Sista skolskoldagen

Sista helgen är kommen, kära vänner. Det är lördagsförmiddag, och jag ska, efter att detta inlägg är skrivet, ge mig ut i jakt på en värdig helglunch. Men, innan jag kan göra det måste jag tyvärr blicka tillbaka till innan de sista prövningarna var över. Senast ni hörde ifrån mig var ju nämligen i onsdags, och sedan dess har jag haft både presentation och prov.

Vi börjar med presentationen. Ve och fasa, jag glömde sätta igång väckarklockan på onsdagskvällen, och vaknade följaktligen morgonen efter med en kvart till godo innan skolan började.  Dagen började därmed med att jag, medan jag frenetiskt och panikartat borstade tänderna, slängde på mig det som fanns tillgängligt ur garderoben, sprang ut mot stationen, och kastade in mig på första tåget som tog mig iväg från Itabashi. Med frenetisk målmedvetenhet lyckades på en halvtimme jag ta mig igenom resan som vanligen tar uppemot trekvart dörr till dörr, en bedrift med tanke på att majoriteten av denna resa är via tåg, och snubblade till slut in i klassrummet med andan i halsen och bekymmer i bakhuvet. Dessa bekymmer bottnade i två saker jag inte haft tid för; att skriva ut manus för min presentation samt att köpa frukost. Men, i och med min försening var det inte långt till rasten, efter vilken presentationerna skulle hållas, så det dröjde inte länge innan snubblade in i klassrummet en andra gång, med en bunt papper i en handen och en smörgås från snabbköpet som är granne med skolan i andra. Då var ordningen vi skulle hålla våra presentationer i redan uppskriven på tavlan. Jag var näst sist, och hade därför tid att äta smörgås under bordet medan mina klasskamrater pratade, men efter en presentation om kroppspråk, en om japanska biovanor, en om japanska skolors klubbaktiviteter, samt en om fisk, var det dags för mig att inta scenen och hålla låda om japanska amatörmusiker, ett ämne som jag fortfarande inte skulle säga att jag är insatt i. Min presentation handlade istället om att presentera de två begreppen "raibu hausu" samt "bando man," två begrepp som jag inte vet om jag kan påstå är japanskspråkiga ("live house" respektive "bandman") men som sannerligen är japanska. Det förra är en typ av etablissemang där småskaliga musiker framför musik, medan det senare beskriver en man, som är med i ett band. Jag gjorde egentligen inte mycket mer än att definiera dessa, men läraren var nöjd, och efter lite formaliteter kunde vi lämna klassrummet och gå att fira att presentationerna var över; i mitt, hongkongesen och ett gäng volontärers fall med att gå till soba-restaurang.

Där åt jag en skål sobanudlar med sill, vilket ju är lite nostalgiskt, och en av de svenskare rätter jag kunnat äta under min tid här. Smaken var i och för sig inte särskilt svensk, men sill är sill.

Efter detta återvände vi till skolan, där vi spenderade ett antal timmar. I stort sett ägnade vi oss åt trams, innan tiden var kommen för en planerad träff med gänget jag åt rå kyckling med här om veckan. Vi fick även med oss en extra volontär, eftersom att hongkongesen råkade bjuda honom. Jag säger råkade, för det var först när vi var halvvägs påväg till planerade mötesplatsen som det framgick att denna volontär måhända inte är ovän med en av de andra volontärerna som vi skulle möta, men har lydit under henne i en livräddningsklubb, och på den tiden inte tyckte särskilt mycket om henne. Största problemet i denna situation var inte vad volontärerna tyckt om varandra, utan det faktum att han stått under henne i klubben, vilket innebar att han kände sig tvungen att använda artig japanska när han pratade med henne. Sagt och gjort, det första som hände när vi anlände var att han inte uppfattade något hon sagt, och frågade "vad var det du hedervärt sade?".

Påväg till restaurangen lades denna artighetscharad dock gradvis åt sidan, och han började prata mer som en människa, eftersom att mer uppmärksamhet ändå ägnades åt hongkongesen. Han dök nämligen inte upp. Den hedervärda volontären ringde därför upp honom och skällde ut honom, och påpekade att det var för att han velat äta tebasaki som vi styrt upp denna kväll över huvud taget, innan hon argsint lade på.

