Svett och etikett

Med risk för att låta repetetiv så hälsar jag god kväll, kära vänner. Ni får ha överseende med denna repetition; det råkar helt enkelt vara så att det bara är på kvällarna som jag har tid över till att skriva inlägg här. Så händelserika har våra dagar varit här hittills. Gårdagen fortsatte till och med efter att det förra inlägget publicerades, med en middag på en izakaya där ett flertal mindre rätter stod på menyn - däribland rockfena, som jag aldrig förr fått privilegiet att äta. Det smakade som en skosula gjord av fisk, doppad i majonnäs.

Marinbiologi och fortifikationsstudier i Osaka

God kväll, kära vänner. Ett plötsligt regnväder¹ har drivit hem oss och just nu sitter vi kring vårt bord och njuter av att vara inomhus. Sådant lär man sig att njuta av när det är så fuktigt ute att det känns som om någon slagit in en i ett tunt men tätt lager av plastfolie. Dessutom är ju lägenheten i vilken vi roar oss med att vara inomhus trevlig, vilket jag lovat att bevisa med bilder och de bifogas här:

Rakethund i Osaka

Mitt medvetande är som en tom eka förtöjd vid en brygga. Det gungar på ett svall, i en enda mjuk rörelse, in mot bryggan och sedan ut igen, tills repet spänner sig till sitt yttersta läge - Sisyfos stenbumling slinter - och rörelsen börjar om på nytt. Det är som att mitt själva kött och blod går i vågor, utan hänsyn till lagar om materia pulserar mina lemmar och min kropp är vid den ena stunden jättelik och vid den andra mindre än en mus. Allt jag är är några nerver i mitten och känslorna som strilar igenom dem, som en stomme av ståltråd. Mitt sinne svävar i gryningsdiset ovanför min lekamen och blickar ner, och jag känner luften strömma förbi mig i all materias outtröttliga störtlopp emot entropi.

Detta är känslan att sova på ett flygplan när varenda muskel i ens kropp har domnat av den onaturliga ställning de ligger i. Det är nästan en bedrift. Man tycker att det borde vara omöjligt, men den som formgav dessa flygplanssäten formgav en plats där varenda fiber i ens kropp skaver emot någonting. Värre var det väl i och för sig för Viva, som hade den ovan beskrivna massan av kött och ståltråd lutad emot sig.