Dekadens

Kära vänner. Smärta i fötterna har varit ett genomgående tema både i denna stad och de städer vi besökte på västkusten. Skillnaden är att det är asfalt de slits ut emot här, och det var skogsstigar i Nara. Det är nämligen inte mycket sightseeing vi har fått gjort hittills i Tokyo. Däremot shoppas det mycket. Detta har två och en halv dagar dedikerats åt av det övriga sällskapet, medan jag var ute på villovägar idag och i skrivande stund nyligen kom hem till hotellet efter att ha sammanstrålat med de andra i Shibuya.

Men, för att ta det kronologiskt, så kan jag börja med att berätta att vi åt frukost igår på hotellets "all-you-can-eat". Det var en ymnig buffé med över två sorters marmelad och över en sorts soppa. Vi konstaterade att rostbröd med marmelad bara räcker så långt och grönsakssoppan smakade nyklippt gräs, och åt oss mätta men inte belåtna innan vi for ut till Harajuku. Detta är en ort som trogna läsare förmodligen är trötta på, men det var en vackert solig dag och vi vandrade gladeligen ut från stationen och ungefär 200 meter ner för huvudgatan Omote-sandō innan vi fått nog av värmen och svängde förbi en affär som sålde bubbletea. Denna dryck, smaksatt té med tapiokapärlor i, är Nicholas i synnerhet förtjust i. Den är vanligt förekommande i Asien och har sitt urpsrung i Taiwan, varifrån många av de affärer som säljer drycken i Japan också har sitt ursprung; däribland en som tycks se sin téförsäljning som någon form av missionsarbete. Efter att Nicholas och Greta beställt en kopp var på en sådan affär märkte vi nämligen att de var dekorerade rikligt med små kors. Att tro att ens produkt är mirakulös nog att den kan lyckas konvertera någon är nog dock att ha lite för gott självförtroende.

Hur som helst fortsatte vi med denna shoppingtur genom Harajuku och genom ett antal butiker. Ett återberättande av detta i detalj vore nog bara tröttsamt för er, kära läsare, men för att sammanfatta bifogar jag två bilder; en ifrån en maskotaffär där vi stötte på mjukisdjur föreställande valhajsfiguren Jinbe-san, och en ifrån en klädaffär som sålde mängder av t-shirts med tryck av olika hip-hop-artister på. I ena hörnet hade man en hylla med DVD-filmer som man utan vidare finkänslighet beskrev med den gemensamma nämnaren att de alla var "black movies".

Så åt vi lunch, en variant på rätten omuraisu, det vill säga omelett med fyllning, som man lyckats korsa med en sufflé till följande resultat:

Därefter fortsatte shoppingen ett par timmar (!), och vi var ganska ömma när vi åkte till Shinjuku för att där träffa Takahiro. Takahiro är en av de som var volontär i min klass under mina utbytesstudier, och de övriga i sällskapet gjorde mig tjänsten att tacka ja till att träffa denna människa som i ärlighetens namn inte talar särskilt mycket engelska, och jag hoppas att de skulle hålla med mig om att kvällen blev lyckad. Takahiro tog oss till en liten restaurang som var så japansk att inte ens han förstod vad allt på menyn var, där vi åt oss mätta på bland annat kokta gristarmar, kycklingspett, ångad pumpa, kycklingköttbullar samt vad som enligt google förefaller vara någon form av näckrosblad. Allt detta var väldigt gott.

Restaurangen, sedd utifrån 

Vi fortsatte sedan därifrån till en izakaya, för att runda av måltiden med varsin öl (eller citrondrinkar, för den som ville ha det), och såg där början av fotbollsmatchen mellan Sverige och Schweiz, innan vi bestämde oss för att fullfölja en plan som gradvis utmejslats under kvällens gång: att gå på karaoke. Musiken är ett språk alla förstår, lyder väl något ordspråk ungefär, och att stå och sjunga falskt medan fyra andra människor sitter och bankar på plasttamburiner är ju då att konversera på ett allmänmänskligt plan. Så vi tog oss till en karaokebar (alla utom Nicholas, som åkte tillbaka till hotellet för att se fotbollen), och låste in oss i ett rum där för en entimmessession av skrålande. Vi var hesa och glada när vi skiljdes åt och åkte hem.

