Avslutning

Kära vänner, sista dagen kom med stormsteg, och panikartad sista minuten-sighsteeing gjorde sig gällande. Det och packning. Jag har ju, som ni vet, gjort mig hemmastadd hos Alex, och med det också fått tillgång till den väska som jag var och lämnade hos henne förra helgen. Sista dagens morgon har således ägnats åt att packa om, och det med en tidsbegränsning - för jag tänkte ju som sagt hinna (panikartat) turista lite också. Nåväl.


Näst sista dagen började med att jag och Alex åt lunch tillsammans, en gyudon på kedjan för sagda rätt vid namn Sukiya. Därefter skiljdes vi åt, och Alex gick iväg mot sin skola medan jag åkte in mot Shinjuku. Som avslutning på dessa tre månader skulle jag och den svensk som jag fram till för några dagar sedan delat boende med äta monjayaki tillsammans med två av volontärerna som deltagit i torsdagslektionerna med oss. Dessa volontärer är alltså inte de som utgjorde japanska delen av fredagsgänget/rå kyckling-gänget/gristarmsgänget/fransk lunch-gänget/Shibuya-gänget/yakitori-gänget, eftersom att volontärerna i det gänget redan åkt iväg på andra äventyr. I slutändan blev den enda gemensamma nämnaren mellan gänget ovan och det som var och åt monjayaki undertecknad. Den andra svensken hade också varit en gemensam nämnare om han inte plötsligt, tjugo minuter innan vi skulle ses, ställde in, med anledning av att han "tagit emot ett plötsligt magont" (det klumpiga ordvalet vill jag vara generös och skylla på att hans sjukdom hämmade hans japanskakunskaper). Vi blev en trio, men var inte dystra för den saken. Vi hittade vår monjayakirestaurang, och beställde varsinn monjayaki. Därmed kan jag förklara vad det är, och vad det är är ett slags omelett, bland annat innehållande vitkål, som man steker vid eget stekbord.

Över denna rätt umgicks jag sista gången med volontärer, åtminstone i egenskap av volontärer. Men, sade vi till varann, när vi skiljdes åt på stationen; vi ses igen.

Efter det åkte jag tillbaka ut till Kokubunji, och gick till en liten "diner," enligt den benämning som ägaren till stället föredrog. Apropå föredragna benämningar så kallade ägaren sig själv för "master," och bemötte oss kunder med vänlig entusiasm, som tog sig uttryck i att han fotograferade oss och lovade att placera bilderna i ett fotokollage som hängde på väggen. Han gav oss även en detaljerad japansk historielektion.

Därefter gick vi och lade oss, och jag vaknade morgonen efter till sista dagen. Det är alltså nu det jag i inledningen beskrev som panikartad sista minuten-sightseeing började. Detta först i Ochanomizu.

Ochanomizu är känt för musikaffärer, och detta med all rätt. Stadsbilden runt stationen domineras av dem, och jag ägnade mig åt den typ av sightseeing som biträdena på musikaffärer inte roas av; att stå i affärerna utan någon som helst intention att handla, men stirra storögt på elbassortimentet - i tre fall på Yamaha SB-5a en modell som tidigare fått ett inlägg döpt efter sig.

Med så här vackra instrument till salu är jag beredd att förlåta dem för tabbar som denna:

Något annat jag avnjöt i Ochanomizu var en lunch på en sobarestaurang. Det jag beställde var en skål kamo-nanban-soba, vilket betyder anka-sydlänsk barbar-soba. Både ankan och sobanudlarna är ju konkret representerade, men var de sydländska barbarerna kommer in är desto mer oklart. Begreppet dyker även upp i rätten kyckling à la sydlänsk barbar, där barbarismen tar sig skepnad i att den friterade kycklingen serveras med remouladsås. Ingen remouladsås fanns dock någonstans i närheten av sobanudlarna, vilket var lika bra.

Efter lunchen fortsatte jag att promenera runt i Ochanomizu en stund. Jag lade märke till att Tokyos medicin- och tandvårdsuniversitet tornade över grannskapet, som ett 2000-talets Mount Fuji. Fullkomligt gigantisk var byggnaden, med en helikopterplatta längst upp som bergakungens kungakrona. Jag tyckte att denna koloss till skolbyggnad delvis förklarade var alla tandläkarkliniker kommer ifrån. I japanska höghus är det ungefär lika säkert att det finns tandläkare som att det finns fönster. Med alla dessa tandläkare överallt tycker jag dock fortfarande frågan består, vad man ska behöva frakta runt dem med helikopter för.

