Första dagen i Gent

 Kära vänner. Jag är i Belgien. 

Bussen till Atens flygplats gick 02.10 och flyget 06.15. Följaktligen hade jag varit vaken hela natten när jag stapplade ombord och slog mig ner i mitt trånga Ryanair-säte. Jag somnade trots trängseln, i en obekväm ställning lutad över mitt utfällbara bord. Flygningen gick faktiskt fort, men jag var inte särskilt pigg när jag klev ut på asfalten på Charlerois fula, dåligt skyltade flygplats. Det tog ett tag att förstå vart jag skulle. Först på nära håll syntes de små skyltarna på terminalbyggnaden som visade vart ankommande passagerare förväntades gå. En skylt jag desperat ville se var en som löd "WC", men för detta fick jag lämna flygplatsen, och gå in i den igen genom entrén till avgångshallen, för att sedan tvingas ta en ännu längre omväg ut igen när mina bestyr var bestyrda. Egentligen var denna cirkus dock bara till min fördel, eftersom den fördrev en stor del av den tid jag hade att vänta på min buss till Gent. Bussen kom i tid, och var rymlig, fräsch och väl luftkonditionerad. Naturligtvis somnade jag nästan omedelbart, och när jag vaknade hade vägskyltarna utanför fönstrena bytt språk; från franska till nederländska.

Vi blev avsläppta vid en stor tågstation. Jag vet inte om det var centralstationen men stor var den. Det var kallt i Gent, tyckte jag, och tog på mig min jacka. Senare googling skulle visa att det var 18 grader, men jag är grek numera, ifall ni missat det, kära läsare. Jag hade inte ätit ett ordentligt mål mat sedan min kycklingwrap i Exarcheia dryga 12 timmar tidigare och min första prioritet var att hitta något att äta, och någonstans att sitta ett tag, då jag inte fick checka in ännu på det hostel på vilket jag ska sova min första natt. Märkligt nog var de flesta restauranger kring stationen stängda. Dyra var de också, men det hade varit ett större problem ifall de varit öppna. Jag hittade till slut en blygsam liten nepalesisk restaurang och tog in nepalesiska dumplings och en grönsakssoppa. Jag beställde på engelska. Det kändes mycket märkligt att vara på en nederländskspråkig ort. Språket som brukades överallt omkring mig, på menyer, reklampelare och skyltar, och av alla människor som passerade och av resten av matgästerna på uteserveringen, var ett jag studerat ett bra tag, men aldrig, i praktiken, använt. Jag har aldrig fört en konversation med någon som inte varit min lärare eller klasskamrat. Med sömnbrist och rivande hunger unnade jag mig att skjuta upp den debuten. Menyn jag fått vid ankomst var på engelska, dessutom.

Jag fick in mina dumplings och de var goda, men överlag var det ett märkligt mål mat. En sallad med morot, apelsin och majonnäs serverades vid sidan. Efter maten satt jag kvar och planerade hur resten av dagen skulle förlöpa. Proviantering på snabbköpet bredvid, sen en promenad till en busshållplats. Med biljetten i en app i telefonen skulle jag ut till den radhusförort där mitt hostel skulle ligga. Sagt och gjort. Med baguette, tonfiskröra, en banan och den minst märkliga av de inhemska chipssmakerna (rosmarin, snarare än exempelvis grädde eller inlagd gurka) promenerade jag kvarteren mot busshållplatsen. 

Det fanns en omisskännlig engelsk känsla i Gents stadsbild. Höga trottoarer kantade de långsmala tegelhusens små, plattlagda uppfarter. Stundom stod jag till och med och tittade åt fel håll vid övergångsställena, förvirrad av högertrafiken. Något som dock drog mig ur den engelska känslan var de vackra art noveau-fasader som vissa av husen hade, med snirkliga gjutjärnsstängsel och färgglada mosaiker.

Det var emellertid inte länge jag hann beundra dessa hus innan jag var vid min busshållplats. Bussen kom, jag satte mig ombord och vips var jag på plats i mitt fula lilla vandrarhemsrum som ska bli mitt hem för en natt. Jag skriver detta inlägg från min säng här. Jag tror jag ska sova en stund i den nu. När vi hörs nästa gång, kära vänner, har jag samlat kraft att ta mig an Flandern på riktigt. Då jäklar.

Sista dagen i Aten

För sista gången har jag vaknat till ljudet av turistbussar som dundrar förbi granngubbarna medan de vattnar sina bilar med ena handen och röker cigariller med andra. Samtidigt som Benjamin gick till bageriet och köpte frukost tog jag in tvätten från balkongen och packade ner den i min resväska. Han kom hem lagom till att jag checkat in på mitt flyg. Med sig hade han en varm bougatsa. Denna söta frukostbakelse görs på filodeg och vaniljkräm, och det var för att högtidlighålla den sista frukosten vi åt den; därefter, för att svalka oss, vattenmelon. Sedan gav vi oss ut på sista dagens första aktivitet, nämligen att klättra upp för Filopappous kulle. 

Vi gick upp för Filopappous kulles östra sluttning, som är ganska brant men skuggad av lager- och olivträd, tills vi nådde ett övergivet stenbrott. Bland de rostiga gamla strukturerna där brukar man kunna hitta sköldpaddor, men de hade väl gömt sig ifrån solen i de omkringliggande grottorna. Vi gick vidare upp till kullens krön för en fantastisk utsikt över Akropolis åt ena hållet och havet åt andra. Krönet var långsträckt och vi gick längs det tills vi nådde den allra högsta punkten. Där står det monument som gett kullen sitt namn, nämligen ett minnesmärke över den grekättade romerska prinsen Filopappou, från något knappt århundrade efter Kristus. Monumentet var i marmor, men det behöver man knappt påpeka i den här staden. Faktum är att marmorn är i sådant överflöd att till och med trappstegen inlagda i gångstigen upp för den vildvuxna parkens slänter var av marmor.

