Ett mystiskt möte

God morgon. Nu sittter vi på vårt rum och äter frukost. Innan jag inleder detta inlägg ordentligt så bad Greta mig förmedla att det, i kaffedrycken hon köpt, flyter runt jordhubbsbitar.

Jag har två saker att berätta för er, kära läsare, om vad vi gjorde igår. Det första är att vi tog en utflykt till Asakusa.

I Asakusa finns Tokyos förmodligen mest kända shintoistiska helgedom, avbildad ovan. Dit bestämde vi oss för att ta oss eftersom att vi fått en solig, mer eller mindre vindstilla dag, som lämpade sig mycket väl för att promenera runt i området. Diverse traditionella japanska varor - paraplyer, sandaler, godis - finns att köpa i en marknad som vi spatserade igenom för att hamna framför ett torg med en nav i form av en brunnformad hållare för en avsevärd mängd rökelse, vilken man var menad att skölja över sig för att få tur. Vi gick vidare, intill huvudbyggnaden och mot ett sidotempel (vars funktion vi aldrig lyckades utröna). Detta sidotempel välkomnade besökare med en gemytlig bro som gick över en damm.

Vi stod i godan ro och beundrade den vackra trädgården ett tag. Då och då simmade, till vår förtjusning, en koi förbi. När vi glatt begrundade fiskens tillvaro dök, till synes från ingenstans, en liten gubbe upp vid min sida. Han var konstigt klädd, han hade bland annat en tjock pälsmössa på, och två kameror hängandes runt halsen. Han gjorde den internationellt etablerade handgesten för "stor", att hålla händerna brett isär, och tittade menande mot mig. Han ville att jag skulle följa med honom till nånting stort. Jag antar att jag ville se det stora, för jag följde efter honom. Emmy och Greta fick helt enkelt finna sig i att jag lät mig bli vallad av en främmande gubbe som varken tycktes bemästra engelska eller japanska men ändå hade något väldigt viktigt att berätta. Destinationen visade sig vara en annan bro över samma damm, under vilken en större grupp fisk befann sig. Den lilla gubben placerade ut oss tre vid varsinn plats vid broräcket för att vi skulle kunna se fiskarna. Vid det här laget såg jag att han hade två stycken stora broscher fastnålade i sin pälsmössa, varav vilka en var ett fotografi på han själv jämte en ung kvinna klädd i kimono. Och när vi tittat färdigt på fiskarna så skulle han ha lön för mödan: ett fotografi på sig själv bredvid Emmy och Greta. Jag tog ett antal bilder på dem, med en av gubbens två kameror, och när jag var färdig valde han ut en av bilderna att zooma in på, och be fotomodellerna avgöra om den var bra eller inte. Vi tackade honom och gick iväg.

Mot destinationen huvudbyggnaden gick vi med raska steg. Kanske för att vi ville lämna det forna äventyret bakom oss, men också av intresse för huvudattraktionen. I den stora byggnaden huserar en mängd... reliker, får jag väl kalla det, vackra föremål med religiös tyngd, och där finns även stora uppsamlingslådor, in i vilka man får kasta mynt för att sedan be om lycka inom ett visst avseende. Detta gick vi för att titta på. Men medan vi promenerade så hörde vi ljudet av något slags bjällra bakom oss. Det var gubben,  som följde efter oss. Vi låtsades som om vi inget märkte förrän vi faktiskt var under helgedomens tak. Då lyckades han stanna oss. Han ville ha ett individuellt porträtt av Greta (kanske på grund av hennes rosa hår) och han ville visa oss hur man kastar mynt i bönebössan. Han visade med gester att gudarna bara förhandlar i japanska yen, ingen annan valuta, så vi tog ett varsitt mynt à 10 yen var och bad en stilla bön. När vi var färdiga med det så var han lika plötsligt försvunnen som när han dök upp från början.

Det andra jag vill berätta är vad vi åt till middag. Michael tog med oss till en okonomiyaki-restaurang. Denna var dessutom tabehoudai, vilket innebär att man får beställa hur mycket man vill för ett fast engångspris. Förutom okonomiyaki fanns även stekta nudelrätter att välja bland. Det man får in när man beställer okonomiyaki är en röra på bland annat vitkål och ägg och en valfri ingrediens (som kan vara allt från fläskkött till chips - inom spektrumet finns torkade räkor, kimchi, fermenterade sojabönor med mera).

Detta blandar man och steker sedan själv på stekbordet som finns hos varje gäst. När blandningen fått en fast form och fin färg penslas den med sås, får majonnäs ringlad över sig och är redo att ätas.

Alla bilder jag tog är tyvärr väldigt suddiga. Jag beskyller den allmäna ivrigheten inför att få äta, eftersom att detta faktiskt är en maträtt som tar ganska lång tid från att man får in den till det att man inmundigar den. Detta är ju faktiskt ganska smart sett från krögarens perspektiv. Det är varken tidskrävande eller svårt att slänga ihop lite kål, ägg och fläsk/chips/kimchi och skicka ut till matgästerna. Däremot tar det ett tag för matgästerna att laga maten. På så sitt blir en tidsbegränsad ät-allt-du-orkar lukrativ: man lägger mer tid på att steka än att beställa.

Nu låter jag kanske som en cyniker, men jag tar inte illa upp av denna affärsidé. Gästerna får ju fortfarande ganska mycket att äta för pengarna. En annan rolig aspekt av det hela är utrymmet för kreativitet. Som kanske syns på bilden ovan, så har Michael skrivit första tecknet ur sitt namn med majonnäs på en okonomiyaki. Men den verkligt kreativa idén under kvällen stod Greta för.

Genom att intuitivt slå ihop olika fakta om etablissemanget nådde hon en revolutionerande slutsats: valet av tillbehör till stekta nudlar är fritt; valet av innehåll i okonomiyaki är även det fritt; bland innehållet i okonomiyaki finns potatischips att välja...

Greta bad att få en portion stekta nudlar med chips.

Medan LCHF är på modet i Sverige går alltså detta att äta i Japan. Och med de orden lämnar jag er för denna morgon.