Nu har det passerat tre veckor sedan detta blogginlägg var tillbörligt, men bättre sent än aldrig. Jag ska på allmän begäran (Greta har ensam agerat talesman åt allmänheten) skriva några tankar och reflektioner kring den japanska taltävling jag deltog i förra månaden.
2015 års taltävling var den första som hölls, och mitt första möte med den var när Tumbas representant för året greppades av mildare panik (till den grad panik kan vara mild) då hon skulle författa sitt tal. Jag fick även privilegiet att vara åskådare under själva tävlingen och blev så otroligt nervös, av andrahandsnervositet, så att säga, att jag svor att jag minsann inte skulle delta när tävlingen hölls nästa gång. Min japanskalärare log åt detta, med en nedlåtande blick. Hon visste något som jag inte visste, sade blicken. Vad jag än hade att säga i mitt försvar var att sprattla i kvicksand - inte bara onödigt, utan till och med kontraproduktivt. Detta sade blicken.
Ugglor anades i mossen när sagda lärare ett knappt år senare gav en oskyldig läxa över jullovet - skriv ett tal. Desto mer skäliga blev dessutom ugglemisstankarna av att hon med läxan delade ut broschyrer om 2016 års taltävling. Nåväl, tänkte vi i klassen, det är ju inte så att vi är anmälda till tävlingen1. Så jag väntade fram till jullovets sista helg och började halvhjärtat slänga ihop ett tal. I detta upptäckte jag att jag ju faktiskt har potential att skriva något bra. Jag hade valt ett tacksamt ämne, nämligen Japans flyktingmottagning2. När vi i klassen följande vecka kom till skolan - mitt tal var inte riktigt färdigt men det går att bli utmattad av att försöka översätta migrationsstatistik - kom japanskaläraren med den fina nyheten att hon under lovet passat på att anmäla hela klassen till taltävlingen. "Det går ju att avanmäla dagen innan om ni ändrar er," sade hon, med en uppenbarligen liberal definition av vad det innebär att ändra sig.
Redan då accepterade jag min lott i livet. Denna lärare har ett sätt att titta på en när man pratar med henne som får en att tänka "ja, men, ok. Jag har ändå hunnit med ganska mycket i livet. En hjärtinfarkt vid pulpeten i en aula vid Stockholms Universitet kanske inte är sämsta sättet att trilla av pinn." Dessutom var jag ju faktiskt ganska nöjd med mitt tal. Visserligen visade det sig vid rättning att jag i vissa meningar tänjt så till en grad gränserna av mina grammatiska kunskaper för att formulera det jag ville ha sagt att meningarna blivit totalt oförståeliga, men jag väljer att se detta som ett tecken på min ambition. Och när allt kommer kring var det inte mycket annat som skulle rättas. Jag kunde ganska snabbt gå över till nästa steg: memoria.
Under ett par veckor i januari gick det inte många timmar mellan mina frenetiska rabblanden av mitt tal. Talet hade fått skepnaden av ett argumenterande tal med avslutningen "därför förväntar jag mig att japan blir ett land som är aktivt i sin flyktingmottagning!" följt av en ryckig bugning som jag när jag tänker tillbaka på det kanske inte hade behövt öva inför varje gång jag mumlade talet på bussen eller framför diskstället. Jag gick och lade mig vissa kvällar med lätt hjärtklappning, och frågade mig vad jag gett mig in på. Stundom kändes det overkligt att talet någonsin skulle framföras.
Jag vet faktiskt inte varför den här taltävlingen fostrar sådan otrolig nervositet i ungdomarnas hjärtegropar, men det gör den. Min föregångare och förebild i tävlingen, som är vida känd för sin avslappnade munterhet, kände den också. Jag kände mig som att jag skulle kliva in i ett rum fullt med Hells Angels-medlemmar och berätta om de moraliska fallgroparna inom läderproduktion, men det skulle jag inte. Jag skulle bara gå in i ett rum fullt av japaner och berätta om hur dålig Japans politik är. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
En kväll, veckan innan tävlingen, fick jag experimentera med läkemedel här hemma. Vid det laget hade jag i stort lärt mig talet, och jobbade med att framföra det i en hastighet mild nog att åtminstone enskilda ord skulle gå att urskilja (varför jag experimenterade med läkemedel). Det som egentligen pågick var att min kära mor tagit med sig någon form av hjärtmedicin hem från jobbet och hon ville att jag skulle testa medicinen i hemmets trygghet först, så inte dosen skulle vara för hög och få mig att svimma i japanska ambassadörens famn vid tävlingstillfället. Vilket ju var omtänksamt velat. Det var också på något sätt en point-of-no-return, för om jag ska dopa mig ska jag baske mig inte göra det i onödan. Några dagar senare gick jag och köpte en vattenflaska med Tumba Gymnasiums logotyp på, för det ska mycket till innan jag negligerar att vända min torra hals och mina nervösa svettningar till ett tillfälle att marknadsföra den möjligheternas skola som är Tumba Gymnasium3.
