En ny början

Mina vänner,
välkomna tillbaka till rakethund.blogspot.com. Traditionen dikterar att det ska bloggas under mina vistelser i Japan, och vad är jag om inte en tjänare åt traditionen? Så, som uppmärksamma läsare redan förstått, är jag är alltså i Japan nu. Flygresan var av en lyx som varit ouppnåelig för de tidigare resorna, vilket jag ska förklara härnäst.
Resan var mitt utnyttjande av den biljett som jag vann vid en taltävling i våras som tidigare nämnts på denna blogg. Således bokade jag den inte själv, utan fick det gjort av en städse tillmötesgående representant för Japan Airlines i Helsingfors. Haken var att representanten var fostrad i den japanska byråkratin, varför hon i april månad krävde att få den information hon behövde för att kunna boka den biljett som hon visste skulle göra sig gällande först idag den 27 december. I och med det dröjde det ett bra tag mellan det att jag fick min biljett till Tokyo och det att jag fick min biljett till orten för mellanlandning, Helsingfors, och detta skapade förvirring vid incheckningsdisken i Arlanda. Min förfrågan där var att få mitt bagage skickat direkt till Tokyo (som min kontakt lovat att jag skulle) samt att få sitta bredvid min resekamrat för denna resa, Althea (som min kontakt lovat att jag skulle). Inget av dessa önskemål fullföljdes utan besvär, vilket jag tror är på grund av att hon vid disken i Arlanda såg ut att tro att jag improviserade hela min berättelse. Efter att ha försökt checka in mitt redan incheckade bagage ett tag så gav hon dock upp till slut, låtsades tro mig och lät oss passera till gaten. Vi gick sedan för att växla pengar, men jag nådde i den processen min av banken utfärdade spärr för uttag. Jag började med att försöka växla till mig motsvarigheten av 6000 kr, men fick gradvis trappa ner till dess att jag enbart växlade 2000 kr. Därefter gick dock allt smidigt, och flyget till Helsingfors lämnade oss på en liten liten buss efter mindre än en timme. När bussen stannade vid terminalen stod där en japansk kvinna i en neongul reflexjacka, hållandes en skylt med mitt namn på. Detta var inte en tjänst jag hade efterfrågat eller ens förvarnats om, men kvinnan visade sig vara min kontaktperson från Japan Airlines i egen hög person, och hon förklarade att för att se till att jag och Althea skulle få sitta bredvid varandra så skulle vi få helt nya boarding passes. Sedan plockade hon fram två stycken sådana med ett vant svep och räckte över dem. Så gick det till när vi blev uppgraderade till "Premium Economy," som förvisso inte är första klass men för den sakens skull absolut inte kan anklagas för att vara ekonomiklass. Kontaktpersonen fortsatte med att eskortera oss hela väggen till gaten, där hon önskade oss en lycklig resa och sedan försvann in i folkmassan. Det hela var en roingivande behandling, särskilt med tanke på att gaten vi åkte ifrån tryggt nog var samma som sist jag åkte via Finland. Det enda som bröt mot den vana känslan var det faktum att flygplatstoaletten inte spelade det fågelkvitter i högtalarna som jag så tydligt minns ifrån förra gången jag var där. Detta väcker ju frågan, vad var det för fåglar som kvittrade på flygplatstoaletten om inte inspelade sådana?

Väl på planet upptäckte vi snabbt fördelarna med klassresan vi gjort. Stolarna var rymligare, både till bredden och till benutrymmet betraktat. Därtill ingick kudde, filt och ett par tofflor med tillhörande skohorn så att det när man var färdig med tofflorna inte skulle vara ett ok att ta på sig sina skor igen.

Startpaket för toffelbruk

Därutöver serverades rikligt med mat, enligt menyn nedan. Till viss besvikelse så uteblev dock menyns i särklass mest intressanta rätt, "UDON de SKY," ett svek som vi passagerare faktiskt inte fick motiverat för oss.


Överlag fick måltiden gott betyg, och alla de till synes tusentals moment som den bestod av hade den goda effekt att vi behövde vi lägga ner en massa tid på att ta emot brickorna, ta det som låg på brickorna ur sina förpackningar, äta det som låg på brickorna, städa undan matresterna på brickorna och ge tillbaka brickorna till flygvärdinnan, något som ju fördrev tiden under vår tur över Rysslands taiga, fram till det att vi flög in över Tokyo, för att se berget Fuji tungt vila på horisontents mitt.

Vid ankomsten lyckades vi ta oss igenom alla passkontroller, bagageband och så vidare oskadda. Vi rörde oss faktiskt framåt i en rasande fart genom flygplatsen, fram till disken för köp av tågbiljetter in till Tokyos innerstad. Där tog det stopp eftersom att jag inte fick köpa en biljett med mitt kort, så jag tog fram mina surt förvärvade kontanter och betalade på gammeldags vis. Varför min uttagsspärr skulle påverka detta kan jag inte förstå, men så är det mycket som är oförståeligt med bankernas förehavanden. Jag fick istället, till min stora bitterhet, betala med kontanter, och vi tog tåget mot Ueno station, där vi klev av och raskt och hurtigt gick ut, till biljetthallen med wifi så vi skulle kunna googla hur vi skulle gå till vårt hotell. En googling senare och vi promenerade till hotellet, nöjda och säkra på vår väg. När vi väl var framme där blev vi dock kyligt bemötta av den anledning att vi var tre timmar för tidiga att checka in. Vi lämnade vårt bagage och ägnade eftermiddagen åt att vandra mållöst på gatorna däromkring. Detta moment bör kanske ha varit mer spännande än det var, men faktum är att vi var trötta, hade lite ont i ryggen och ville till vårt hotellrum. Jag avslutar därför detta första blogginlägg med den lyckliga nyheten att vi just nu sitter, rena och säkra, på vårt hotellrum.