Mat, och resorna till och från den

Kära vänner, låt mig inleda detta inlägg med att intyga om att vi klarade oss helt och hållet ifrån jordbävningen som inträffade igår kväll. Detta är väl självklart i och med att jag publicerar detta inlägg, men det är hur som helst sant. Med det intygat kan jag fortsätta detta inlägg mer kronologiskt. Jag har nämligen två händelserika dagar att sammanfatta här.



Dagen började på McDonalds, där vi åt frukost i form av varsin teriyakiburgare. De har ju rätter på menyn där som är specifika för Japan, och de tyckte vi var intressanta, men inte intressanta nog för att äta till lunch eller - Gud förbjude - middag; så vi valde att få dem överstökade som dagens viktigaste mål istället. Sedan promenerade vi därifrån och igenom vår tågstation, till östra Ikebukuro, den del av stadsdelen som egentligen är mer central, men som vi dittills inte sett ännu. Målet var att åka upp i Sunshine 60, en byggnad som erbjuder gratis utsikt över norra Tokyoområdet. Sagt och gjort, vi besökte ett par butiker och åkte sedan upp till 59e våningen. Men, kanske vissa av er tänker, skyskrapan heter ju Sunshine 60, har den inte 60 våningar då? Och jo, kära läsare, det har den, men för att ta hissen upp en våning till måste man betala en hundring eller två (svenska pengar). Vi valde därför att helt enkelt titta ut genom fönstret på våning 59 och sedan ge oss av till andra nejder.

En t-shirt som fanns till salu i Ikebukuro

De första nejderna vi åkte till var kring det välkända templet Sensoji. Det var nämligen Tanabata. Detta är en festival som pågår i hela Japan runt de här datumen, och i Sensoji skulle lördagens firande enligt hemsidor pågå mellan 10 och 20. Perfekt, tänkte vi, vi gör de allehanda smårätterna som ju kommer säljas från marknadsstånd där omkring till vår lunch.

Vi anlände vid templet och började med att gå längs med souvenirbutikerna som kantar vägen upp till huvudbyggnaden. Vi satte igång vårt ätande där med små friterade degknyten, en med sesam och en naturell, och såg fram emot resten av maten som vi antog skulle finnas bakom templet, så som det var när jag och Althea var där vid nyår. Vi fortsatte upp till templet och tittade lite på den vackra byggnaden. Sedan fortsatte vi runt den. Där fanns: ungefär fyra marknadsstånd. Man var i färd med att resa ett dussintal andra, men långt ifrån färdig, ungefär tre timmar efter utlovad starttid.

Vi åt dock det som fanns att äta, och bestämde oss sedan för att åka vidare till Uenoparken. Vid detta skede spökade Altheas förkylning återigen, och hon valde att åka hem och vila upp sig. Samtidigt konstaterade vi att utbudet i Ueno bara var marginellt bättre än det i Asakusa. Men det som fanns var ju gott, och vi åt oss mätta på kycklingspett och grillad bläckfisk.

Därefter fortsatte vi i riktning mot Harajuku. Avsikten var att gå på ett hundvalpskafé, vilket trogna läsare kan få sig en bild av genom att föreställa sig de uggle- och igelkottsditon som rapporterats ifrån under tidigare instanser av mitt resebloggande. Hundvalpskaféet var emellertid fullbokat för dagen, varför vi besökte ett närliggande kattcafé. Där betalade man några hundra yen för var tionde minut man spenderade på kaféet, och, ifall man ville, ett tillägg för mat till katterna. Det sistnämnda köpte vi inte till, och följaktligen var katterna totalt ointresserade av oss. Men de var vackra att se på.

Så vart det tid att åka in mot Roppongi för det bord vi bokat på en välkänd restaurang. Gonpachi, som den hette, hade Takahiro bokat för att den på bild verkar ha bra stämning. Bland annat avbildas restaurangen i filmen Kill Bill. Detta skulle vara kulmen av vårt tanabata-firande, och var även första och enda gången för denna resa som jag fick en chans att träffa Akari (en annan av de som varit volontär under mina utbytesstudier). Men, ett par försvårande omständigheter gjorde kvällen svårt omständig. Det första var att Takahiro kallades in till att jobba extra på den arbetsplats som, som etablerat, är ganska stereotypt japanskt inhuman. Han blev därför försenad och vi fick slå oss ner vid ett bord bokat i hans namn, utan honom.