Lite senare var vi på restaurangen, och hade beställt in just tebasaki. Detta är det japanska sättet att tillreda kycklingvingar, och ser ut såhär:

Sidorätterna är lite svårare att avbilda; måhända inte den japanska omeletten, som dock inte var något vidare på denna restaurang, men desto mer den rätt som kallas doteni. Detta är gristarmar kokta i en misosås, men detta faktum framgår inte av dess gestalt. Jag tog lite tarm ur såsen för att ni ska få en aning om hur de ser ut.

Faktum är dock, att detta inte är första gången jag äter gristarmar. Det är väldigt gott. Jag kanske har varit här för länge, men jag har inte kommit på tanken att blogga om det när de har dykt upp som sidorätter vid tidigare tillfällen.

Medan vi satt och åt fick vi besked ifrån hongkongesen. Han hade umgåtts med en bekant som är här och turistar när hon plötsligt kollapsat. När vi ringde och skällde ut honom var han på sjukhuset med henne. Men, så kan det gå, fick vi lite skamset komma överens om, och den bekanta kunde tydligen skrivas ut en stund senare utan några bestående men.

Vi lyckades sammanfattningsvis roa oss, till och med den volontär som ju uttryckt lite oro innan (eller så var han bara duktig på att dölja att han inte roade sig). Vi kom hem lite för sent, i och med att vi hade stora, terminsavslutande provet dagen efter, men jag satt i sängen och pluggade till klockan halv tolv och lyckades ändå klämma in det jag behövde repetera. Produktivt, inte sant?

Efter färre timmar än jag skulle velat var det sedan dags att vakna och kliva upp till den fredag som i första hand innebar skrivandet av sagda prov. Detta var det enda skoldagen ägnades åt, och vid ankomst presenterades vi i princip direkt med ett hörförståelseprov, efter vilket vi fick en kort rast för att återhämta oss och äta sjögrässnacks som någon lämnat i allrummet, innan vi kallades in igen för att ifrågasättas om skrivtecken, grammatik och vokabulär, i ett prov som i och för sig inte var särskilt svårt men som omfattade uppemot tio sidor att fylla i på ungefär en timme. Jag hann därför inte korrläsa allt innan nederlagets käftar, det vill säga läraren, ryckte provet ifrån mig. Huruvida sagda käftar sedan slukade min skrivning vet jag dock inte förrän på måndag, men med mina ärlighetens käftar kan jag säga att jag tror att godkändhetens käftar faktiskt lyckades rycka åt sig provet i slutändan.

För att fira att det hela var över gick vi direkt ifrån skolan till grannstationen, där en volontär1 väntade för att äta lunch med de i klassen som är del av fredagsgänget/rå kyckling-gänget/gristarmsgänget. Han tog oss till en fransk restaurang, vid namn Paul, som egentligen gjort sig känd som bageri.

Bröd fanns det gott om, och det kändes rimligt att beställa in dagens smörgås. Detta visade sig vara en croissant med tonfisk - en lite lite udda kombination, men ändå mycket god.

Inne på Paul cementerades den misstanke som på senaste tiden grott hos volontären - att "cool kille" betyder något annat än han letts att tro. Jag gav snabbt upp hoppet om att ha kvar honom på min sida, med två svenskar som kunde motbevisa alla mina argument vid bordet, men inte heller min strävan att ersätta "cool kille" med det nya smeknamnet "störtskön lirare" föll i god jord, kanske i första hand för att uttalet var problematiskt snarare än att innebörden var det. Istället tituleras jag nu "tjockis".

