Desorientering

På en sittplats för en, belägen vid fönstret,  begrundar jag min afton. Delvis känner jag mig skamsen över att ha lämnat Greta ensam hemma i badet, delvis är jag nöjd över att ha en god måltid framför mig, delvis är jag något besviken över de kommunikativa brister som ägde rum vid beställandet av måltiden.

Efter att ha spenderat eftermiddagen i Shin-okubo, Tokyos koreatown, kom vi utmattade hem för att vederkvicka oss. Shin-okubo erbjuder flera lockelser, med koreansk mat och musik, koreanskt smink, koreanska kändisars idolkort, planscher och nyckelringar, med mera; ett annat spektakel som äger rum där är en skåpbil som veckovis patrullerar gatorna med uppmaningar om att pallra sig tillbaka dit man kom ifrån. Det senare fick vi tyvärr inte uppleva, och lär inte få göra det senare heller, då det tydligen bara är på söndagar man enligt lagen har tillstånd att utföra sådana "demonstrationer". Vilket ju är en intressant lag, som jag antar i Sverige skulle kunna motsvaras av att vi en dag i veckan upphäver lagen om hets mot folkgrupp.



Vi fick i alla fall, tur nog, uppleva allt det övriga Shin-okubo har att erbjuda (emellertid fanns även köttbullar och prinskorv att välja på den restaurang vi valde för att avnjuta den koreanska maten).

Här får man uppleva "koreansk kultur"

Tids nog tog vi oss hemåt, via en promenad genom Shinjuku, och vilade en stund i vårt rum. Innan vilostunden försökte vi städa i ordning rummet en aning, men det lyckades halvdant, i och med att rummet bara precis är stort nog för våra tre sovplatser och dessutom har ett golv i väldigt känsligt material. Vi har fått låta väskorna vila i vågrät position längs med väggarna, och behöver kliva över en av dem för att komma in och ut ur rummet, så någon flexibilitet i möblemanget finns inte. Det är att stöka ner som gäller. Så kanske är det förståeligt att vi gav upp och lade oss för att vila en stund innan nästa uppbokning, vilket var en middag med Emmys före detta värdsyster, som jag och Greta också slängts med i av bara farten. Tyvärr anades katastrof strax innan tiden var inne - Greta vaknade från sin tupplur med magont. Halvvägs framme vid restaurangen vi bestämt att träffas vid, som förövrigt skulle vara muminrestaurangen som ligger vid vårt hus, fick äventyret avbrytas och jag och Greta gick tillbaka hemåt. För att råda bot på smärtan tappade vi upp ett bad åt Greta, och jag lämnade sedan lägenheten för att köpa mig en munsbit att äta. En expedition som vanligtvis går smärtfritt, men hyllorna på 7/11 var av deprimerande gleshet, så jag gick istället till den närliggande yakisoba-restaurangen. Där fann jag snabbt något att beställa, och klev fram för att briljera med min japanska: "[läsa innantill från menyn] wo hitotsu kudasai". "En [läsa innantill från menyn], tack".  När man sedan i vanlig ordning inte förstår ett ord av de fraser och frågor som rabblas i blixtsnabb takt blir man något avskräckt, men jag lade fram 1020 yen för att betala för min 720-yensmåltid. Och kassörskan började räkna småmynt för att betala tillbaka med. "Eh, jag har 20 yen," påpekade jag lite försynt, varvid kassörskan ursäktade mig och tog 20 yen ifrån mig. Jag var fullkomligt desorienterad vid det laget och tackade därför och gick för att vänta på min mat. När maten sedan serverades gjorde den det med en återbäring på 20 yen och en förklaring av kvittot som om jag vore dum i huvudet. Vilket jag kanske var. Men maten såg i alla fall god ut.Och så gick det till när jag hamnade där på min fönsterplats. 

Jag kan ju även passa på att säga några ord om gårdagen. Vi besökte Harajuku, som har beskrivits som "den japanska ungdomakulturens Mecka" så många gånger att ordet Mecka snart förlorar sin betydelse och måste börja tituleras "islams Harajuku". Harajuku är alltså ett shoppingområde. Jag köpte dock ingenting, förutom en penna och lite handkräm, och blev kallad tråkig för den sakens skull - men jag bidar min tid. På kvällen fick vi sedan förstärkning som sällskap då vi var utbjudna med ett gäng andra svenskar som studerar i Tokyo (det vill säga utöver Alex och Michael). Att vi var med dem innebar att vi kunde överlåta allt ansvar om navigering och beställning till dem, vilket gjorde kvällen desto mer njutbar. Värre var det på väg till restaurangen vi bokat bord på, då vi kom 40 minuter för sent efter att ha drastiskt överskattat vår förmåga att orientera oss i Tokyo.

Jag lyckades dock hitta tillbaka hem från yakisoba-restaurangen, och sitter nu här bland resväskor och eladapters. Jag kanske ska försöka mig på den där städningen igen?