Diverse avsked

Kära vänner, jag kan inget annat be om ursäkt för hur jag låtit tiden rinna iväg utan att dela med mig av mina tankar via detta forum. Jag har hunnit säga hejdå till både skola och boende sedan ni hörde ifrån mig sist, och dessa två avsked var så krävande att jag helt enkelt inte haft tid att blogga, får jag väl värja mig med att säga. Men, detta är något som jag inte förväntar mig att ni ska acceptera i ett nafs. Låt mig beskriva vad jag varit upptagen med i lite mer detalj.

Först och främst så hade vi måndagslektionen, eller snarare den utdragna roliga timme som vi hade istället för att ha lektion. Efter att ha börjat med att titta på film, den japanska 80-talsklassikern Tanpopo, fortsatte vi med att äta nougat från Hong Kong och få tillbaka resultat från våra prov innan skolan var slut och vi lämnade klassrummet för sista gången. Fredagsgänget/rå kyckling-gänget/gristarmsgänget/fransk lunch-gänget firade detta med att åka till Shibuya och ledsagas av en volontär till en otroligt trendig hamburgerrestaurang vid namn Whoopi Goldburger. Detta var också namnet på paradrätten, och utöver den serverades ett antal variationer på samma mönster som alla var döpta efter en hollywood-skådis vars namn på mer eller mindre konstnärligt sätt kombinerats med ett hamburgertillbehör.

Den av dessa som jag till slut valde var Helena Bonham Burger, alltså en hamburgare med avocado, till vilken jag valde att äta pommes frites. Man hade detta eller potatismos att välja mellan, men så långt utanför ramarna vågade jag inte tänka att jag beställde det sistnämnda.

Det var dock som sagt helt klart ett trendigt ställe, vilket syntes på allt ifrån inredningen till personalens nonchalanta klädsel; men i synnerhet märktes det av på att man på en stereo spelade musik av bandet Tame Impala.

Mätta och belåtna efter denna coola måltid var det dags för oss att äta något folkligare till efterrätt. Jag skulle inte säga att vi gick någonstans som var så mycket folkligare att det var folkligt, men efter ungefär en kvarts promenad och därmed matsmältning så var vi framme vid en restaurang som specialiserar sig på sufflépannkakor. Sufflépannkakor är väl egentligen precis vad det låter som, och om inte det vore nog har ni sett dem på bloggen förr. Att jag har erfarenhet av dessa pannkakor innebär dock inte att jag var beredd på hur stora de skulle vara när vi fick in dem, och jag var tvungen att få hjälp ifrån den närmast bottenlösa Hongkongesen för att kunna göra rent min tallrik.

Till slut så lyckades vi bli färdiga, och kunde betala och gå därifrån med hedern i behåll. För säkerhets skull hade vi i och för sig skrivit upp oss under alias när vi kom dit, på väntlistan som stod uppställd utanför dörren eftersom att det faktiskt bildats kö till pannkakorna. Baserat på den andra svensken från mitt boendes smeknamn, vilket är Gubbe i kontrast till Cool kille (detta i tron att "cool kille" betyder "bebis"), så hette vårt sällskap "Gutsube" på gästlistan.

Faktum är att vi efter pannkakorna hade ett till ärende att utföra, men det brådskade inte. Vi hade någon timme på oss, och på gubbens anmodan gick vi till en spelhall för att spenderade denna timme där. Att det inte var konstigt att han föreslog detta uppdagades snart, i och med att han har lyckats bygga upp rutinerad precision när det kommer till såna här spel, tydligen på de få maskiner som finns att tillgå på för mig okänd adress i Stockholm. Nedan, till exempel, ser ni hur han spelar ett spel som jag inte riktigt förstår mig på, men som vad jag vet går ut på att man trycker på blinkande lampor i takt till musik. Stycket han valde att göra detta till är ett som tidigare avhandlats i ett eget inlägg; det vid namn PPAP.

Till slut fick jag dock chans att glänsa inom det fält i vilket jag har expertis, nämligen purikura (de där fotoautomaterna). Tyvärr har jag ännu inte fått se resultatet från detta moment, för volontären har glömt skicka bilderna, men vi blev söta, kan jag lova, mycket söta.