När jag till slut slet blicken ifrån tandläkarfortet så fann jag vettigare saker att titta på. I Ochanomizu fanns vackra höstlöv, ett tempel, och en ortodox kyrka.

När jag kände mig färdig i Ochanomizu åkte jag vidare till Ryogoku, som ligger i stadsdelen Sumida. Denna stadsdel är känd för att vara hemort till den berömde träsnittskonstnären Hokusai, och således finns det såklart ett Hokusaimuseum där. Dit skulle jag, bestämde jag mig för.

Att hitta muséet var lätt, men att ta sig in var, om inte svårt, underligt. Jag kände mig som Austin Powers påväg in i Dr. Evils bas, när jag smög in igenom springan här för att komma in och köpa min biljett.

Groovy, baby.

Väl inne kunde jag dock beskåda allehanda konstverk av denna mästare. Jag har inte svårt att kalla honom för mästare, i och med att han skapat många verk som gemene betraktare inte skulle ifrågasätta ifall de hörde de beskrivna som mästerverk. Föreståndarna för detta museum var uppenbarligen inte heller de för blygsamma för att hålla med. Mest märkbart var att de påstod att en samling av sketcher som Hokusai gav ut i en samlad bok "avbildade varenda sak i hela världen".

Om det var hans ambition att avbilda varenda sak i hela världen så kanske det inte är bästa möjliga taktiken att avbilda samma sak om och om igen, 36 gånger. Men det gjorde han, berget Fuji, närmare bestämt. Jag tycker dock att det är tur att han gjorde det, för det är här mästerverken kommer på tal.

Ja, det är så klart alltid spännande att få se kända konstverk i verkligheten. I och med att det är träsnitt trycktes den ju i flera exemplar, såklart, men detta är det första exemplar jag ser, så jag var nöjd ändå. Mindre nöjd, till och med lite skamsen, var jag över detta träsnitt med liknande motiv, som Hokusai gjorde ett par innan vågen ovan, men enligt egen utsago i "västerländsk stil:"

Med dessa lite mer anmärkningsvärda verk ur vägen passar jag på att bifoga ett urval av annat intressant från muséets samling:

Strax stängde muséet, och vid halv sex åkte jag vidare till Tokyo centralstation. Denna station är känd för butikerna i tunnlarna som ringlar runt i underjorden under stationsbyggnaden, samt stationsbyggnaden i sig, åtminstone den norra, äldre delen av den. Butikerna lyckades jag finfint med att titta på, men jag visste tyvärr inte att det var just norra sidan av stationen jag skulle till. Efter ungefär tio minuters letande kom jag upp ur underjorden och upptäcktade att det regnade. Men det var en fin byggnad, det var det.

Därefter tog jag ett fullsatt snabbtåg ut ifrån gröten, tillbaka ut till Kokubunji, där jag köpte en tågbiljett för att ta mig till flygplatsen. Sedan gjorde jag upp med Alex att jag, för att undvika jetlag, inte skulle sova något under sista natten. För att klara av detta spenderade vi första halvan av kvällen på en izakaya som Alex rekommenderade, där vi åt diverse grillspett - bland annat ett med prinskorv och vaktelägg och ett med en grillad räka.

Karaage fick vi också i oss.

I dryckesväg fanns bland annat denna, lite udda dryck på menyn: umeshu, plommonvin, utblandat med kalpis (en mjölkaktig dryck som inte riktigt går att förklara).

Efter ett par timmar kände vi att vi avnjutit färdigt det som denna izakaya hade att erbjuda, och tackade för oss. Kvällen var dock fortfarande ganska ung, och vi hade ett antal timmar kvar innan vi skulle ha vaknat ifall vi hade tänkt sova. Vi fortsatte därför till torikizoku, och jag beställde in kycklinghjärtan - ett symboliskt avsked, i och med att detta blev min sista måltid i Japan.

När torikizoku stängde gick vi självfallet därifrån, och fann att någon lämnat ett dockhuvud på gatan utanför. Svårtolkat, men vi valde att ta det som ett omen, ett tecken på att det var dags att gå hem.