Lördagen den 23 Januari var det dags. Jag klev upp, åt en avokado, tog på mig kostym och min finaste slips4 och packade medicin, marknadsföring och manus i en liten väska. Sedan bar det av mot universitetet, på en färd där jag balanserade två bilder i huvudet. Den ena bilden var det råd jag fått från alla håll, som egentligen inte var mycket mer än en försäkring mot att torska: "se det inte som en tävling! Det är ett tillfälle att träna din japanska, det spelar ingen roll om du vinner." Den andra bilden var bilden av mig själv som leende tar emot förstapriset. Jag såg det senare som en mer eller mindre ouppnåelig fantasi, men det var samtidigt möjligheten att komma först som var det enda som lockade till att delta över huvud taget. Vilket rådgivarna ju, trots sin välvilja, inte förstått.
Jämte dessa sinnesbilder fanns inget utrymme för självinsikt. Annars skulle jag kanske inte stirrat ut genom tågfönstret hela resan till Stockholm C, med meningar som "behöver inte Japans åldrande befolkning invandrad arbetskraft?" rullandes i mitt huvud som ett mantra. Jag skulle heller inte ha mumlat hela talet för mig själv i busskuren på Vasagatan. Men, jag fick åtminstone ha hela busskuren själv på så vis. Värt att nämna är även att jag, innan jag satte mig i busskuren, förtvivlat försökte hitta till den. Jag hann skicka ett sms till mina två kamrater som genom studier vid Stockholms Universitet har vana att ta den bussen, men sedan kopplades min telefon upp till närmaste Espresso Houses wifinätverk, vilket jag inte hade auktorisering att surfa på, och således kunde jag inte ta del av de råd som de försökte skicka tillbaka. När jag väl hittade busskuren kände jag mig som att jag genomgått ett grundligt torktumlarprogram. Vilket ju kan ha bidragit till att jag gav ett något ostadigt intryck till mina medresenärer, och följaktligen fick bredda ut mig på bänken som en pascha.
Mellan det att bussen sedan plockade upp mig och att taltävlingen var igång finns inte mycket att tillägga.
Mellan det att bussen sedan plockade upp mig och att taltävlingen var igång finns inte mycket att tillägga.
Vi satt uppradade vid namnskyltar sorterade efter utbildningsnivå och lyssnade på våra konkurrenter, ett tjugotal darrande ungdomar i olika grader av uppgivenhet. Jag var faktiskt, utan att skryta, ganska hoppfull när ett antal medtävlande fått sitt sagt. Det var nämligen så att merparten (dittills allihopa) hade valt ämnet "skillnader och likheter mellan Japan och Sverige" medan jag valt "Japan i omvärlden". Jag tänkte om valet, bortsett från det faktum att jag fann mitt ämne mer intressant, att juryn ju består av olika auktoriteter som till stor del kan betraktas på experter inom skillnader mellan Sverige och Japan, i egenskap av ambassadörer, regionschefer för japanska företag. Jag resonerade på så vis att de inte skulle vinna något utav att få höra om hur manga är populärt i Japan, men inte lika populärt i Sverige (och att Japan därför är ett perfekt land, tydligen). Emellertid föreföll detta resonemang inte självklart när jag väl stod där, och förklarade för alla fronters företrädare för Japan om hur dåligt deras land är. Faktum är att jag under hela talet stirrade på domarna, iakttog dem med en blick som antingen var genomborrande eller desperat (sådant är svårt att veta själv).
I ärlighetens namn minns jag inte mycket från att framföra talet. Jag talade per automatik, inte ens han som satt längst bak i salen och signalerade om hur man klarade sig i förhållande till tidsgränsen erkände jag med ett ögonkast. När jag intog min sittplats igen kändes det nästan antiklimaktiskt: var det allt? Efter att talet upptagit en så stor del av mina tankar kändes det konstigt att inte längre ha det framför mig. Ingalunda fick jag luta mig tillbaka under resten av tävlingen, utan koncentrerade mig inbitet på de tävlande som kom efter mig, för att försöka klura ut hur jag skulle rangordnas jämte dem. Detta moment skulle snart komma att bli ännu mer av en nagelbitare, då lunchrasten kom och gick och det var dags för universitetsklassen att framföra sina föredrag. Här fanns ju deltagare som uppenbarligen var bättre på japanska än jag. Vad hade jag för fördelar gentemot dem, frågade jag mig själv. Jag hade slips, jag pratade politik och jag hade tränat löjligt mycket på talet. Av dessa var nog nummer två den som skulle hjälpa mig mest.
