Rakethund vid kravallstaketet

Kära vänner, idag har varit en dag med blandade resultat, högt och lågt, vemod. Skoldagen började med ett av examinationsmomenten vi har, så här på avslutande veckan inför nästa måndags avslutninsceremoni, närmare bestämt ett prov i uppsatsskriving. Vi fick en lista med tre ämnen att välja mellan, ett tomt papper, och en tidsangränsning, och alla andra hjälpmedel var otillåtna. Det ämnet jag valde var om minnesvärda upplevelser i Japan, och jag skrev min uppsats om den mat jag ätit här (som ni, kära läsare, ju är mycket väl bekanta med, via denna blogg).

Efter uppsatsskrivningen var det lunchtid, vilket för min del innebar takoyaki, förmodligen för sista gången. De har ett erbjudande på Gindaco, den ledande takoyakikedjan, att man får 200 yen rabatt på en åttabitarsportion, så jag beställde såklart två sådana och åt mig lite för mätt, med motiveringen att 400 yen rabatt ju självklart är bättre än 200 yen rabatt. Men, de gav mig ingen majonnäs, så i längden gick jag väl plus minus noll.

Därefter blev det dags för sista lektionen med galna vetenskapsmannen. Det var enligt etablerad sed en spretig lektion, som började med att handla om religion i Japan men slutade med att handla om folk som är våldsamma när de försöker kliva av tåget. Stämningen var dock lite annorlunda från hur den tett sig tidigare, kanske just på grund av att det var sista lektionen - läraren fick lite mer uppmärksamhet, lite mer uppskattning än vanligen. Detta åtminstone i allmänhet. Individuella undantag fanns. Han som spenderade senaste lektionen med att ligga på golvet längst bak, intog denna position i dagens lektion:

Tur nog för studenten ovan så tog lektionen till slut slut, och vi gick ut ur skolbyggnaden, för att se himlens begynnande rodnad reflekteras i diset som låg över den folktomma gatan. Man hade spärrat av gatan utanför vår skola, ställt upp kravallstaket vid övergångsställena, och placerat ut poliser med jämna mellanrum. Plötsligt kom en polismotorcykel genom diset, följt av en kavalkad av svarta bilar, en del med blåljus blinkande bakom kofångarna. I bilarna satt män i kostym och såg sammanbitna ut, och efter konvojen körde en polisbil. De försvann ut ur vårt synfält utan att vi hade en aning om vad som hänt. Jag gick fram till en av poliserna där, trotsade fobin som hans nyfikna kollegor planterat inom mig när de stoppade mig här om dagen, för att fråga vilka som passerat, men tji fick jag, för det fick han tydligen inte säga. Jag kunde ha argumenterat att bilarna som kört förbi ju inte ens haft tonade rutor, så det var ingen överdrivet välbevarad hemlighet ändå, men jag ville inte riskera att få misstankar riktade emot mig av ännu en konstapel.

Men, kära vänner, nu är jag hemma på boendet igen. Antiklimatiskt, måhända, men man kan inte gå ut och äta kycklinghjärtan varje dag, det vore ju dekadent. Dessutom har jag en presentation till imorgon att öva på. Så, jag hälsar helt enkelt på återseende, kära vänner.