Vi gick ner för den västra slätten, fortsatt, fruktlöst, spanande efter sköldpaddor. Ruiner av Atens gamla stadsmur fanns där, liksom spår av gamla bostadskvarter. På planare mark passerade vi en liten byzantinsk helgedom innan vi nådde en annan anmärkningsvärdhet: den plats där de första demokratiska församlingarna av Aten hölls, innan de flyttades till Akropolis sluttning. Denna gamla amfiteater fanns det inte mycket kvar av, men en kvadratisk scen huggen ur bergshällen kunde skönjas. Vi fortsatte ner för kullen och passerade Atens observatorium, en vacker byggnad från 1800-talet som tyvärr låg ganska långt in bakom ett högt stängsel, tills vi till slut nådde asfalterad mark igen. Då stod vi invid Santa Marinas kyrka, som skulle vara den första anhalten för nästa aktivitet på dagordningen: en kyrkturné. Dittills hade jag inte varit inne i en enda kyrka under min tid här. Jag hyser en förkärlek för det ortodoxa bildspråket så detta var något jag verkligen ville försöka hinna med. Oro infann sig dock omedelbart. Porten till denna första anhalt var bommad och låst. Vi fick nöja oss med att sightseea mosaiken i golvet utanför kyrkan.

Vi gick vidare mot — hör och häpna — Monasteraki, för att fortsätta vår kyrkturné, men märkte på vägen att vi passerade muséet "Eureka", tillägnat de antika grekernas teknologi. Detta blygsamma museum hade Benjamin aldrig lagt märke till och vi gjorde ett frånsteg från vår turnéplan och klev in. Det var faktiskt fascinerande. Inga antika föremål ställdes, tyvärr, ut, men detaljrika moderna modeller av olika antika uppfinningar fanns istället att beskåda. Först visades den grekiska skeppsbyggnadskonsten upp. Den representerades av roddskepp med bronsförstärkta förstävar, som sades ha möjliggjort den Mykenska civilisationens utbredning. Genom att med snabba, synkroniserade årtag ramma in stäven i en fiendes skepp kunde man snabbt sänka det, vilket gav enormt övertag så länge man lika snabbt och synkroniserat rodde bakåt efter attacken, så ens förstäv inte satt kvar fast i fiendets skrov och drogs med ner i djupet. Katapulter, murbräckor och till och med eldkastare fanns också modeller av. 

I nästa rum var utställningsobjekten fredligare. En utställning om Antikytheramekanismen, avhandlad tidigare här på bloggen, fanns där att beskåda, jämte andra astronomiska verktyg såsom solur. Dammar, avloppssystem och stadsplaner fanns likaledes representerade med modeller. Bland annat handlade en monter om en underjordisk akvedukt, som med avancerade geometriska uträkningar till hjälp grävts under ett berg från två olika håll för att mötas på mitten. Över en kilometer lång var denna tunnel. 

Det spektakuläraste sparades till sist. Jag är inte säker på att vattentäta arkeologiska belägg finns för alla de uppfinningar som ställdes ut på det översta våningsplanet, men ofta kunde man åtminstone visa utdrag ur texter vari dessa maskiners funktion, om än inte deras inre mekanik, beskrivits. Där fanns en tempelport med en offerplats framför, på vilken man skulle elda upp offergåvor till gudarna. Genom bronsrör tvingades den heta luften från elden på offerplatsen ner i en nedgrävd kammare där den i sin tur tvingade ut vatten i en vågskål kopplad till tempeldörren. Detta fick tempeldörren att öppnas. När luften i de underjordiska rören svalnade igen rann vattnet tillbaka ur vågskålen och tempelportarna stängdes igen. Således hölls templet öppet olika länge beroende på hur stor offergåva man givit, och hur mycket värme som alltså alstrats. Vandrande automatoner fanns även, som med hjälp av ett illa förklarat system av bönor som rann mellan olika vågskålar kunde gå fram och tillbaka. Ångmaskiner fanns där också. Till sist mötte man en kvinnofigur i trä i naturlig storlek. Placerade man en bägare i hennes utsträckta hand fyllde hon den med vin ur en kanna, och spädde sedan ut detta vin med vatten. Detta genom att handen som höll bägaren fungerade som en vågskål och var kopplad till ventiler som satt i dunkar gömda i hennes innanmäte, fyllda med de respektive vätskorna.

Efter museibesöket var vi hungriga. Museum verkar alltid drabba oss på det viset. Vi gick till Monasteraki torg och en uteservering där, och beställde in pitabröd och fläsksouvlaki samt färsspett med yoghurtsås. Vi hinkade vatten medan vi åt och var tvungna att ignorera en känsla av paltkoma för att gå vidare därifrån och återuppta kyrkturnén. Genast infann sig samma oro som tidigare: den lilla kyrkan på Monasteraki torg var även den stängd. Kanske finns någon ortodox teologisk anledning kyrkorna håller stängt idag, frågade vi oss nervöst. Men, vi beslöt oss för att vara optimister och ändå prova nästa kyrka. En stunds promenad förbi, och genom, sprängfyllda uteserveringar ledde oss till en betydligt större kyrka än de två vi blivit besvikna vid dittills. Det syntes att den också var mycket nyare. Vad mer som syntes, som vi kom närmre och närmre, var att porten stod öppen! Vi klev in i kyrkans vestibul och möttes av en skylt som förkunnade kortbyxeförbud och, bakom den, en diakon av något slag som trogen sin roll var iförd långt grått skägg och bister uppsyn. För att inte uppröra skylten eller gubben fick Benjamin stå i dörröppningen i sina shorts medan jag klev in i kyrkan och insöp den ortodoxa stämningen. 