När vi satt där upptäckte vi även att menyn inte alls motsvarade våra förväntingar. Vi trodde att vi skulle få en izakaya-upplevelse, och dela på smårätter, men menyn var mer västerländsk. Detta i kombination med priser högre än genomsnittet fick japanerna; Akari i kött och blod och Takahiro på distans, fortfarande påväg från sitt arbetspass; att föreslå att vi skulle göra Gonpachi till en förrätt och åka till en annan restaurang för huvudrätten. Vi andra höll med utan att egentligen hänga med i resonemanget. Så fort Takahiro anlänt åkte vi därför ifrån Roppongi. Vi förhandlade till oss att vi skulle kompensera för middagens senareläggning genom att äta i Ikebukuro, så vi hade nära hem. Ditåt åkte vi också, och på tunnelbanan mellan orterna ljöd plötsligt en varningssignal för plötsligt stopp. Vi stannar p.g.a. jordbävning, hälsade lokföraren. Det var alltså den jordbävning som drabbade Chiba igår kväll, som dock inte kändes från där vi satt på tåget. Vi kunde till och med snart åka vidare och komma fram till Ikebukuro station, varifrån vi gick till en restaurang som vi under resans gång bokat bord hos. Trodde vi. Det visade sig dock att vi varit slarviga i våra efterforskningar, och hade adress till en restaurang men bokning på en annan. Detta var hyfsat lätt att åtgärda, men vi lade mycket tid på att gå fram och tillbaka, och Altheas hälsa drabbades av detta. Hon vart därför sorgligt nog tvungen att ta sig hem för att vila, och det blev upp till resterande sex medlemmar i sällskapet att ta sig till rätt restaurang.

Till slut fick vi lön för mödan. Restaurangen vi hamnade på var smakfullt och modernt inredd, men var framför allt billig och god. På menyn stod i huvudsak yakiton, det vill säga grillade fläskspett (jämför yakitori - grillad kyckling). Över dessa lyckades vi överbrygga alla språkbarriärer och all irritation som de tidigare svåra omständigheterna rört upp, och med undantag för att Althea saknades hade vi där en fulländad kväll.

Efter måltiden promenerade vi mot stationen tillsammans, även om det bara var de två japanerna i sällskapet som skulle kliva på något tåg. Denna promenad innebar sista chansen att umgås med Akari för denna resa. Sorgligt, men det var åtminstone en underhållande promenad, vars höjdpunkt var att passera ett stort sällskap av unga män i vad som får beskrivas som hiphopparkläder. Vad försigår, undrade jag, och Akari förklarade att den del av Ikebukuro vi var i är känd för att det ganska ofta arrangeras rap battles där. Någon sådan ort tror jag inte att det finns i Stockholm.

Allt roligt har dock sitt slut, och inom kort satt Akari på sitt tåg hem. För Takahiro återstod lite tid, som vi fördrev på en närliggande spelhall, men snart hade vi tagit avsked av honom också.

Ett sista foto från spelhallen innan avskedet

Sedan gick vi till vårt hotell, där Alex anslöt sig till oss, och tillsammans tittade vi på fotbollsmatchen mellan Sverige och England - en match som var svår att försänka sig i i och med att TV-kanalen som visade den hade valt att placera en notis om dödssiffran i den tragiska jordbävningen i Chiba som en iögonfallande textremsa längs med hela bilden.

Dåliga nyheter avslutade alltså vår kväll igår, och vi var tvungna att ta en sovmorgon för att orka med den följande dagen. Redan på hotellet splittrades sällskapet, och Viva och Althea stannade i Ikebukuro för att strosa bland affärer, medan Greta och Nicholas åkte till Shinokubos Koreatown. Undertecknad åkte till Ginza för äta lunch med Takahiro. Vi gick till en restaurang som serverade Ochadzuke, det vill säga ris i grönt té, som serverades med sashimi. Det är nog svårt att hitta rätter som är så intensivt japanska som denna.

Bild tagen innan téet hälldes på

Gourmander som vi är gick vi vidare till ett kafé för att äta efterrätt. Vi valde ett fik som var berömt för sin kakigoori. I dörren möttes vi dock av en kö och en bildskärm som uppmanade till att ta en kölapp. Takahiro uppskattade att väntetiden skulle ligga på 25 minuter, och vi bestämde oss för att behålla vår köplats, men gå och göra något annat under tiden. 

