Svettsson och Findus

Med ömma fötter och svettiga pannor sitter vi på vårt rum och konstaterar att vår Kansaiutflykt kan förklaras mer eller mindre avslutad, mina vänner. Detta efter en väldigt lyckad utflykt till den historierika grannstaden Nara. 

Efter en tidig frukost framför ett avsnitt av Power Rangers tog vi ett tåg som var framme vid stadens centralstation vid tolvtiden. Därefter gjorde vi allt vi kunde för att ta oss ut ifrån staden igen. Kärnan av Naras essens, eller åtminstone kärnan av Naras turistindustri, är nämligen den "park" på stadens utkant som egentligen snarare är en skog. Det var där vi skulle tillbringa hela vår dag. 

Viva godkänner landsbygden på tågresan till Nara

Men, innan det skulle vi äta lunch, och det valde vi att göra på en restaurang som med tanke på hur mycket trä den luktade verkade ha snickrat ihop sitt möblemang tidigare den morgonen. Där blev vi serverade av två unga flickor som konstant fnissade och skrattade åt oss - ett bemötande som jag vill påstå hämmar ens njutning av måltiden lite grann. Men, det var en god måltid. Och personalen vinkade glatt genom fönstret när vi gick därifrån. Kanske var de helt enkelt hänförda av storleken på våra ansikten. Att ha ett litet ansikte är nämligen högt aktat i detta land och ganska ofta hör man folk på gatan påpeka "kao chicchai!" till varandra om de kvinnliga medlemmarna i vårt sällskap när vi går förbi.

Hur som helst promenerade vi vidare från restaurangen, och hamnade snart vid vår första anhalt, i utkanten av ovannämnda park: ett tempel vid namn Kōfukuji. Detta visade sig emellertid vara i färd att renoveras, så vi fortsatte till nästa tempel. Detta heter Tōdaiji och är känt för sin gigantiska buddhastaty. 16 meter hög är den tydligen, och även om detta inte återspeglas på bild så var denna staty otroligt imponerande att se. Den är tydligen världens största bronsstaty av buddha, och även om detta kanske är en för smal kategori för att det ska låta imponerande så vill jag påpeka att statyn har hållit detta rekord sedan den gjöts på 700-talet (en process som enligt källor nästan tillintetgjorde den japanska ekonomin genom att förbruka all brons i landet).

Där passade vi även på att donera lite pengar till återbyggnadsarbetet efter jordbävningen i Osaka som ägde rum för någon vecka sedan - en hederlig insamling, i mitt tycke. Mindre hederliga var måhända alla souvenirbutiker omkring och till och med på tempelområdet, där man bland annat sålde produkten nedan som väl ändå måste klassas som hädelse? En liknande figur av Jesus skulle väl ingen kyrka saluföra¹?

(video buddha)

Men, det som egentligen var huvudattraktionen för oss i Nara återstod att uppleva. Utanför templet, och i hela det område som kallades för Nara park, levde massvis med hjortar, visserligen vilt, men på grund av sin status inom shintoismen som heliga lever utan något hot ifrån människor och därmed i princip är tama. De har till och med lärt sig att buga för de människor som kommer med mat till dem. Vi köpte glass till oss själva och hjortmat till hjortarna från ett av alla stånd som sålde detta, och promenerade genom parken med detta i högsta hugg för att köpa kärlek av dessa partåiga hovdjur. Partåiga hovdjur råkar för övrigt vara en djurgrupp som Althea är allergisk mot, men hon råkar å andra sidan ha en hälsosam förtjusning för träd och sådana fanns det också gott om. 

 

Hur som helst, vi matade hjortarna under promenaden till Kasuga Taisha, en helgedom som funnits i Nara i över 1200 år och som länge var en av de viktigaste i Japan. Den är känd för de stenlyktor som kantar vägen dit, och påminde i och med dessa om Fushimi inari taisha i Kyoto, som är känd för de röda portar som fyller samma funktion. Höjdpunkten var ett mörkt rum inuti vilket en massa bronslyktor hade radats upp längs med spegelvägar och tänts. När vi väl kom dit hade vi dock promenerat ganska så mycket, och det var ett sällskap av varierade trötthetsnivåer som njöt av denna helgedoms skönhet; något som återspeglas i bilderna nedan.

Efter detta var det dags för oss att röra oss hemåt. Det var alltså strax efter detta som inledningen till detta inlägg skrevs. Men, mina vänner, jag kan avslöja att det gått ett tag sedan jag började skriva här, och vi sedan dess gått ut för att äta middag. Vi stannade förbi en kiosk som sålde takoyaki, det vill säga bläckfiskbollar. Uppmärksamma läsare vet att detta är en av mina favoriträtter i det japanska köket, och den har sitt ursprung här i Osaka, så det hade känts fel rent moraliskt att inte äta takoyaki. Men vi lät det vara en förrätt, och fortsatte därifrån till en restaurang som serverade yakitori (kycklingspett). 

Där avslutades vår sista kväll i Osaka. Nu har vi packat och har bara lite sista städning kvar att göra på morgonen i morgon innan vi lämnar denna stad, och denna del av Japan, och inleder ett nytt kapitel av denna resa. Vi hörs då, mina vänner.

P.S:

1: Förutom möjligen en katolsk