Jag önskar jag kunde berätta mer om denna kyrka än jag kan, kära vänner. Jag antecknade dess namn när vi var där men jag får inga träffar på det när jag försöker göra efterforskningar, i alla fall inte på ett språk jag förstår. Om någon i läsekretsen kan bidra med mer info om "Ιερός Ναός της Κοιμήσεως Θεοτόκου της Χρυσοσπηλαιωτίσσης," eller (om den förmåga att tyda den grekiska skriften jag snappat upp under min tid här inte sviker mig) "Ieros Naós tis Kiméseos Theotókou tis Chrysospiliotíssis," är det hjärtligt välkommet i kommentarsfältet här nedan. För mig och Benjamin var det bara att knata vidare till nästa stopp på vår turné. 

Till nästa kyrka var det inte långt och på ganska långt avstånd såg vi att dörrarna även där stod öppna för besökare. På närmre håll såg vi dessutom att varken skylt eller sträng ortodox herre fanns att stoppa Benjamin. Vi klev in under det blåmålade innertaket och förundrades av ikonerna, freskerna och det detaljrika möblemanget. Det var Atens domkyrka vi stod och gapade i. Inte heller den urgammal, utan färdigställd 1862, ett par årtionden efter att Grekland blev självständigt. Ändå fanns det något tidlöst över interiören och min lystnad efter ortodox mystik var mättad när vi promenerade tillbaka hem till lägenheten. 

Här sitter jag nu, på balkongen, och författar mitt sista blogginlägg från den sedvanliga sittplatsen med utsikt över gatorna nedan. Blogginlägget kommer emellertid förmodligen publiceras senare. Då kommer jag och Benjamin ha promenerat till Exarcheia för att spela biljard som en sista aktivitet i Aten, och sedan tillbaka hem. Kanske sitter jag på flygplatsen vid det laget, påväg mot nästa äventyr...

Radarparet på fortsatta upptåg

Jag har hamnat en dag efter i bloggandet, kära vänner. Förra inlägget som publicerades avhandlade dagen som föregick dess publiceringsdatum. Glapp i tidslinjen är en skam i en krönika som denna. Usch! Jag ber hemskt mycket om ursäkt för all huvudbry och förvirring ja åsamkat er i detta, och ska försöka ta igen denna tidsförskjutning nedan. 

Gårdagen började, förutsägbart nog, med frukost, mätta på vilken vi bestämde oss för att gå ut och till fots, med de omvägar nödvändiga för att hålla oss i skuggan, ta oss till Atens arkeologiska museum. Detta ligger mellan Exarcheia och Omonia, två områden vi besökt förr, men vägen vi tog var ny och den ledde oss förbi Atens Polytekniska Universitets tidigare huvudbyggnad, numera detsammas arkitektoniska fakultet. Där gick Benjamin under sin tid som student i Aten. Dessutom var det skådeplats för det på denna blogg tidigare omnämnda studentuppror 1973 som var instrumentalt i avskaffandet av diktaturen i Grekland. En grupp studenter barrikaderade sig på universitetsområdet under upproret, vilket juntan besvarade medelst pansarvagn. Den grind som pansarvagnarna plöjde igenom låg kvar vid universitetsbyggnaden som ett minnesmärke över händelsen, jämte ett jättelikt bronshuvud av oklar proveniens. Vi insöp den historiska slagkraften innan vi gick vidare. Till den gigantiska neoklassicistiska byggnad som var vårt mål var det inte långt och snart köade vi till biljettluckan på Nationella Arkeologiska Muséet.

Hela den grekiska kulturhistorian avhandlas med hjälp av föremålen som ställs ut på arkeologiska muséet och vi tog det i kronologisk ordning från stenåldern. Bronsåldern ägnades särskild uppmärksamhet. Den cykladiska civilisationen representerades med statyetter, den efterförljande minoiska civilisationen representerades med lerkärl och vardagsföremål, den mykenska med bronssvärd och fresker. I en intilliggande sal ställdes statyer ut, och man kunde se de typiskt grekiska egenskaperna formas över generationerna ur förlagor som liknade mesopotamsk och egyptisk konst. Snart började man gjuta bronsstatyer, och muséet hade ett flertal häpnadsväckande välbevarade exemplar av dessa. 

Minoiskt lergods

Mykenska fresker

I denna skulptur står Afrodite i begrepp att daska till en satyr med sin toffla

Därnäst i kronologin var Alexander den stores tid. Med dennes erövringar i Nideltat som ursäkt svävade man ut i det antika Egypten. Naturligtvis fanns sarkofager, men även blygsammare föremål, som jag fascinerades av att de bevarats, såsom korgar, rep och till och med bröd. Ett annat fascinerande föremål visade på den synkretism som rådde när romarna härskade över Egypten, nämligen en staty av den egyptiska guden Horus iförd en romersk rustning.

En stor del av samlingarna på muséet var hämtade från en och samma plats, nämligen ett antikt skeppsvrak utanför ön Antikythera. Utöver mängder av krukor, vaser och karaffer hittade man där en formlös klump brons som inte såg mycket ut för världen och som prompt magasinerades bort. Först ett antal år senare upptäckte någon att ett kugghjul stack fram ur den rostiga massan. Genom att röntga föremålet har ett otroligt intrikat maskineri uppdagats. En astronomisk kalender. Vidare arbete har lyckats avlägsna en del av beläggningen från maskinen och kugghjulen syns nu tydligt. De var kopplade till en mängd visare när det begav sig, sammansatta med ett urmakeri så avancerat att det skulle dröja över tusen år innan någon utförde något liknande. En analog dator, mer eller mindre.

Vi arbetade oss igenom muséets bottenplan och upp på övervåningen. Vid det laget hade vi sett väldigt mycket snarlika utställningsobjekt och man tappade lite förmågan att imponeras trots föremålens fantastiska detaljrikedom och framförallt ålder. Snart insåg vi att övervåningen var helt och hållet dedikerad åt vaser. Detta blev snabbt enformigt och vi började gå snabbare och snabbare förbi montrarna och högst slarvigt titta på deras innehåll. Mest som en formalitet klev vi in i det sista rummet. Även där omringades vi av vaser, men vi klev djupare in, och plötsligt stod vi vid ett rum i rummet. Benjamin kände igen det omedelbart, och förklarade för mig vad vi tittade på. Ett helt rum hämtat från Akrotiri. 