Ja, mina vänner, vi levde inte så dekadent att vi var ute och rände hela natten. Hemma hos Alex igen skötte jag det sista av min packning, och skrev lite grann på detta inlägg. Inte det jag skriver just nu, dock. Den del av inlägget ni läser just nu är dock skriven på Narita flygplats.

Klockan tjugo i sex tog vi mitt bagage och gick mot tågstationen, för att jag skulle med ett tåg klockan 6:09. På stationen tog vår tid tillsammans slut. Alex fick inte följa med ner till perrongen, så jag tog avsked av henne i det trånga utrymmet vid biljettluckan. Inte den perfekta platsen att göra detta, tyvärr, för jag hade ju velat tacka Alex för att hon uppoffrat inte bara husrum, utan tid (i synnerhet nu när hon var vaken hela natten för att hjälpa mig med bagaget), en madrass, pengar (jag drog upp elräkningen i mitt användande av AC:n), och en chokladtomte om dagen från hennes adventskalender. Allt detta fick sammanfattas av att jag sträckte mig över resväskorna och knappt nådde till att klappa henne om axeln, medan biljettkontrollanten stod där bredvid i sin för stora mössa och såg besvärad ut.

Min tid i Kokubunji var kort, lite för kort för att jag skulle hinna lära känna området. Jag har bara skrapat på ytan, men tack vare Alex har jag ändå fått uppleva en del pärlor. På promenader runt gatorna har jag också sett en del saker som jag inte hunnit, eller velat, göra mig närmare bekant med. Några minuter från Alex finns en sekt, vars engelska namn är "Happy Science". De lär ut att deras ledare är en reinkarnation av den abrahimitiska skaparguden, och dessutom kanaliserar bland annat Mohammed, Buddha och Konfucius. Som om det inte vore nog är han i spirituell kontakt med japanska politikers skyddsänglar, vilka han intervjuar för tidsskrifter som Happy Science publicerar.

Ironiskt nog är det sekten som jag vet mest om av de etablissemang som gömmer sig på sina hörn i Kokubunji. De nedan, "Bar Dylan" och "Moe mode" vet jag inget mer om än namnen.

Hur som helst. Jag var på perrongen i Kokubunji, och klev strax ombord på ett tåg med slutstation "Narita flygplats terminal 1". "För passagerare som ska flyga ifrån terminal 2 eller 3," sade en röst med jämna mellanrum över högtalarna, "vänligen kliv av på 'Narita flygplats terminal 2 och 3'. För passagerare som ska flyga ifrån terminal 1, vänligen kliv av på 'Narita flygplats terminal 1'". Efter att ha noterat denna information ett antal gånger somnade jag.

Framme vid luggage drop fick jag genast konstiga blickar ifrån personalen. "Är det där en gitarr," frågade de, och jag tänkte att de nog tyckte att fodralet var lite likt ett man skulle ha ett gevär i. Detta var dock det minsta problemet. Utöver det jag fått höra, att bagagets mått sammanlagda inte får överskrida en viss summa, så får ett enskilt mått inte vara mer än 55 centimeter. Efter att ha frågat ifall det gick att göra ett undantag ett antal gånger, och fått reglerna upprepade för mig som svar, gick de till slut med på att låta mig ta med basen på planet om jag lovar att vara mer uppmärksam på reglerna i fortsättningen. Detta ska nog inte vara ett så svårt löfte att hålla. Visserligen är det inte helt omöjligt att jag någon gång i framtiden köper med en bas till hem ifrån Japan, men jag har helt enkelt uttömt min chans att göra det med Swiss nu. Det finns många fler flygbolag kvar att lova samma sak till.

Utöver den upplevelsen vet ni alla vad jag har gjort. Hur det går till på en flygplats vet ni ju alla i stort, och här är det inte annorlunda. Det enda jag har kvar att skriva, mina vänner, är att tacka för att ni har läst min blogg under min tid i Japan. Mycket tyder väl nämligen att detta blir det sista inlägget för den här perioden - om inget annat det sista skrivet i Japan. Jag har haft roligt, men tiden har gått fort - med fem dagar studier i veckan så blir det ju inte en turistresa. Tack vare volontärer, och tack vare Alex, har jag dock kunnat roa mig mer än tillräckligt ändå. Och tack vare skolan har jag kunnat lära mig en del japanska. Med de orden avslutar jag det sista inlägget. För denna gången. Jag kommer säkerligen återvända till Japan, och fram till dess hälsar jag: på återseende, kära vänner.