Första dagen i Gent

 Kära vänner. Jag är i Belgien. 

Bussen till Atens flygplats gick 02.10 och flyget 06.15. Följaktligen hade jag varit vaken hela natten när jag stapplade ombord och slog mig ner i mitt trånga Ryanair-säte. Jag somnade trots trängseln, i en obekväm ställning lutad över mitt utfällbara bord. Flygningen gick faktiskt fort, men jag var inte särskilt pigg när jag klev ut på asfalten på Charlerois fula, dåligt skyltade flygplats. Det tog ett tag att förstå vart jag skulle. Först på nära håll syntes de små skyltarna på terminalbyggnaden som visade vart ankommande passagerare förväntades gå. En skylt jag desperat ville se var en som löd "WC", men för detta fick jag lämna flygplatsen, och gå in i den igen genom entrén till avgångshallen, för att sedan tvingas ta en ännu längre omväg ut igen när mina bestyr var bestyrda. Egentligen var denna cirkus dock bara till min fördel, eftersom den fördrev en stor del av den tid jag hade att vänta på min buss till Gent. Bussen kom i tid, och var rymlig, fräsch och väl luftkonditionerad. Naturligtvis somnade jag nästan omedelbart, och när jag vaknade hade vägskyltarna utanför fönstrena bytt språk; från franska till nederländska.

Vi blev avsläppta vid en stor tågstation. Jag vet inte om det var centralstationen men stor var den. Det var kallt i Gent, tyckte jag, och tog på mig min jacka. Senare googling skulle visa att det var 18 grader, men jag är grek numera, ifall ni missat det, kära läsare. Jag hade inte ätit ett ordentligt mål mat sedan min kycklingwrap i Exarcheia dryga 12 timmar tidigare och min första prioritet var att hitta något att äta, och någonstans att sitta ett tag, då jag inte fick checka in ännu på det hostel på vilket jag ska sova min första natt. Märkligt nog var de flesta restauranger kring stationen stängda. Dyra var de också, men det hade varit ett större problem ifall de varit öppna. Jag hittade till slut en blygsam liten nepalesisk restaurang och tog in nepalesiska dumplings och en grönsakssoppa. Jag beställde på engelska. Det kändes mycket märkligt att vara på en nederländskspråkig ort. Språket som brukades överallt omkring mig, på menyer, reklampelare och skyltar, och av alla människor som passerade och av resten av matgästerna på uteserveringen, var ett jag studerat ett bra tag, men aldrig, i praktiken, använt. Jag har aldrig fört en konversation med någon som inte varit min lärare eller klasskamrat. Med sömnbrist och rivande hunger unnade jag mig att skjuta upp den debuten. Menyn jag fått vid ankomst var på engelska, dessutom.

Jag fick in mina dumplings och de var goda, men överlag var det ett märkligt mål mat. En sallad med morot, apelsin och majonnäs serverades vid sidan. Efter maten satt jag kvar och planerade hur resten av dagen skulle förlöpa. Proviantering på snabbköpet bredvid, sen en promenad till en busshållplats. Med biljetten i en app i telefonen skulle jag ut till den radhusförort där mitt hostel skulle ligga. Sagt och gjort. Med baguette, tonfiskröra, en banan och den minst märkliga av de inhemska chipssmakerna (rosmarin, snarare än exempelvis grädde eller inlagd gurka) promenerade jag kvarteren mot busshållplatsen. 

Det fanns en omisskännlig engelsk känsla i Gents stadsbild. Höga trottoarer kantade de långsmala tegelhusens små, plattlagda uppfarter. Stundom stod jag till och med och tittade åt fel håll vid övergångsställena, förvirrad av högertrafiken. Något som dock drog mig ur den engelska känslan var de vackra art noveau-fasader som vissa av husen hade, med snirkliga gjutjärnsstängsel och färgglada mosaiker.

Det var emellertid inte länge jag hann beundra dessa hus innan jag var vid min busshållplats. Bussen kom, jag satte mig ombord och vips var jag på plats i mitt fula lilla vandrarhemsrum som ska bli mitt hem för en natt. Jag skriver detta inlägg från min säng här. Jag tror jag ska sova en stund i den nu. När vi hörs nästa gång, kära vänner, har jag samlat kraft att ta mig an Flandern på riktigt. Då jäklar.