Akrotiri var en blomstrande stad, nav för den Minoiska civilisationen på ön Thera (idag mer känd under sitt italienska namn Santorini) under bronsåldern. Plötsligt en dag drabbades ön av ett enormt vulkanutbrott. Explosionen drog majoriteten av ön med sig ner i havet, och täckte resten i ett tjockt lager aska. Kratern syns tydligt än idag när man ser ön Thera ovanifrån, som om en stor tugga tagits ur landmassan. Det har teoriserats att detta utbrott ligger bakom myten om Atlantis. Men, Akrotiri låg alltså på den del av ön som klarade sig från att slukas av utbrottet, men som täcktes av aska. Likt Pompeii bevarades således staden. I rummet vi tittade på fanns hyllor kvar, och en säng, men framförallt fantastiska färgglada väggmålningar. Svalor som flög mellan blomstrande träd, skuttande antiloper samt en boxningsmatch var de scener som avbildades.

Nöjda med vårt besök klev vi ut på gatan igen och kände omedelbart en enorm hunger. Tur nog var vi bara ett par kvarter ifrån ett gammalt stamställe från Benjamins studenttid. Detta låg i Atens sydasiatiska område. Rättare sagt är det kanske ett gästarbetarområde, ganska fattigt och ärligt talat ganska ruffigt, om än mer eller mindre ofarligt dagtid. Benjamin tog ändå av sig sitt armbandsur, för säkerhets skull, och vi började gå. Först ett par gator med växlingskontor och pengatransferställen, som alla riktade sig till olika nationaliteter. De flesta men långt ifrån alla var georgiska. Dessa löstes gradvis av med fruktaffärer, kaféer, snabbköp och dylikt som ju längre vi gick hade mindre och mindre grekiska i skyltfönstrena, till förmån för språk som hindi, punjabi, urdu och arabiska. Till slut stod vi utanför restaurang Pak Takatak. Under ett otroligt lågt tak, omgärdade av väggmålningar föreställande pakistanska landskap, beställde vi på en blandning av engelska, grekiska och kroppspråk in grillad kyckling, nötkött och köttfärsspett, och köttfärs- och potatisfyllda naanbröd. Det var min första måltid i Grekland av annan nationalitet än grekisk, och den var värdig den hedern. 

Vi hade redan gått en hel del innan promenaden från restaurangen och det var med trötta fötter vi kom hem. Vi bestämde oss för att sova siesta och jag passade på att skriva det föregående blogginlägget innan jag sussade. Vi vaknade pigga, och gjorde oss i ordning för att lämna lägenheten igen. Vår destination var, måhända förutsägbart, Monasteraki. Vi knatade till ett ställe där några vänner till Benjamin befann sig. Detta var en liten, liten bar, med fokus på take away-cocktails, ett upplägg som är totalt främmande, möjligtvis till och med olagligt, i Sverige. Om jag tillåts vara skrytsam var deras gin basil smash inte lika god som de jag gjort hemma men deras old fashioned smakade gott. Ur sin lilla plastmugg drack Benjamin sitt livs första dry martini; han hatade den. Vi gick vidare till en annan bar och drack öl och åt majschips.

Dagen efter, det vill säga idag, hade vi inte planerat upp, och vi unnade oss sovmorgon. När vi väl klivit upp hade vi varsina bestyr — jag påbörjade detta blogginlägg och Benjamin skrev vykort — men mot eftermiddagen var det dags för oss att ge oss av mot Stavros Niarchos stiftelses kulturella center.

Familjen Niarchos är en av två stenrika dynastier som tävlar i pråliga välgörenhetsprojekt om aternarnas gunst, såsom Athena och Poseidon enligt mytologin gjort ett par tusen år tidigare (se föregående inlägg). Den andra ätten är Onassis, och på deras nota har bland annat stått att handikappsanpassa Akropolis. Men det enorma kulturella centrum Niarchos låtit bygga är snäppet spektakulärare. Vi såg centret från perrongen när vi klev av spårvagnen även fast vi var ganska långt bort ifrån det. Vi behövde tillryggalägga ett ganska stort asfalterat område, belamrat med en labyrint av rostiga gamla stängsel, som stått i princip övergivet sedan OS i Aten 2004. Därefter fick vi leta upp en gångbro över en motorväg. Allt detta i den brännande solen, och vi var tacksamma för skuggan när vi till slut stod intill den enorma byggnaden. Den grekiska nationaloperan såväl som Atens stadsbibliotek huseras där. Vi tog hissen upp till taket medan Benjamin berättade om byggnadens arkitektur. Arkitekten som fått uppdraget hade när han presenterats med den gamla parkeringsplats som då upptog platsen konstaterat att vad som behövdes där inte var en byggnad, utan en park. Resultatet blev en kompromiss. En park som gradvis sluttar uppåt, mer och mer tills den är högt över de kringliggande gatorna. Denna park utgör kulturcentrets tak. Under den finns luftiga våningsplan med jättelika fönster som erbjuder utsikt över marinan och över bostadskvarteren omkring.

Det är svårt att fånga den besynnerliga arkitekturen på bild. Här är vyn från längst upp i parkens sluttning

Av ett sammanträffande visade det sig att en "audiovisuell installation" ägde rum i en aula på centret medan vi var där. Den var, såsom de flesta om inte alla evenemang på centret, gratis, så vi steg in. En video av en kvinna som flöt nerför en strömmande flod visades på en skärm mot ena väggen i rummet. Strålar av ljus strilade genom rummen och lyste upp röken från en rökmaskin, och högtalare var placerade runt om i salen. Det var mycket mörkt och besökarna visades till saccosäckar som låg utlagda på golvet. Ljudeffekter, dramatisk stråkmusik, sorl och böneutrop spelades om vartannat, panorerat på olika kreativa sätt mellan de många högtalarna. Upplevelsen var en timme lång vilket kanske var lite väl länge, men det var ganska avslappnande att sitta där i mörkret. 