Hur länge som helst kunde vi dock inte leka. Efter bilderna var färdiga lämnade vi genast Shibuya, för att anlända i skolan, klockan 16:30. Det var då vi hade vår avslutningsceremoni, i samma rum som vi haft vår inledningsdito. Flaggan med universitetets logotyp var åter upptejpad på väggen, och någon form av rektor inledde med att hålla tal som ungefär fyra personer förstod mer än en femtedel av. Därefter använde föreståndaren för utbytesprogrammet sin tid vid pulpeten till att sammanfatta allt vi gjort under de här tre månaderna. Jag har alltid tyckt att hon var, för att säga det så respektfullt jag kan, duktig på att fylla ut tid; och i detta tal så återberättade hon detaljer ifrån våra äventyr i skolan på individnivå ("Anni, visst skrev du tecknet för "liv" när ni i A-klassen var på kalligrafikurs?").

Diplom skulle delas ut till oss studenter också, men medan ovannämnda rektor var där så valde man att spara på tid med diplomeringsprocessen genom att skicka fram en ensam representant, amerikanen med det flottiga håret som anser sig vara överlägsen kvinnor, för att ta emot alla våra diplom.

Slutligen höll en av oss elever ett tal. Den de valt ut för att göra detta var ingen mindre än tysken ifrån mitt boende. Han var tydligen mest ambitiös i sin klass, och hade därför belönats med att på tre dagars varsel få skriva ett tal och sedan hålla det inför publik, den lyckosten. Med detta fanns bara ett problem, och det var att den klass han var mest ambitiös i var nybörjarklassen. Det var snabbt uppenbart att det tal han en gång skrivit blivit rättat till oigenkännbarhet, och han kunde inte riktigt uttala de ord som stod skrivna i hans manus. 

Men, efter ett tag var det ceremoniella slut, och vi förflyttades till ett annat rum för att dricka té, äta friterad kyckling (detta för de som inte redan ätit både hamburgare och pannkakor till lunch) samt se på videoklipp insamlade ifrån får utflykt till Hakone. Sedan fick vi såklart ta klassfoton, och (för vad vore Japan utan sina tal) oförberett en och en tacka de närvarande i rummet för vår tid. "Jag blev hedervärt omhändertagen," sade jag med mera, och när det sista talet var över var det inte mycket kvar av avslutningen. För skolans del. Vi elever gick emellertid vidare i samlad tropp, en del av oss för att gå till Hub, den "brittiska" pubkedjan, men merparten för att gå och äta yakiniku. Inte förrän där, i hettan från bordsgrillen, tog avslutningen slut, och det var där jag sade hejdå till många medstudenter och volontärer för sista gången.

Dagen som följde präglades av packbesvär. Från det att jag gick upp sysslade jag med packning eller packningsrelaterade aktiviteter, som att sortera de travar med papper jag fått för att se om något viktigt dolde sig ibland dem; eller att försöka trycka ner så mycket packning som möjligt i en resväska som redan var full. Vid ett tillfälle gick jag till det närliggande köpcentret och letade efter packpåsar som med hjälp av vakum ska spara på utrymme. Dessa fanns dock inte, och det enda jag fick ut av den shoppingturen var att känna en lukt inne på affären som var misstänkt lik Janssons frestelse. Samtidigt som den lukten nådde mig tyckte jag att jag hörde Bedårande sommarvals från Gula hund spelas över högtalarsystemet, men det senare var nog en nostalgisk inbillelse. Å  andra sidan är ju all musik som spelas i offentliga butiker här konstiga blockflöjtsversioner av olika mer eller mindre kända original, så jag kan inte säga med säkerhet att det inte var den.

Hur som helst så lyckades jag inte helt och hållet med min packning, och fick bland annat ge upp tanken att ta med mig min nya kudde. Istället åkte jag iväg emot Yotsuya för mitt sista möte för denna gång med den återstående volontären ifrån fredagsgänget/rå kyckling-gänget/gristarmsgänget/fransk lunch-gänget/Shibuya-gänget. Den andra volontären i detta gäng är just nu i Australien. Utöver hans bortavaro kunde inte heller hongkongesen dyka upp, men även i vår decimerade skara lyckades vi ha roligt.

Utan glasklara planer för hur denna sista kväll skulle spenderas började vi med att leta efter en restaurang. Inte nog med det, vi hittade en restaurang, och åt yakitori av avsevärt högre kvalitet än vad de serverar på kedjan Torikizoku (en kedja som för den sakens skull inte är av bristande kvalitet). Kycklinghjärtana jag åt var de godaste jag ätit.

