Kawagoe

Efter tre dagar i sträck bland  folkmassor och shoppingstråk saknar man en stillhet som är svår att hitta i Tokyo. Inte obefintlig, men svår att hitta. En ort där vi dock hoppades att den skulle finnas var Kawagoe, en stad i Saitama, norr om Tokyo. Stillheten hoppades vi att vi skulle få uppleva bland Kawagoes gamla köpmannahus från 1600-talet och bland dess tempel. Greta tyckte emellertid att båda dessa sevärdheterna verkade tråkiga, och föredrog att finna stillheten genom att spendera några timmar i hotellrummets badkar. Så, resterande fyra personer lämnade Tokyo runt klockan 12 och anlände mitt i Kawagoe med en karta och varsitt paraply.



Det första vi gjorde var att äta lunch. Vi hade läst att Kawagoe till mat betraktat är känt för sin sötpotatis, men varsin sådan hade vi inte lust att äta, så vi gick till en ramen-restaurang i en gränd, tillgänglig från den huvudgata som skulle leda oss till gamla stan. Den var gemytligt inredd med tapeter som såg ut att komma från det svenska folkhemmets farstu, och andra små detaljer som spädde på den lite mysigt ålderdomliga känslan, som till exempel en toalett som bara var ett hål i golvet och en gubbe som satt och rökte inomhus. Vi beställde och avnjöt varsin variant av nudelsoppan, som vi åt med god aptit innan vi hade kraft att fortsätta med vår promenad.

Nästa anhalt var templet Kitain, som är känt för två saker; dels att huvudbyggnaden i templet ursprungligen kommer från slottet i Edo, och dels för sina 540 statyer av Buddhas lärjungar. Vi började vid det förstnämnda. Efter en brand år 1623 lät dåvarande Shogun, Tokugawa Iemitsu, tydligen flytta ut en del av sitt slott från Edo (som nu heter Tokyo) till sitt älsklingstempel i Kawagoe. Tyvärr är denna del av templet belagd med fotoförbud, men jag hoppas att ni kan bilda er en uppfattning av stämningen där ifrån dessa bilder på utsidan.

Något som jag dock tycker är synd att jag inte kan visa från denna byggnad är de fotografier de hade, sammanlagt åtminstone sex stycken, föreställande Kung Carl XVI Gustaf, hängande inramade på väggarna efter att han besökt detta tempel.

Hur som helst gick vi vidare till den del av tempelområdet som inhägnade de drygt 500 statyerna. Detta område var omgärdat av taggtråd (emot rymningsförsök?) men vi tog oss in med våra biljetter och fick noggrant studera statyerna. De ska nämligen vara unika allihop, och inga två statyer delar samma ansiktsdrag. Det låter ju osannolikt med tanke på antalet ansikten som huggits, men jag vill ändå säga att de lyckades. Där fanns räddhågsna statyer;

putslustiga statyer;

ohygieniska statyer;

samt den här vanskapta oklarheten:

Efter att ha låtit oss underhållas av dessa minspel fortsatte vi in mot de kvarter där man hittar de berömda köpmannahusen. Dessa kantar vägar som tyvärr är ganska så vältrafikerade, men i avbrotten som rödljusen gav upphov till kunde man avnjuta arkitekturens fulla prakt.

I enlighet med den lokala arkitekuren hade man även låtit bygga ett Starbucks-café:

Efter att ha turistat oss mätta tog vi tåget tillbaka in mot Ikebukuro station. Efter en kort mellanlandning på hotellet för att byta till torra strumpor och hämta Greta, som hade spenderat sin dag med att färga håret och med att bada i tre timmar, gick vi till en gyozarestaurang för att äta middag med Alex. Där kunde man beställa en arsenal av stekta dumplings med olika egenuppfunna fyllningar, som till exempel räkor, lotusrot och ost. Till efterrätt åt vi sötpotatisdumplings med vispgrädde.

Efter att fått i oss all den mat och dryck vi ville ha, och med andra ord långt efter att vi blivit mätta, avslutade vi som ville det vår kväll med att förvränga våra ansiktsdrag i en purikura.

Ja, mina vänner, det är ändå en hel del aktiviteter vi hinner med per dag här. Men med detta har jag fått sagt allt jag har att förtälja för detta inlägg. Därför hälsar jag: på återseende, kära vänner.