligen medlemmarna i Mossornas vänner, och eftersom att de själva är de som valt ut landskapsmossorna så gör ju den färdigställda listan ingen skillnad för dem. Det enda de vinner utav det hela är tidsfördriv. Det kanske är det som är anledningen att vi har alla dessa symboler; att det finns allt för många föreningar i Sverige med allt för lite att göra? I så fall låter jag budskapet i detta inlägg bli följande; sätt alla dessa föreningar, våra pomologer, svampvänner och så vidare, i arbete med att bygga billiga hyresrätter i Stockholmsområdet i stället, eller leda SFI-kurser för nyanlända syrier, eller dela ut post. Så slipper de stackarna sitta och göra listor hela dagarna.

1: www.youtube.com/watch?v=dC9kaDn3-8I

2: www.svenskstruts.se/JAP/Text/PDF/farmare.pdf

3: En förening som sedan 2014 heter Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige. Namnutökandet motiverades med att man ville locka ungdomar till föreningen.