Rakethund i Osaka

Mitt medvetande är som en tom eka förtöjd vid en brygga. Det gungar på ett svall, i en enda mjuk rörelse, in mot bryggan och sedan ut igen, tills repet spänner sig till sitt yttersta läge - Sisyfos stenbumling slinter - och rörelsen börjar om på nytt. Det är som att mitt själva kött och blod går i vågor, utan hänsyn till lagar om materia pulserar mina lemmar och min kropp är vid den ena stunden jättelik och vid den andra mindre än en mus. Allt jag är är några nerver i mitten och känslorna som strilar igenom dem, som en stomme av ståltråd. Mitt sinne svävar i gryningsdiset ovanför min lekamen och blickar ner, och jag känner luften strömma förbi mig i all materias outtröttliga störtlopp emot entropi.

Detta är känslan att sova på ett flygplan när varenda muskel i ens kropp har domnat av den onaturliga ställning de ligger i. Det är nästan en bedrift. Man tycker att det borde vara omöjligt, men den som formgav dessa flygplanssäten formgav en plats där varenda fiber i ens kropp skaver emot någonting. Värre var det väl i och för sig för Viva, som hade den ovan beskrivna massan av kött och ståltråd lutad emot sig.

Ja, mina vänner, som ni märker är jag på resande fot igen och är i skrivande stund nyvaken ombord på ett plan som ska ta mig, Viva och Althea till Peking; en plats som vi kommer att lämna bakom oss så fort som möjligt för att ta oss vidare till det (av flygbolaget) förlovade landet: Osaka. Att åka via Kina har sina fördelar - man slipper till exempel Swiss Airs propagandistiska jodelmusik och ostvagn - men det innebär även att man stöter ihop med den kinesiska kulturen, som förvisso innefattar god mat och vacker konst, men i utbyte mot detta tycks sakna den svenska föreställningen om att ordningen som människor i en kö står uppradade i har någon som helst inverkan på ordningen som sagda människor förväntar sig bli betjänade i. Det kan ju också vara så att vi tre råkade bli de enda främlingarna på ett plan med 200 kinesiska syskon, och våra medpassagerare av den anledningen var så obekymrade av var och vid vilken baggagevagn de och deras pass befann sig att de frigjort rörde sig mellan köplats, köplats och incheckningsdisk.

Men, jag har fått avnjuta godtagbart god mat och varmt jasminté. Kan hända att jag ångrar de lite hårda ordalagen jag tillämpat när vi samsas med hemvägens ryssar.

Tröttnar man på sin omgivning går det ju alltid att försänka sig i en av alla spännande kortfilmer som visas ombord. 

Men på planet spenderar vi inte hela vår resa och faktum är att vi redan har anlänt i Osaka. Det är alltså först nu som vi har tillgång till en internetuppkoppling över vilken jag kan publicera skriverierna ovan. Jag hoppas ni har överseende med tidshoppet. Att jag inte hade någon uppkoppling är för övrigt ett faktum som gjort sig påmint under promenaden till lägenheten som vi behövt viga de senaste timmarna av vår kväll åt. Man blir lite ödmjuk när man inser hur lätt man har att gå vilse, men inte hjälps man heller på traven av det adresssystem som gör att samma adress återfinns på två olika platser i samma stadsdel. Självfallet gick vi ju vilse när vi letade efter fel adress.

Men, nu är vi framme och sitter och marinerar oss i det svett som den fuktiga 30-gradiga kvällsluften har penslat oss med. I varje vrå av lägenheten sitter en svettig yngling och ser sliten ut nu, så några bilder på lägenheten kan jag inte ta förrän imorgon. Se det som en cliffhanger. På återseende.