Dagens ägg

Kära vänner, låt mig till en början be om ursäkt för gårdagens inlägg, som skrevs i etapper under loppet av ett antal timmar, den sista av etapperna dessutom under inflytandet av en jetlag som drabbade oss och tvingade oss att gå och lägga oss klockan sju på kvällen. Något som bland annat neglerades att nämnas var hotellrummet vi bor i. Det är ett mycket litet rum, som man ju förväntar sig i Tokyo, beläget på åttonde våningen av hotellet Villa Fontaine Ueno, ett av hotellen i Villa Fontaine-kedjan, som något förvirrande har sloganen "a sense of relaxation in the heart of Tokyo" trots att hotellen ju på grund av sin flerfaldgihet inte är belägna på en plats utan flera, vilket skapar en obehaglig bild av Tokyo vore det en levande varelse, med cirka 12 hjärtan och eventuellt fler, beroende på om hotellkedjan expanderar. Det är dock inte ett rum att klaga på, utan har alla förnödenheter som kan förväntas för priset, som lampor och varmvatten.



Rummet har även god utsikt, med Tokyo Skytrees storslagna siluett i ständig fokus vart man än vänder sig i rummet, som ett varningens finger utsträckt för att påminna oss om att inte bryta mot hotellets i broschyren uttrycka trivselregler om att inte bära pyjamas i lobbyn eller inte under sin vistelse bli medlem i ett brottssyndikat.



Detta inlägg skriver jag nyss tillbakakommen ifrån hotellfrukosten, under ett kort avbrott på rummet innan vi ger oss av igen för att promenera i Uenoparken. Hotellets frukost är förrädisk då den tar skepnaden av en buffé, men variationen består uteslutande av de tre faktorerna "dagens ägg","dagens soppa" samt "dagens sallad".



Hurdan variationen är av dessa två komponenter återstår dessutom att se, men denna första morgon tog de i alla fall skepnaden av en äggröra respektive sallad med vitkål och gurka. Alla dessa komponenter utgjorde alltså en frukost som såg ut såhär:



Soppan beskrevs inte av skyltningen med något annat än "soup", men den smakade inte heller som något mer placerbart än det - tänk varma koppen eller skolbespisning. Nu funderar ni säkert, kära läsare, om vad det var för lustigt bröd som serverades. Den brödsort som jag tog var en av många, men den som såg i särklass mest intressant ut. Jag föreställde mig att den gröna marmoreringen smakade grönt té eller något annat gott, men den visade sig inte ha någon smak alls. Brödet var alltså dekorerat med gröna stråk, möjligen karamellfärg, helt enkelt för att smycka ut brödet med den mest aptitretande smak att smycka ut mat med - Grönt™.
Mer än så skriver jag inte för detta inlägg, mina vänner, eftersom att vi ska gå och äta lunch nu. Jag återkommer dock med den spännande berättelsen om promenaden till Uenoparken vi tog i dag. Missa inte det.