Efter att alla tal var framförda fick juryn tid för att överväga, och i pausen visades en tecknad film om en pojke som skolkade från skolan för att ägna sig åt skomakeri. Budskapet med denna filmvisning var oklart, kanske hade filmens utgivare sponsrat tävlingen, men efter en knapp timme var det dags för domarna att göra entré igen. Vilket de gjorde olidligt makligt. I de oberäkneligt långsamma minuter som det tog för juryn att börja läsa upp vinnarna lämnades vi deltagare att sjuda i vår egen nervositet. Plats fem till ett bland gymnasisterna skulle sedan ropas upp. Vinnaren fick gå fram och skaka hand med den jurymedlem som fått äran för stunden, samt ta emot ett pris av eskalerande grad av otymplighet. Det inleddes med ett kuvert, för att sedan bli en ljusstake, en dammsugare - till sist fick jag kliva fram och ta emot förstapriset i gymnasiekategorin, nämligen en resväska5.
Nu vill jag inte framstå som skrytsam, men jag fick mina föraningar om hur slutresultatet skulle bli redan efter gymnasiekategorins prisutdelning. Hon som jag misstänkt skulle vinna den kategorin, som ju tack vare att ha bott i Japan i ett år var duktigare på språket än jag, blev nämligen tvåa. Resten av prisutdelningen handlade i stort om att vänta. Vid det laget började dessutom mitt piller sluta verka, så min nervositet stegrade markant, fram till det att förstaprisvinnaren skulle utropas. Såklart hade det daltats mycket innan dess: foton skulle tas, sponsorer skulle presenteras och så vidare och så vidare. När det äntligen var dags för vinnarens namn att utropas skulle spänningen trappas upp genom en dramatisk tystnad, som plockad från TV4. Och visserligen skötte konferenciern sitt jobb minst lika bra som han den där snubben i idol med alldeles för stram hästsvans, men jag hade ändå mina misstankar om vilket namn som skulle ropas upp. Fotografen som fanns på plats riktade nämligen sin kamera mot mig under konstpausen, som för att fånga min extas på bild. Därmed förstördes ju överraskningsmomentet och mitt breda leende på bilden blev otroligt konstlat. Faktum är att jag under eftermiddagen upplevt en sådan total neurotisk berg-och-dalbana att mina kindmuskler satts ur spel, och varje leende på varje foto blev inte bara konstlat utan dessutom smärtsamt. Vilket ju var olyckligt, för jag vill ju inte ge någon uppfattningen att jag inte var glad att vinna priset. Det var jag. Jag fick, åtminstone officiellt sett, ta emot en flygbiljett till Tokyo av ceremoniella proportioner. I själva verket var biljetten bara en kartongskiva som jag fick ge tillbaka efter att alla bilder var tagna. Då bytte regionschefen för Japan Airlines den mot sitt visitkort, och uppmaningen att mejla honom när jag ville flyga till Japan. Sedan tog han antagligen med sig "biljetten" till nästa tävling eller sponsorskap.
1: Jag tycker om att inbilla mig att det finns en skillnad i avsikt bakom min egen tystnad och mina klasskamraters, även när vi alla är lika tysta. Jag tänker tre steg före, jag är inte orolig, och jag vill inte tala innan jag tänker - därför kommer jag inte med invändningar i situationer som denna. Resten av gruppen är bara socialt missanpassade. I bakhuvudet vet jag att vi egentligen sitter i samma båt allihopa, men frågan är vilken av dessa två båtar vi sitter i.
2: Som jag tar upp i talet sökte sig 2000 flyktingar till japan år 2014. Av dessa fick 11 personer uppehållstillstånd.
3: Jag har vana inom marknadsföring, har lätt att lära mig nya saker och ser det som en självklarhet att vara kunnig, informativ, fördömsfri och hjälpsam i mitt kundbemötande. Maila mig på william.carlsson.taylor@gmail.com så skickar jag mer än gärna mitt cv.
4: jag var nästan den enda som tänkte så, märkte jag sedan. Nu vill jag absolut inte vara snorkig mot mina medtävlande, men däremot är jag mer än gärna snorkig mot alla som finner det lämpligt att presentera sig inför en ambassadör med mjukisbyxor på.
5: när jag senare öppnade resväskan hittade jag inslagningspapper och en rosett däri, som någon uppenbarligen glömt slå in väskan med.
5: när jag senare öppnade resväskan hittade jag inslagningspapper och en rosett däri, som någon uppenbarligen glömt slå in väskan med.
jag är jonas
SvaraRadera