Vi hamnade på ett närliggande varuhus bottenvåning. Detta var matvåningen, och vi gick några varv i jakt på gratis smakprover. Dessa var färre än vi hoppats, och vi blev mer och mer desperata; vi klamrade oss fast vid dett vi hittade som om vi vore skeppsbrutna. Vi åt säkert sex olika sorters chips, vi åt mandarinjuice utblandad med vinäger, vi åt bröd utan att läsa skylten bredvid det. Det sista visade sig vara ödesdigert. Vad som sett ut som vanligt vitlöksbröd visade sig vara escargotbröd. Det gick emot de planer jag haft för hur jag ska leva mitt liv, men nu har jag alltså den nyvunna förmågan att kunna berätta för folk att jag ätit - eller åtminstone fått i mig - snigel.

Efter escargotbrödet gick vi tillbaka till kaféet och blev omedelbart tilldelade ett bord. Vi beställde en matchakakigori, alltså is smaksatt med grönt té, samt en mizuyoukan, det vill säga en dallrig, geléaktig dessert med smak av röda bönor. Återigen svåröverträffligt japanska smaker, alltså.

Efter att ha ätit oss otroligt mätta var det dags för Takahiro att åka hem. Han hade ännu en arbetsdag mellan 03 och 14 att se fram emot. Jag anslöt mig till Greta och Nicholas, som hade rört sig in från Shinokubo till centrala Shinjuku. Detta blev mer omständigt än det låter. Shinjuku är en jättelik station och ifrån den tunnelbanelinjen jag kom dit med är det i princip omöjligt att ta sig till stationens östra utgång. Jag fick lämna stationen via en västlig utgång, för att sedan gå in på stationen igen från en annan västlig utgång och på så vis ta mig till där Greta och Nicholas befann sig. Jag hann köpa en isté, och Greta en ny ryggsäck, innan vi tillsammans åkte hem till Ikebukuro för att passa Gretas och Vivas tid på nagelsalong.

Vi mötte upp Viva och Althea vid stationen och gick sedan åt varsitt håll igen, några till nagelsalongen och några till hotellet. Medan manikyren genomfördes vilade vi andra upp oss, och en dryg timme senare var Viva och Greta tillbaka, utrustade med alldeles färska naglar. 

Det som fanns kvar att göra i planeringen var middag. Den skulle ske på förutbestämd plats, nämligen en tsukemenrestaurang några minuter ifrån hotellet. Vi gick dit. Trodde vi. I själva verket gick vi på grund av en feltolkad karta till en liten liten izakaya, vars kundkrets förutom våra bleka gestalter enbart bestod av japanska gubbar. De var mycket roade av oss, som höll masken och beställde varsin dryck och lite bönor och sa att vi skulle se det som en förrätt medan vi väntade på att resterande middagsgäster skulle anlända. Det hela kändes som gårdagskvällens spöke som var tillbaka för att hemsöka oss. 

Nu har säkert uppmärksamma läsare reagerat på att jag påstår att andra middagsgäster var påväg. Vilka var det, undrar ni? Jo, det var Alex och hennes sambo, Shohei. Det har alltså skett en uppdatering av civilstatus sedan jag var i Japan sist. Han är en trevlig grabb som är duktig på att ta bilder och har ett namn som med lite fantasi kan förvrängas till ett festligt "tjohej," så Alex har som ni förstår gjort ett bra val. Efter det fantastiskt goda första intrycket som vår grupp gjorde med att sitta och vänta på dem på fel restaurang gick vi och åt middag på vår egentliga destination. Det som serverades var tsukemen, alltså nudlar som serveras med en soppa vid sidan om, i vilken man doppar dem.

Efter denna mödosamt uppsökta måltid rundade vi av kvällen med en promenad till en liten helgedom i närheten, där vi hoppades att vi skulle få se lite Tanabatadekorationer. Det var en mysig promenad, men dekorationerna visade de sig ha varit snabba med att plocka ner. Vi insöp stämningen där ändå, och tittade på den staty av Ikebukuros maskot, en uggla, som av någon anledning fanns vid helgedomen, innan vi gick därifrån och hem; turisterna till hotellet och lokalborna till sitt lokala bo.

Hemma på hotellet är alltså var jag är nu, och rundar av detta blogginlägg. Morgondagen blir vår sista dag i Tokyo, och för den delen även i Japan. Strax är bloggandet också över för denna gången. Men än så länge kan jag faktiskt säga som följer: på återseende, kära vänner.