Odaiba

God kväll, vänner. Jag fortsätter envist att inleda inlägg med "god kväll" eller "god morgon," fullt förstående att det inte stämmer överens med tiden inläggen läses eller ens tiden som av bloggen anges vara publiceringstiden (bloggen går enligt svensk tidszon). Jag antar att detta ger inlevelse i hur jag upplever min omvärld och i vilken situation jag befinner mig i, men om det antagandet stämmer eller inte är inte av jättestort intresse för mig eftersom att jag ju måste inleda inläggen på något sätt. Den situation jag i skrivande stund befinner mig i är hur som helst kvällen av en dag som strax ska få en tillbakablick.

Dagen inleddes med en måltid, eller snarare en jakt på en sådan, då vi skulle äta en bastant lunch för att råda bot på hunger och medföljande dåsighet. Vi konstaterade att vi ville lösa problemet med tonkatsu (friterad fläskfilé), och efter en del letande hittade vi en restaurang som serverade sådan. Här hör väl till att hylla japanska restauranger. Den rätt som jag till slut valde var ramen-nudlar, med medföljande curry, för 610 yen. Och på detta avdramatiserade vis presenterades rätten även i restaurangen. Inte "två för en!!! Otrolig lunchdeal"; inte "megaportion!". Man beställde maten i form av en maskin vid restaurangens ingång (ett vanligt sätt att beställa mat) och den knapp jag tryckte på var märkt "ramen (curry ingår)". Att man kan beställa två måltider för priset av en är tårdrypande nog, men att man presenterar rätten med sådan ödmjukhet är ju tillräckligt för att få mer stoiska män än jag att bryta ihop. 610 yen är för övrigt ungefär 40 kronor. 40 kronor.

Efter lunchen var det dags att åka till dagens uflyktsort: Odaiba. Odaibas främsta merit, eller snarare förstkommande källa till häpnad, är det faktum att hela ön är konstgjord. På ön har man sedan byggt ett ganska dyrt nöjesdistrikt. Havsutsikten följer en vart man än går. Det första vi utforskade var något slags nöjeshall, med arkadspel, butiker och restauranger - allt inrett i retroanda. Vi fick med andra ord utforska det japanska 60-talet. Det hela kulminerade i ett "takoyakimuseum".

Ni som läste resebloggen från min förra japanresa minns kanske takoyaki som de bläckfiskbollar jag fick serverade till mig i lärarrummet, som äts med sås, majonnäs och bonito. Muséet i bollarnas ära visade sig helt enkelt vara en mängd restauranger, och Michael och jag tolkade det snart som vårt uppdrag där att äta så många takoyakivarianter som möjligt. Det blev i teorin fem varianter, men tre av dem kräver en invädning. Tydligen hade en av takoyakirestaurangerna erhållit ett omnämnande i en Michelinguide, för den nyskapande tolkning av takoyaki man serverar: takoyaki utan sås. Hur det anses vara värdigt pris att stryka en huvudingrediens förstod jag inte, och efter att ha provat deras takoyaki vet jag det fortfarande inte. Man hade fyra sorters takoyaki att välja bland, varav en var vanlig (det vill säga med bara bläckfisk i degen). Den andra var med bläckfisk och lök, och den tredje var med nötkött (vilken vi senare upptäckte innehöll lök även den). Den fjärde sorten innehöll ingen lök, men serverades med ett berg av lök ovanpå. Restaurangen var alltså ett perfekt val för dig som gillar lök.

Efter takoyakin (som trots invädningen ovan överlag tillfredsställde mina behov och förväntningar) gick vi vidare på ön, längs med den konstgjorda stranden. Vid ett tillfälle cyklade en äldre man förbi, och signalerade ett tack för att vi givit honom utrymme åt vårt håll. Under hans artighetsgest fastnade dock hans blick vid Greta, och han lyckades aldrig riktigt vända sig framåt igen utan ropade istället efter oss: "kirei deshou!" - ungefär "vacker!". Strax efter det hittade vi till ett köpcenter.

På många håll och kanter i Japan finns butiker som säljer officiellt licensierade produkter å vissa företags vägnar. Odaiba vill inte vara sämre, så där huserar bland annat en coca cola-butik. 

Detta är alltså inte en butik som säljer läskeblask, utan en butik som säljer allehanda varor märkta med coca colas logotyp, däribland kläder, kontorsmaterial, skalenliga modeller av läskleveransfordon och mer därtill. 

Jag tvivlar dock på att detta anspråk stämmer 

I övrigt finns inte så mycket att rapportera från Odaiba. Efter spelhall, strandpromenad och varuhus kände vi oss färdiga där och började röra oss hemåt. Middag åt vi på en curryrestaurang vars marknadsföring betonar det faktum att man där äter curry med gaffel (för att skilja från den vanliga och bättre metoden, sked, som en annan restaurang lagt anspråk på). Med detta sätter jag punkt för kvällens blogginlägg.