Efter Paul promenerade vi bort till närliggande Iidabashi, där den Atelier Kohta ligger, där jag tidigare ätit en mont blanc med svart vinbär (efterrätten för ett par inlägg sedan som såg ut att ha nudlar på). Jag motstod frestelsen att beställa in samma fantastiska efterrätt igen, och valde istället den rätt på menyn som hette "aprikos- och pistageparfait". Bredvid mig beställde volontären in husets crêpes, som serveras i en apelsinsås. Som förra gången var det fascinerande att se dessertmästaren utöva sitt hantverk, och tillagandet av denna apelsinsås såg ut såhär:

Så placerades desserterna till slut framför oss. Det var en magnifik skapelse jag fick avnjöta, med vit chokladkräm, rödvinsgelé, macadamianötter, passionfruktssorbet, ett kex, pistageglass, pistagekräm, aprikoser och karameliserat socker. Apelsincrêpesen var ju inte fy skam de heller, men jag måste säga att min dessert åt minstone till utseendet var vinnaren. De andra i sällskapet beställde mont blanc, vilka ni ju redan fått se i tidigare inlägg.

Efter desserten gav vi oss iväg för en kort karaokesession. Jag säger inte kort som en skämtsam underdrift, eftersom att vi bara hann vara där i 40 minuter innan vi var tvugna att springa mot tågstationen. Vi hann inte ens med ett dussin låtar, och kunde bara kort snegla på den här affischen som skyltar om en tävling i vilken man ska gissa vilken som är en känd sångares riktiga hudfärg.

Målet med att springa var att hinna till Shinjuku i tid för ett bord vi bokat på en shabu-shabu-restaurang. Det var ett gäng som skulle dit, mestadels volontärer som jag inte känner men även en till utbytesstudent utöver de tre av oss som fortsatte dit från karaoken (en fjärde åkte hem). Tyvärr lyckades denna extra utbytesstudent gå vilse i labyrinten som är Shinjuku station - mycket förståeligt, men tyvärr kom vi för sent till vårt bord. Nåväl, vi lyckades äta i en timme och fyrtio minuter istället för två, vilket väl alltid är något. För de som undrar är shabu-shabu en rätt som liknar den sukiyaki ni tidigare fått se här på bloggen, där man kokar kött i buljong på en värmeplatta som alla vid bordet delar på.

För majoriteten av sällskapet var detta kvällens höjdpunkt, men inte för mig. Jag hade nämligen ett storslaget ärende, till vilket jag självfallet kom ungefär en halvtimme för sent - jag lyckades nämligen gå vilse inne på Shinjuku station jag med, för att till slut hitta perrongen som skulle ta mig till Kokubunji, detta i sin tur för att se att den linjen var drabbad av förseningar. Den riktigt uppmärksamma läsaren kanske har begripit nästa mål redan, men Kokubunji är den ort där Alex bor, och jag skulle till hennes födelsedagskalas. Jag kontaktade henne och skyllde mitt beteende på tågförseningar, till vilket jag fick som svar att "det ska bara ta en halvtimme till Kokubunji från Shinjuku". Jag hade gett mig själv en kvart-tjugo minuter. Att jag var försenad var alltså mitt fel, och tanken jag lekte med när jag åt gristarmar, om att jag varit i Japan för länge, kan strykas.

Men, efter regn kommer solsken, och efter att jag irrar runt får jag träffa Alex, vars firande utspelade sig på en mysig izakaya en kort promenad ifrån Kokubunji station. Synd värre var det att jag inte hann mer än att hälsa på alla hennes vänner, och ta någon tugga av lasagnen som beställts in, innan ödet nedan beföll stackars Alex.

Nej, kära vänner, bilden ovan är såklart spex. Ingen blev strypt mot sin vilja igår, inte ens jag trots att jag kanske förtjänade det med min försening, och jag hade en riktigt trevlig dag, som avslutning på min utbildning här och som inledning på min sista helg. Jag kan inget annat än tacka volontärerna (som i och för sig varken känner till denna blogg eller kan läsa språket den skrivs på) och tacka samt gratulera Alex. Men, kära vänner, nu är klockan jättemycket, och jag ska ut och äta lunch. På återseende.



1: Jag har i stort sett vant mig vid att kalla våra japanska kamrater här för "volontärer", men i vissa sammhang, som detta, låter det ju som att de har inkallats för att äta lunch med oss som en självuppoffrande välgörenhet.