Vi kom ut till lite svalare kvällsluft och tog hissen tillbaka upp till taket för att promenera ned för parkens sluttning mot gatan. På vägen passerade vi konstnären Louise Bourgeois berömda skulptur Maman, en jättelik stålspindel som tillfälligt huseras i kulturcentrets park. För ett par år sedan hade Moderna Muséet i Stockholm skulpturen men nu var den här i Aten. I närheten av den fanns en utomhusscen som höll på att riggas upp för konsert. Det var två timmar till denna skulle börja, berättade en funktionär, vilket var perfekt för oss, som just var påväg att gå och äta middag.

Maman

Vi letade upp en fiskrestaurang i bostadskvarteret utanför kulturcentret. Benjamin hade ätit där någon gång för flera år sedan, och visste ungefär var den fanns, så vi letade upp den målmedvetet. Vi var nämligen ute efter två specifika rätter som jag velat äta här i Grekland men inte fått chansen: taramasalata, en krämig röra på fiskrom och potatis; samt friterad kalamari. Till detta beställde vi vinbladsdolmar. Efter ett tag blev vi mätta, och en stund senare belåtna, och vi promenerade sakta tillbaka till kulturcentrets park och tog varsin plats i gräset framför scenen just som konserten skulle börja.

Det var en symfoniorkester som skulle framträda, vilken vet jag ej, men utökad med trumslagare, saxofonist, samt en hel kör. På programmet var en hyllningsakt till Pink Floyd. Med dramatiska intermezzon spelade de orkestrala tolkningar av Pink Floyds hits, med fokus på skivan Dark Side of the Moon. Detta gratis, sponsrat av Niarchos stiftelse och, som det verkade, grekiska public service; konserten TV-sändes.

Efter konserten tog vi spårvagnen hem och tog några glas vatten i lägenheten innan vi gick ut för att avsluta dagen med en kvällspromenad. Det blev den sedvanliga rundan runt Akropolis, genom Monasterakis turistigare utkanter, där vi köpte och delade på en portion loukoumades. Dessa är ett friterat grekiskt bakverk som serveras med honung, kanel och glass och de fick avsluta ännu en händelserik dag av den greklandsresa som börjar lida mot sitt slut. Inatt är min sista natt här. Sedan reser jag vidare...

Sol, bad och Parthenons kolonnad

Så har vi reducerats till två. Sedan Henrik for hem till Köln är vi en ett radarpar, Jag och Benjamin — en protagonist och deuteragonist, kan vi kalla det, som i den grekiska teatern före Sofokles, i pjäserna som uppfördes på Dionysosteatern hundra meter från där jag sitter på balkongen och skriver detta inlägg. 

Morgonen efter att Henrik åkt hem och vi klättrat upp för Lykabettos sov vi ut länge. Först på eftermiddagen lämnade vi lägenheten, och gav oss då raka vägen mot Akropolismuséet, som jag, Arvid och Linnea II neglerat att besöka några dagar tidigare. Det är en enorm glas- och betongkonstruktion, men blygsamt belägen, i en sänka nedanför gågatan som omringar Akropolis som en vallgrav. Efter en tid i kön var vi inne. 

På muséets första våning ställs stayer, eller rättare sagt fragment av statyer, ut, som hittats bland bråtet som ansamlats över årtusendena på Akropolis. Gudar, hjältar och vidunder avbildades, och olika eror av bildhuggeri kunde skönjas. Äldst var storögda, smilande gubbar som liknade mesopotamsk konst; nyast var sobra, vackra ynglingar som tydligt agerat inspiration åt romerska, och sedermera renässansens, statyer. Mest fascinerade var spåren av de material utöver marmorn som använts i statyerna. De flesta hade varit målade, och på en hel del fanns lite färg kvar. Ett byst av Athena hade haft ögonfransar av brons, som försvunnit men lämnat efter sig rostbruna rännilar som tårar ner för hennes kinder. Fotoförbud rådde tyvärr, men jag lyckades ta ett par bilder ändå.

Demoner

Athena

Gorgoner

Översta våningen var huvudattraktionen. Våningen bestod av en inre kammare omringad av pelare, utanför vilka den yttre glasväggen erbjöd en fantastisk utsikt mot Akropolis som kontextualiserade utställningen. Kammaren och pelarna var enligt Parthenons proportioner, och det som ställdes ut, inlagt i den inre kammarens väggar, var reliefer hämtade från motsvarande platser på Parthenon. Eller, rättare sagt, enstaka fragment av dessa reliefer. De föreställde mytologiska strider. Människor mot Kentaurer och Amazoner, Gudar mot jättar. En del av dessa hade återskapats ifrån teckningar som gjorts på 1500- och 1600-talen; dessa reliefer var de som förstörts, i alla de diverse krig som nått Akropolis eller i ombyggnationer, när Parthenon konverterats till kyrka, sedan moské. Majoriteten av de saknade relieferna är dock inte förstörda, men bortforslade. Många ambitiösa västeuropéer har genom åren vårdslöst sågat loss stenblock ur Parthenon som tilltalat dem och skeppat hem dem till sina hemstäder, där de än idag huseras på museum. I de fallen stod det utskrivet vilket museum originalreliefen finns på, i städer som Paris och München; de i London är så fruktansvärt många att man inte bemödat sig skriva ut hela namnet på muséet utan helt enkelt märkt dem med "BM" för British Museum.

Ovanför kollonnaden som utgjorde Parthenons yttre vägg avbildades en procession till Athenas ära under den årliga Athena-festivalen. Ryttare i rustning, prästinnor och offerdjur paraderade fram. Dessa reliefer hade gått ett öde till mötes snarlikt det ovan beskrivna. 