Dagen efter allt detta, det vill säga idag, började med att vi tog oss från hotellet i gemensam trupp till Shibuya. Jag blev kvar där en timme ungefär, innan jag åkte till Iidabashi för att än en gång träffa Takahiro. Destinationen denna gången var Atelier Kohta. Detta är det café, eller patisserie eller något i den stilen, där jag under min utbytestermin åt en del desserter som blev ett återkommande ämne för blogginlägg. Inget mindre förtjänar detta besök, under vilket samma pålitliga kock som förr serverade mig en parfait innehållande persikokompott, vispgrädde, persikosorbet, vanilj- och mintglass, hembakt rån, amarettomarinerad persika, passionsfruktssorbet, amarettogelé och karameliserat socker. Vad Takahiros dessert innehöll har jag ingen chans att minnas men det var någon form av tropiskt frukt-historia som även den säkert hade varit värd att skriva hem om, om vi nu inte redan varit i hans hemort.

Därefter promenerade vi iväg, emot en liten affär i en källare som vid köp av traditionellt japanskt godis serverade gratis traditionellt japanskt grönt té. All denna tradition gjorde nästan att man blev nervös, men vi lyckades njuta av varorna utan att vanhelga de förfäder som man nästan får anta etablerat butiken för, säg, ett par generationer sedan.

Sedan vart det tyvärr dags för Takahiro att ta sig hem. Han har nämligen ett yrke som kräver att han kliver upp klockan 01:30, en tid som jag vill påstå hör till kvällen snarare än morgonen, för att åka ut på varuleverans i en lastbil. Som ny på företaget har han nämligen inte rätt till att syssla med det kontorsjobb som hans universitetsutbildning ska ha lett honom till förrän om ett år. Han får inte heller köra lastbilen, för det ska hans äldre kollega göra.

Hur som helst åkte han hem, medan jag mötte upp med shoppingsällskapet. De var utmattade efter timmar av shopping, men det var inte jag. Innan vi åkte hem ville Nicholas se det berömda övergångsstället i Shibuya, "Shibuya Scramble"; som är det övergångsställe i världen med flest fotgängare per dag; ovanifrån, så vi åkte upp till takvåningen på ett varuhus och tog lite bilder över kanten. En imponerande folkmängd, visserligen, men denna vy hade tydligen nyligen blivit gratis, efter att ha varit belagd med en avgift på ungefär 80 kronor under en tid. Ni kan ju från bilderna själva bedöma, kära läsare, om detta var ett rimligt pris, men jag kan ju föra en del av de turister som rör sig på Tokyos gators talan och säga att för de dussintalsmänniskor som man ser stå och fotografera fel övergångsställe kanske det inte hade varit värt priset.

Därefter släpade jag med hela sällskapet till Meiji Jingu. Nog för att jag sett denna helgedom förut, men det hade inte Nicholas, och inte heller de andra i sällskapet på ett par år - för mig innebar det främst ett välkommet avbrott mellan skyskraporna. Under olycksbådande regnmoln promenerade vi i skogen som utgör helgedomens område, och tog oss efter denna uppfriskande sträcka av grönska hem.

Nu råkar det dock vara så att detta inlägg, i likhet med de tidigare, är skrivet i etapper, och efter det att vi kom hem, som ju var det senaste nya i början av detta inlägg, har vi gett oss ut för att äta middag. Detta gjorde vi med två av Vivas vänner som råkade befinna sig i Tokyo. Ja, inte nog med det, de råkar bo på samma hotell som vi gör. Följaktligen gick vi till en Isomarusuisan, det vill säga en restaurang i kedjan där man grillar sina egna fisk- och skaldjursrätter vid bordet, ett stenkast ifrån Sakura Hotel.

Med dessa individer kom vi väl överens, och mer än så låter jag vara osagt, eftersom att framtiden är något som framtidens blogginlägg ska behandla. Därför hälsar jag som följer: på återseende,  mina vänner.