Irasshaimase!

Det har då och då sagts att japaner pratar japanska med alla, vare sig de förstår eller ej. Detta är inte sant. I Japan finns vissa fraser som butikspersonalen alltid yttrar, reflexmässigt, instinktivt. De välkomnar till butiken och ropar då och då ut information om sortimentet eller någonting (i ärlighetens namn vet jag inte vad de säger). De berättar vad man köpt, hur man betalar och vad man får för växel när man kommer till kassan. Men de gör allt detta utan att någonsin förvänta att man förstår. Igår, till exempel, fick jag höra allt detta av ett butiksbiträde på 7/11 och lade fram mina mynt jag ville betala med, men när jag vände på klacken var han tvungen att informera mig om att jag givit 10 yen för lite, och detta gjorde han minsann inte på japanska: "eh...... ten... yen," ropade han. Och så här är det alltid. De förväntar sig inte att man förstår ett uns japanska, även om man genom att prata japanska försökt motbevisa dem.

Det här är ett kort inlägg, skrivet på tisdagsmorgonen, som jag tänkt ägna åt att göra lite observationer om den japanska serviceindustrin. Nog för att många har gjort observationer om den förr, men det har åtminstone aldrig skett på den här bloggen.

Som sagt så repeterar man vissa etablerade fraser till förbannelse, i en otroligt nasal röst. All butikspersonal förställer rösten för att få till ett artigt surrande, så till en grad att jag börjar undra huruvida man på japanska arbetsintervjuer blir ombedd att säga "irasshaimase!" med en så nasal röst som möjligt. De säger dessa fraser oavsett hur många kunder som befinner sig i butiken och jag börjar misstänka att de säger dem även om de är ensamma utan kunder. Men om detta är deras mantran, så är plasten deras radband. Oavsett vad du köper så är det förpackat i så mycket plast att vi lika gärna kunde ha kört bil hit, så mycket olja vi bidrar att förbruka med våra inköp. Greta köpte en vaniljpudding och en påse chokladgodis igår. Chokladen kommer i en plastpåse, och i påsen var varje enskild chokladbit individuellt inplastad. Till puddingen fick hon (som alltid, vare sig man ber om det eller ej) en inplastad plastsked, och allt detta fick hon bära hem i en plastpåse.

Men, visst, i japanska butiker är det inte så noga om kunden faktiskt förstår det man säger, eller behöver all plast man ger dem.  Det är desto viktigare att alla kunder får bra service. Och i detta ligger vi långt efter i Sverige. Konbini, närbutiker öppna 24/7, ligger med ett antal meters mellanrum i stort sett överallt. På vår gata här har vi tre av dem. Dessa konbini säljer dessutom ett oöverträffat utbud av färdiglagade maträtter, mestadels i form av traditionell japansk mat som risbollar, sushi, tenpura, japansk curry, med mer, och man kan få dessa uppvärmda på plats. Om man vaknar mitt i natten och känner ett lamslående begär efter friterade räkor så är det inte bara möjligt att få tag på - man har ett utbud att välja mellan. Dryckesautomater finns i stort sett överallt, och de säljer dryck till samma pris som i vanliga butiker. De säljer både varm och kall dryck. Här kan man alltså köpa te eller kaffe på burk, och dessutom kan man betala med sitt sl-kort.
Just det sistnämnda är ganska anmärkningsvärt, eftersom att kortbetalningar är ganska sällsynta i Japan. Det finns ingen egentlig rutin för dem: butiker tar kort, men de gör det på ett bökigt sätt; signatur krävs, och så vidare. Alltså måste transaktioner för det mesta ske kontant, vilket inte passar bra med prissättningen på varor i Japan, som sällan ger en priser som slutar på noll. Istället får man förmodligen ett antal en-yens-mynt i växel, ungefär 0.07 kronor vardera. Dessa är ju försvinnande små, så i praktiken gör man inte slut på alla sina pengar, man delar upp pengarna i mindre och mindre delar tills det man har kvar är i stort sett obrukbara sjuöresmynt.

Det jag vill ha sagt är inte att digitalisering inte har skett. Digitalisering har skett, bara inte i det här området. I restauranger (folkligare sådana, åtminstone) så är beställandet ofta digitaliserat. Ni har säkert hört talas om sushi som viner förbi matgästerna på rullband. På "vanligare" restauranger finns ofta en knapp vid varje bord som man trycker på för att tillkalla kyparen. Inte ovanligt är att få en menyn i ipad-form, så att man helt enkelt trycker på det man vill äta direkt i menyn och på så viss skickar en notis till köket om var skåpet ska stå.

Det finns en poäng till jag vill framföra, och det är att man ser på skatt på ett helt annat sätt i Japan. Man verkar se det som en börda man motvilligt axlar, ett ont som storebror har lagt på ens axlar. Åtminstone tyder priserna på det. Prissättningen av varor görs oftast utan skatten i åtanke. Priset utan skatt är det som står på prislappen och priset med 8% skatt tillagd står i det finstilta: varför allting på 100 yens-butiken kostar 108 yen, och en anledning till det ovannämnda faktum att priserna man betalar sällan slutar på noll.

Så visst är det ett annorlunda system, och på sina håll lite förlegat, men det går inte att säga annat än att de menar väl. Och efter att ha erfaranhet med till exempel SL:s kundtjänst så har man ju lärt sig att detta inte alltid är att ta för givet.