Sista helgen

Kära vänner, glad första advent. Jag har precis avslutat min sista helg i Japan, och står inför min allra sista dag i skolan här. Innan dess ska jag dock hänga tvätt, packa färdigt samt blogga.

Först och främst så tror jag att jag förbryllar en del när jag säger att jag packar. Det är visserligen så att det dröjer till på lördag innan jag åker hem, men det är redan på onsdag som jag utrymmer boendet här. Med bra mycket mer packning hem än jag hade på hitvägen, och väldigt knapert med utrymme i handbagaget i och med att jag ersätter min rymliga ryggsäck med min elbas i den rollen, är det viktigt att se till att jag över huvud taget kan få med mig allting. Men i det projektet är jag lite hämmad av att jag redan gjort mig av med en resväska.

Igår började med att jag åkte in till Harajuku, förmodligen för sista gången (vilket jag trodde sist jag åkte dit också). Jag hade dock ett högst altruistiskt ärende den här gången; jag åkte dit för att köpa en tidsbegränsad vara ifrån en viss affär som specialiserar sig på Sailor Moon-artiklar, detta till Magda, som ju var här i Japan i september, men det lite för tidigt för att kunna köpa denna vara. Så, jag åkte in till Harajuku, gick till denna affär, och åkte sedan hem igen. På köpet fick jag ett julkort, men Magda kan få ta det med, för jag har ingen att skicka julkort till som jag planerar att straffa i månens namn.

Det dröjde alltså inte länge innan jag kom hem från den utflykten, och så snart jag var hemma packade jag min ena resväska. Jag lyckades inte fylla den till bredden helt, för jag ska ju ändå ha kvar nog med saker här på boendet för att leva här i tre dagar till, men jag packade tillräckligt i väskan för att ta med den till Kokubunji. På Kokubunji station möttes jag av Alex, och tillsammans gick vi hem till henne och lämnade av min väska i rummet där jag kommer få sova över för att slippa hemlöshet under mina sista dagar i Japan. Därmed har jag redan gjort mig av med en resväska.

Alex överlevde alltså att bli strypt här om kvällen, och det firade vi efter bagagesläppet med att gå och äta karaage, friterad kyckling, tillsammans.

Bland sorterna som fanns att beställa på denna restaurang, Gaburi (en kedja som specialiserar sig på karaage), fanns tebasaki, det vill säga den typen av kycklingvingar som jag åt i torsdags. Med nyvunnen kunskap om hur de bäst ätes beställde jag sådana med självförtroende, ett självförtroende som dock genast försvann när jag insåg att kycklingvingarna på den här restaurangen var fem gånger större än de jag åt sist. Detta gällde all mat vi fick in. Nog för att kvaliteten blir högre av att man specialiserar sig, men man borde väl ändå vara bunden till kycklingens fysiologiska begränsningar? Vi spekulerade där, jag och Alex, att Gaburi har tillgång till hemliga, mer avancerade kycklingar, och diskussionen drog så ut på tiden att jag missade mitt sista tåg. Kokubunji ligger ju ganska långt bort från Itabashi, så det gäller att man är ute i god tid när man ska resa emellan dessa stationer, och det var inte jag.

Men, det är ju sannerligen ingen katastrof att vara fast hos Alex av alla människor, och vi spenderade en del av vår nyvunna frihet på en spelhall, där vi bland annat mötte varann i en vända av det trumspel som ni fått beskrivet för er i ett lite äldre inlägg. Vi fortsatte med en snabb proviantering, av kakor och dryck, innan vi begav oss tillbaka till Alex lägenhet. Bra övning för mig, som ju ska kunna hitta dit från och med på onsdag.

Dagen efter, vilket var idag, väntade vi med att kliva upp tills det blev varmare i rummet. Det är ju vinter nu, även i Japan; advent till och med, och kallt om nätterna blir det även i ett land där denna högtid inte firas1.

Vid 22 graders värme lyckades vi gå upp, och tog oss ut till en restaurang som Alex rekommenderat, för att äta lunch. Det verkade vara en eurofil som drev restaurangen, i och med att den var dekorerad med böcker som handlade om till exempel karaffdesign i norra Europa, och således kunde vi utlänningar ju känna oss välkomna där. Oavsett etnicitet var ju den goda maten så klart också ett dragplåster.

Efter denna lunchen ägnade vi oss lite souvenirshopping, på affärerna i Kokubunji station. På Uniqlo spelades en spellista med julmusik över butikens högtalarsystem, och döm om vår förvåning när de utan förvarning slog över till att spela detta:

På nästa butik vi var på, Muji, möttes vi också av en överraskning, om än mindre trevlig. De saluförde nämligen som del av sin serie pulversoppor en produkt som jag tror kommer strykas från sortimentet ifall de tar med sig den här produktlinjen till Sveriges återförsäljare:

Mätt på upplevelser efter den här tumultartade shoppingturen tackade jag Alex för hennes gästvänlighet och åkte hemåt, på denna tågresa befriad ifrån min stora resväska. Jag ser inte fram emot att åka till flygplatsen med dubbelt så mycket bagage, men som ordspråket lyder så kastar vi bröd till den ankan när den simmat hit.

På vägen hem stannade jag i Suidobashi, för att köpa lite fler souvenirer, och äta middag. Med tunga kassar klev jag in på en ramenrestaurang, och gick fram till en sittplats vid disken för att lämna av mitt bagage. Det kvinnliga biträdet mumlade något ohörbart bakom sin mask, på väldigt japanskt vis, och jag gjorde ett ljud för att antyda att jag inte hört vad hon sagt. Bredvid mig vid disken satt en annan ung tjej, som tydligen var bidrädets vän, eftersom att hon fnös och hälsade "lycka till" när biträdet närmade sig mig för att jag skulle höra henne säga: "du köper en matbiljett i automaten". Ja, jo, tänkte jag, med händerna fulla av kassar, och tackade henne avfärdande innan jag fortsatte sätta ner min packning. Först därefter gick över till automaten och beställde den billigaste skålen ramen; undanhöll mina pengar ifrån dem som straff för deras oartiga behandling av mig. I en kompromiss valde jag dock att även lägga till ett ägg.

Snart kom maten in, som ni ser ovan, vartefter hon som betjänat mig slutade sitt skift och gick för att byta om, för att sedan lämna restaurangen i sällskap av sin kompis. Sinsemellan pratade de koreanska.

Jag åt upp min ramen och tackade för maten med bedövad tunga, vartefter jag åkte hem. Resultatet av det sistnämnda har ni framför er, eftersom att jag sedan jag kom hem från Suidobashi ägnat mig åt att blogga, och, som sagt, att packa nästa väska som ska iväg till Kokubunji. Nu är det dock färdigpackat för idag, och alldeles strax även färdigbloggat, så snart jag sagt: på återseende, kära vänner.




1: I den svenska enklav som är Alex lägenhet firas i och för sig advent, med julgran, ljusslingor och till och med adventskalender.