Med mat i magen var vi redo att bestämma oss för att gå på karaoke, vilket vi gjorde på ett hak som faktiskt låg mitt emot det grekisk-inspirerade Flat. Här bjöds på allehanda skönsång, med klassiker som Big in Japan av Alphaville, Dancing Queen av ABBA och Gangnam Style av PSY. Innan vi visste ordet av hade två timmar spenderats, och plötsligt stod vi på tågstationen och tog avsked av varann. Sorgligt, sorgligt.

Morgonen efter, denna morgon, var jag målmedveten. All packning var gjord. Jag tog ner det som jag kunde ta ner till grovsoprummet, ställde i ordning mitt bagage och bad föreståndaren att utföra inspektion. Vid åttatiden, bara en dryg halvtimme efter att jag vaknat, lämnade jag rum 203 för sista gången.

Det enda som återstod var de jobbigaste delarna. Först fick jag betala 12 000 yen som en sista rumsavgift, vartefter jag av någon anledning fick ta bild med föreståndaren (detta i sig i och för sig inte en av de jobbigare åtagandena) och sedan släpa iväg all ovan avbildad packning på morgontåget, och iväg på den långa resan till Kokubunji. Inte hjälpte det heller att mitt tåg strax blev försenat, och jag kom till första stationen för tågbyte ungefär fem minuter sent. Tur i oturen att jag där kunde hoppa på ett annat försenat tåg, och göra samma sak igen i Yotsuya för att faktiskt hamna i Kokubunji, svettig och med ont i armar och ben, men i god tid. För att summera alltså via Mita-linjen till Suidobashi, kort promenad till JR-stationen varifrån jag åkte till Yotsuya, för att där byta tåg till expresståget mot Tachikawa, som släppte av mig i Kokubunji, detta följt av femton minuters promenad tills jag stod utanför Alex port. Det första jag gjorde när jag kom fram var att sova.

Jag sov dock inte längre än att jag hann ge mig ut för att äta lunch. Alex, som enligt rutin inte har någon aptit förrän sent på dagen, stannade till sängs medan jag gav mig ut på ett litet äventyr för att snubbla över en restaurang som skyltade med ett lunchset bestående av tantanmen, chahan och karaage. Tre rätter i ett, tänkte jag, och beställde in just detta. Karaage är, som ni kanske vet, friterad kyckling, medan chahan är stekt ris. Tantanmen är vad jag skulle beskriva som huvudrätten och är en stark kinesisk nudelsoppa, enligt denna variant med svarta sesamfrön i.

Efter måltiden ville jag åka någonstans, oklart var.  Efter att ha tittat runt lite grann i en av butikerna inuti Kokubunji station, och lagt marke till det faktum att man av någon anledning sålde Putin-kalendrar av ett flertal format, klev jag på tåget som tog mig in emot Tokyos stadskärna och bestämde mig under färdens gång för att jag ville åka till Meguro, ett något sånär okänt område för mig som är något sånär känt för en vacker kanal som går emellan stationerna Meguro och Nakameguro, längs med vilken man kan promenera. Detta gjorde jag, och fågelskådade lite påvägen, ty i kanalen bodde allehanda änder och hägrar och annat exotiskt. När promenaden var slut och jag, eftersom att min mobiltelefon fått slut på batteri på kuppen, på egen hand fått lista ut hur jag skulle ta mig hem, var det redan kvällstid. 

Utan tid att slösa åkte jag och Alex tillsammans två stationer ifrån Kokubunji till Tachikawa, för en kväll på Hub. Där beställde vi in det som påstås vara brittisk mat, bland annat fish samt chicken n' chips, en något undermålig shepherd's pie samt överraskande goda pasties.

För att skölja ner detta behövdes ju dryck, för vilket en speciell decembermeny fanns till hands. Man marknadsförde i synnerhet en dryck däri med att påstå att den hade någon form av koppling till Beatles, ett påstående som de med allra största sannolikhet inte har laglig rätt till att föra fram. Intressant för en väletablerad kedja, Japans utan tvivel största pubkedja, att nonchalera Apple records jurister så. För övrigt var just äpplen, som drycken var smaksatt med, den enda koppling som den kan tänkas ha haft till the Fab Four.

Det är alltså Hub vi är hemkomna ifrån nu, även om jag sedan vi gjorde det lagt över två timmar på att skriva blogginlägg. Det blev en sen kväll, detta, men det kan det ju vara värt ibland.