De mest imponerande utsmyckningarna från Parthenon var de enorma statyer som fyllt ut gavlarna ovanför pelarnas kapitäl. Helion och Selene som med sina fyrspannskärror drar upp solen och ner månen för himlavalvet; Afrodite, Hermes och andra gudomligheter; och i mitten på vardera kortsida scener ur Athenas liv.

På ena fasaden syntes den nyfödda Athena jämte Zeus. För att förekomma en profetia om hur hans hustru Metis föder en son som skall överträffa honom åt Zeus enligt mytologin upp Metis. Efter det drabbades han av fruktansvärd huvudvärk, och bad Hefaistos klyva hans huvud med en yxa i ett ganska drastiskt alternativ till ibuprofen. Ur såret skuttade den fullvuxna Athena, redan iförd rustning och beväpnad med sköld och spjut. 

På den motsatta fasaden syntes Athena jämte Poseidon. Scenen som avbildades var när staden Aten skulle få sin beskyddare. De två gudarna tävlade om Atenarnas gunst med varsitt mirakel, först ut Poseidon, som slog sin treudd i marken på Akropolis. Ur platsen treudden träffat sprang saltvatten upp. Sedan Athena, som med sina gudomliga krafter lät ett träd spira upp där hon stod. Trädet var av en art hon precis, på fläcken, uppfunnit, nämligen oliv. Atenarna ansåg att världens första olivträd var en bättre gåva än lite saltvatten och sedan dess heter denna stad Aten. Jag hade gjort samma bedömning om jag var dem.

Sista sevärdheten på museiområdet var utomhus, under själva muséet. När det skulle byggas hade man nämligen börjat gräva, bara för att finna husväggar. Fler och fler uppenbarade sig, tills man till slut funnit ett helt kvarter. Eller rättare sagt, generationer av kvarter, det ena byggt uppepå ruinerna av det andra. Med tiden hade husen blivit större och mer och mer avancerade. I de övre lagrena fanns avlopp bevarade, underjordiska rännilar av lergods och cisterner där deras innehåll ansamlats. För att bevara allt detta hade man blivit tvungen att bygga muséet på pelare, mödosamt utplacerade i mellanrummen mellan de gamla husen.

Antikt avloppssystem 

Efter museibesöket köpte vi med oss en enorm limpa bröd och gick hem för att äta den, tillsammans med resterna av Henriks avskedsmåltid, till lunch. Det var en sen lunch, men vi har fått kontinentala måltidsvanor under tiden här; sällan äter vi middag innan klockan 21. Efter lunchen gav vi oss ut igen, på en lång resa med tunnelbana och buss ut till Benjamins favoritstrand. Det är lite mödosamt att ta sig ut till stränderna i Aten, och de som är lättast att ta sig till ligger i skuggan av enorma hotell och befolkas av fler turister än sandkorn och, förmodligen, nästan lika många tjyvar. För att kunna lämna våra saker på stranden i fred, och för att slippa folkmassorna, åkte vi till utkanten av det som tidigare på denna blogg kallats rivieran. Det är ditt Atens överklass flytt, men stranden vi badade från kändes folklig. Det var inte jättemånga där förutom vi, men en del, och de var till majoriteten greker. 

Doppet var välbehövligt. Efter en stund i vattnet gick vi upp och promenerade på gångvägen längs med stranden för att soltorka. Under promenaden gav vi oss djupare och djupare in i rikemanskvarteren. Vi var påväg mot en annan strand, för att ta ett litet dopp till och därefter nyttja de duschar som finns där för att skölja av oss saltvattnet. Vi passerade massa strand under promenaden, men avgiftsbelagd; den vi skulle till var gratis. Även hotell passerade vi, det ena lyxigare än det andra. Vi hade köpt varsin öl på vägen som vi drack djupa klunkar ur medan vi gick, barbringade, förbi dessa lyxhotell. Utanför ett av dem stod en stor svart jeep parkerad, med välklädd personal nervöst rännandes runt. Just som vi klev förbi hotellets grind klev en allvarsam man ut. Han var klädd i arabisk dräkt - röd huvudduk, vit klädnad och en böljande svart kappa med gyllene brodyr - och tittade mycket strängt och missnöjt på våra nakna överkroppar och våra halvdruckna coronaflaskor. Vi mötte hans blick, men knatade sedan på, och sheikhen, eller vad han nu var, eskorterades in i den väntande bilen bakom oss. Inom kort var vi på nästa strand och episoden glömdes bort i det svalkande vattnet.

Snart var vi hemma igen. Eller snart och snart, resan hem tog en tid, men så småningom. På vägen köpte vi grillad fisk, av en snarlik men lite annan sort än den vi ätit dagen innan (de är mycket duktiga på att grilla fisk här), och tzatziki att äta med vårt bröd. Detta åt vi till middag, med vattenmelon som efterrätt. När jag satt med melonen på balkongen såg jag hur en polisbil, med blåljusen på, svängde in på vår gata och spärrade av den. Sedan syntes, över krönet i backen som leder ner mot vårt hus, en kortege. Fler och fler svarta bilar dök upp, kantade av polismotorcyklar. De tycktes aldrig ta slut. När förtruppen i kortegen svängde av mot Akropolis hade slutet av paraden fortfarande inte uppenbarat sig i horisonten. "Just det," sade Benjamin. "Kronprinsen av Saudiarabien är på statsbesök i Aten idag." Över motorbullret på gatan hördes, svagt men ändå märkbart, ljudet av en pollett som trillade ner. Vi tog en kvällspromenad, och när vi kom hem från den hade pressmeddelanden hunnit gå ut. Bilder av Mohammed bin Salman som beundrar Akropolis, och förkunnar att Saudiarabien snart ska ha underverk som likartat fängslar världens turisters fantasi (jag tror inte han gjorde ordvalet "fängslar", det väcker nog fel associationer när en tyrannisk despot säger så). Det han syftar på lär för övrigt vara hans vansinnesprojekt "The Line". Tvärs över arabiska halvön, från röda havet till persiska viken, vill han låta bygga en avlång stad. Han ska dra en enda lång tunnelbanelinje och längs med den bygga enorma skyskrapor, höga som Empire State Building men flerfaldigt fler gånger så breda som höga; vem hade anat att någon som styckmördar journalister skulle vara spritt språngandes galen? Men, detta är ett sidospår; poängen är att andra bilder i pressmeddelandena visade hur bin Salman efter sin sightseeing var på möte med grekiska premiärministern och diverse andra grekiska ministrar å ena sidan och ett delegat saudiska ministrar å andra. De saudiska representanternas ansikten syntes inte så bra, men klädseln var omisskännlig. Samma ögon som mötte premiärminister Kyriakos Mitsotakis blick hade timmar tidigare stirrat in i våra bondebrända bringor.

Många erfarenheter rikare men en Henrik fattigare

Det är kväll nu. Jag sitter på samma stol som i morse men trafiken nedan är reducerad till en och annan personbil och enstaka gäng fotgängande turister som irrat sig några kvarter bort från turiststråken. Musik från grannarna och lite sorl från uteserveringen runt hörnet hörs genom den svala luften upp till där jag sitter. Jag har haft en händelserik dag, kära vänner. Möjligen den händelserikaste hittills under resan. Jag hinner kanske inte sammanfatta hela sittandes här på balkongen. Men jag ska försöka.

Till att börja med kände Henrik imorse av en antydan av det förkylningsvirus som även Benjamin agerat värd för under resan. Därför stannade han hemma under förmiddagen. Vi åt frukost tillsammans alla tre, körsbär och yoghurt, men sedan gick Henrik och lade sig igen, medan jag och Benjamin gick ut, i vanlig ordning förbi Akropolis mot Monasteraki, varifrån vi tog tunnelbanan till en station vars namn jag glömt. Från den gick vi tills vi befann oss i Exarcheia. Detta är ett mycket intressant område. Studentupproret 1973 som markerade början på slutet för militärdiktaturen i Grekland ägde rum där, och området lever kvar i samma anda. Det har uttalad anarkistisk prägel. Dess centrala torg är pyntat med allehanda banderoller med budskap om kapitalism och sexism och NATO, och gatorna som strålar ut från torget kantas antingen av veganvänliga kaféer och kommunistiska bokaffärer, eller ockuperade hus, i ungefär samma utsträckning. De ockuperade husen begrundade vi på avstånd, men på ett av de förstnämnda etablissemangen slog vi oss ner för att äta lunch. Egyptisk falafel, som görs på favabönor istället för kikärtor, serverades. Detta är en rätt som jag hört baktalas, men den var mycket god.

Typisk gata i Exarcheia 

I utkanten av Exarcheia fanns ett par second hand-butiker vi besökte. Jag har egentligen inget utrymme i min resväska att köpa med mig någonting alls över huvud taget hem, men det var roligt att titta ändå. Efter en stund gick vi tillbaka mot tunnelbanan för att åka och möta upp Henrik. Våra omgivningar både i och påväg in i och ut ur Exarcheia definierades av att alla plana ytor förutom kioskföreståndarnas breda grekiska ryggtavlor tapetseras med enorma mängder affischer. Jag var påväg att skriva att det var affischer av alla de slag men egentligen fanns där väl två slag: kommunistiska affischer och anarkistiska affischer. Likväl var variationen i design stor. Några axplock ur Atens socialistiska affischkonst följer:

Efter vår utflykt i Exarcheia åkte vi tillbaka hem till Akropolis station, för att tillsammans med Henrik gå på Akropolismuséet som jag missat (eller egentligen utmattat ratat) när jag besökte Akropolis med Arvid och Linnea II. Henrik hörde nämligen av sig när vi satt och åt falafel och sade att alla hans farhågor om sjukdom var bortblåsta och han var pigg och redo att ha skoj. Det låter skoj, sa vi, men vid grinden till Akropolismuséet hade vakten ett dystert besked: timmarna för skoj är 8-16 på måndagar. Klockan var 15.45. Vi lät inte besvikelsen vara långvarig utan omgrupperade snabbt — eller vi och vi, Benjamin och Henrik, som tillämpade sin samlade kännedom av staden och bestämde att det bästa muséet vi skulle hinna resa till var Alexandros Soutzos-muséet. Detta är ett konstgalleri, likt Akropolismuséet huserat i en pampig nybyggd byggnad, men tyvärr olikt Akropolismuséet belagt med inträdesavgift även för de 25 och under. Vi betalade för muséet inklusive temporär utställning, vars innehåll var svårt att på förhand veta då kassörskan inte talade engelska, och började strosa bland tavlorna. 

Först ut var en porträttsamling. Denna var till stor del postbyzantinsk, och många av porträtten var för mig som lekman målade med en stil omöjlig att skilja från den västeuropeiska förlaga som konstnärerna beskrevs ha studerat. Ibland sken dock en österländsk kvalitet igenom. Vissa av porträtten hade en stiliserat platt ljussättning som förde tankarna till ortodoxa ikoner. Andra hade helt enkelt typiskt grekiska objekt.

Vidare hade muséet faktiskt en del ortodoxa ikoner. Samlingen av dessa var dock ganska liten. Desto större var den av patriotiska motiv, i många fall från det vid tavlornas skapelse ganska nyliga grekiska självständighetskriget; eller från mytologin. Även Parthenon var föga förvånande ett populärt motiv för de grekiska romantikerna, liksom grekiska landsbygdsscener.

Ifall det är svårt att urskilja föreställer dessa två tavlor en grekisk pojke som rullar, och sedan röker, en cigarett.

I nästa rum hängde symbolistiska tavlor. Även i dessa syntes inflytandet av ortodoxt ikonmåleri. Rummet dominerades av en enorm tavla av Jesus på sin himmelska tron, som påminde mig om något av William Blake. På bild återges tyvärr inte dess slående, imponerande storlek, men stor var den.

Efter ett snabbt stopp vid muséets kafé gick vi vidare till muséets moderna samlingar. Ett mycket imponerande verk ur dessa var något slags kista, gjord av snirkliga tentakler av förkolnat trä. Även ett par bilder av fabriker till stilen och metoden målade som ortodoxa ikoner fann jag intressanta. Det ortodoxa ikonmåleriet hägrade alltså ständigt i konstmuséet. 

De ikonlika kvaliteterna av detta verk syntes måhända tydligare i verkligheten

Vi hann tyvärr inte se hela den moderna samlingen innan Henrik utbrast att vi hade en kvart kvar innan muséet stängde. Två utställningsalar återstod för oss att se och vi fick göra en avvägning. Vi valde bort 1900-talets första hälft och gav oss ner till källarvåningen och den tillfälliga utställning vi betalat extra för. Väl nere möttes vi av tre medlemmar ur muséets personal som var i färd med att låsa dörren. Men Henrik lyckades — mirakulöst, kan nästan tilläggas, för personalen var mycket surmulna — förhandla sig till fem minuter i utställningssalen. Vi släpptes in och började genast rusa genom salen. Personalen följde efter oss. Jag önskar jag kunde visa tavlorna i detta rum men i stressen fick jag inte en enda klar bild. Inte heller kunde jag bilda mig någon som helst uppfattning om vad utställningens tema var. Eller, jag såg att den verkade vara ägnad åt en enda konstnär, baserat på den ganska enhetliga stilen. Alla tavlor gestaltade sina patriotiska eller religiösa motiv med en luftig, ljus färgskala och mjuka, dynamiska former. Det var ett mycket trevligt måleri vi sprang förbi. 

Vi tog inte tunnelbanan utan promenerade tillbaka mot Akropolis från muséet. Dels för att det blivit svalare, och dels för att se parkerna som kantade vägen tillbaka. Parakiter flög fram och tillbaka mellan dadelpalmerna kring oss medan vi gick makligt och fridfullt tills vi nådde ett stängsel. Vi hade kommit till ruinerna av det aldrig färdigställda Poseidontemplet. Detta skulle ha blivit det största templet i Aten om det hunnit bli färdigt innan Romarna kom, berättade Benjamin. De senare gjorde sig påminda på platsen i form av en gammal triumfbåge några meter bort. Bägge var ståtliga byggnadsverk.

Vi passerade en restaurang Benjamin tycker gott om på vägen hem och han valde ut sina favoriträtter till oss. Vi bad att få dessa att ta med, och gick vidare den sista sträckan hem till lägenheten, där vi, hungriga efter promenaden, omedelbart dukade upp maten på köksbordet. Mästerligt hade Benjamin fört oss till ännu en festmåltid, eller denna gång kanske fört festmåltiden till oss. I de silverfärgade take away-lådorna låg grillad fisk, sallader, röror på fetaost och grillad aubergine, tzatziki och bröd.

Med detta och flera liter iskallt vatten i systemet hade vi energi för en promenad till. Vi följde Henrik till Syntagma, Atens centrum, varifrån hans buss till flygplatsen gick. Det var tråkigt att ta avsked av honom. Vi hann bli goda vänner under den knappa vecka vi bodde ihop. Istället för att sörja bestämde jag och Benjamin oss dock för att ta tillfället i akt att se Syntagma. Vi gick till parlamentshuset, tidigare kungliga slottet, och såg vakterna därutanför. Tyvärr var det långt till nästa vaktombyte, men deras uniformer med tofsprydda tofflor var roliga att se även statiska. Vi såg ambassaderna i området kring parlamentet, innan Benjamin föreslog: vi är nära Lykabettos. Ska vi inte gå upp?

Lykabettos är Atens högsta punkt, ett berg på cirka 300 meter över havet, och vi har sagt att vi någon gång ska upp dit under resan, men, kära läsare, jag vill betona att det inte var min idé att göra det efter att vi redan promenerat runt en hel dag. Men Benjamin hade bra argument. Det var svalt nu, och solen skulle gå ner lagom till när vi skulle vara på toppen; dessutom var vi ändå i närheten. Jag var kanske inte övertygad, men övertalad. Vi började klättra.

Inte ett enda trappsteg har samma proportioner som ett annat på stigen upp till Lykabettos topp, och inga stängsel separerar dem från de branta sluttningarna. Där ett stängsel skulle kunna resas har istället, praktiskt nog, enorma kaktusar slagit rot. Dessa kantar hela vägen upp. Vi svettades som djur, jag som ett något svettigare djur än Benjamins, men det tog faktiskt inte väldigt lång tid innan vi stod på en uteservering. Detta var den första av två uteserveringar vi skulle stöta på uppe på berget. Det är helt otroligt hur duktiga de är på att smälla upp uteserveringar, grekerna. Vartän de vistas verkar de lämna dem efter sig. Om Leif Eriksson var grek hade det varit pappdukar och ouzoglas som grävts upp på Newfoundland. Vore Neil Armstrong grek hade första bilderna från månen... ja, ni förstår. Detta är, märk väl, inte fientligt menat. Särskilt med tanke på det lagstadgade maxpriset på vatten var vi mycket tacksamma att en till uteservering väntade när vi nådde bergets topp. Och efter vätskekontroll var det bara att insupa den storslagna utsikten. 

Vi stannade kvar ganska länge uppe på berget. Solen hann gå ner och promenaden ner var svalare men mörkare. Stigen var inte upplyst. Med mörbultade, lätt avdomnade ben och vetskapen att kaktusar var det enda som fanns att fånga en i de branta sluttningarna var det stundom en lite läskig promenad, men ner kom vi. Vi köpte ännu mer vatten nere på gatan innan vi gick hem och så kom jag till den plats där jag nu sitter, kära vänner. Nu ska jag in och sova. Det är välförtjänt, tycker jag.