En influencers plikt

 

Nu som aldrig förr, har det flitigt både sagts och skrivits, är det viktigt att influencers tar ansvar för att säkerställa att all fakta de förmedlar är just sådan. Deras så kallade plattformar ska begagnas ansvarsfullt i syfte att låta sanningsenliga uppgifter nå, och möjligen än viktigare att låta sanningsvidriga uppgifter undanhållas från, deras vetgiriga och allt större publik. Mot bakgrund av detta tar jag ansvar att sprida lite väl valda sanningar här, på den plattform tack vare vilken jag väl kan kalla mig de facto influencer. Kära vänner, låt er influeras. Välkomna tillbaka till rakethund.blogspot.se.

Efter en svit av oturliga inträffanden har jag nu tagit mig halvvägs över det Europeiska fastlandet. Planet försenades med en dryg timme, vilken om den adderas till vår beräknade ankomsstid leder oss till slutsatsen att en och en halv timme, ungefär, återstår av flygningen i skrivande stund. Men, låt oss ta oturligheterna i kronologisk ordning.

Först och främst beställde jag ett par skor här om dagen, att ha att fotgänga i under månaden utomlands framöver; ett avtal som skobutiken drog sig ur under måndagen. När beskedet nådde mig ägnade jag mig åt storstädning av min lägenhet, men nya skor till resan behövdes, varför jag fick bestämma att jag skulle åka och köpa skor i en fysisk butik dagen efter.

Ett led i städningen var att tvätta. Jag bokade dubbla uppsättningar maskiner, detta dels för att säkerställa att jag skulle ha förfogande över minst ett fungerande exemplar av varje tillhandahållen sort (det vill säga tvättmaskin, torktumlare samt torkskåp); dels för att fira att min hyresvärd avslutat sitt etiskt ifrågasättbara experiment med att tillåtta en tvättid per hyresgäst och månad och nu åter är generösa nog att erbjuda hela två pass. Men, klättrar man dubbelt så högt råder som bekant dubbelt så hög fallhöjd. Mer om detta ögonblickligen.

Under tiden min tvätt torktumlades gick jag till apoteket och köpte förnödenheter för att där upptäcka att chippet på mitt bankkort slutat fungera. Två dagar innan avfärd hade jag inte tid att beställa ett nytt. Ängslig över läget gick jag hem och hämtade kontanter och när apoteksnotan var avskriven gick jag för att hämta min tvätt. De två torktumlarna talade i kör mot mig som tvillingarna i The Shining när jag kom tillbaka till tvättstugan. "ERROR," sade de.

Efter att ha belamrat den taniga tvättställning jag förvarar i mitt badrum med fuktiga t-tröjor satte jag igång med att återta den konsumentmakt mitt mastercards strulande magnetchipp höll gisslan. Lösningen blev, till slut, en app som gör att ens mobiltelefon kan hållas mot kortläsare och användas som bankkort förutsatt att läsaren i fråga har så kallad blipp-teknologi. Detta finner jag ovärdigt. Jag skulle hellre leva på kontanter under denna knappa månad innan jag är tillbaka i Sverige och kan beställa ett nytt kort, men inte heller det är ett alternativ, då mitt kort utan chippet ju inte fungerar i bankomater. Jag får alltså förlika mig med det frånstötande teknofila intryck jag ger nu.

Tisdagen gav mig anledning att prova min nya roll. Jag åkte mot Solna Centrum med avsikten att byta till tvärbanan och åka till Hammarby Sjöstad och den Adidasoutlet som finns där. I Solna möttes jag av beskedet att inga tvärbanor går till Sjöstaden, med anledning av sommarlov och medföljande spårunderhåll. Att jag alltså fick kuska mig fram till Mårtensdal medelst ersättningsbuss var väl en smärre sak under omständigheterna, men det bidrar till att måla upp bilden av helheten.

Jag lyckades sko mig, och ta mig hem, utan vidare oturliga incidenter, till min nystädade lägenhet. Där kokade jag en tomatsås på de tomater som var de enda färskvaror jag låtit vara kvar i kylskåpet, och åt denna med god aptit till pasta. När jag diskade ur kokkärlen från denna måltid fick jag stopp i avloppet i köket. Min sista kväll på ganska länge i Sverige tillbringade jag alltså hukad över golvbrunnen i badrummet och försökte skölja ut en beläggning av grågrönt klegg ur vattenlåset från under min diskho.

Men, kära vänner, nu råder fri passage mellan vasken och reningsverket, betalningsappen ligger trygg på min telefons hårddisk, och vardera fossing kramas om av en splitterny Adidas Gazelle. Till Arlanda tog jag mig smärtfritt. Jag tilläts tillträde bakom avspärrningarna vid terminal 5 då jag, till skillnad från resten av folkmassan som ansamlats där, bara hade tre timmar till avgång. Utöver denna folksamling rådde inget kaos på flygplatsen. Jag tog mig genom säkerhetskontrollen och till gaten utan att ens behöva köa, annat än för kaffet och smörgåsen jag köpte för 115 svenska kronor på bespisningen som trygg i sitt monopol tagit sig det sakliga, spartanska namnet "Äta."; och hade dryga två timmar till boarding när jag slog mig ner. Dessa passerade emellertid förlåtligt fort, och snart satt vi på planet, som tyvärr blev stående på asfalten. Ganska exakt en timme hann passera innan vi lyfte.

Jag blev placerad vid en nödutgång. Därmed har jag extra benutrymme, faktiskt nästan två meter (trots vilket flygbolaget hoppfullt placerat en taxfree-katalog i fickan på stolsryggen framför); men också ansvar för att öppna nödutgången om så krävs. Inga instruktioner om hur detta görs ingick dock i denna rollindelning. Nåväl, om ni läser detta lyckades jag antingen lista ut anvisningarna som står textade på själva dörren, eller så landade planet utan incident.

Märk väl, kära läsare, att jag ingalunda vill baktala flygbolaget Aegean Airlines som jag har privilegiet att resa med. Till att börja med var de vänliga nog att inte väga något handbagage. Mitt var nämligen över maxgränsen (förmodligen, åtminstone delvis, på grund av att de nytvättade kläder jag packade fortfarande var en smula fuktiga), och jag var beredd att göra väskan lättare genom att kränga på mig ett par tshirts därur vid gaten, men det visade sig aldrig behövas. Än mer anmärkningsvärt var att jag aldrig behövde legitimera mig vid något tillfälle från det att jag lämnade hemmet tills jag satt och viftade mina Adidas Gazelle genom mitt extra benutrymme. Inte ens mitt ID-kort fanns något intresse att titta på. Vidare exempel på Aegean Airlines gästfrihet är att de delade ut små askar med ordet "Kolastió" textat på, någon knapp timme efter take-off. Detta är, enligt en finstilt paragraf även den textad på asken, "a word we use in greece to describe a small comfort snack". Av askens innehåll att döma är motsvarande glosa på svenska "skinkmacka". Jag förväntade mig ingen servering alls på flyget, men detta snack var gratis och så även kaffe, Coca Cola och till och med en öl (för vilken jag inte heller behövde legitimera mig, för övrigt). Ölen är av märket "Fix" och genom att avläsa en streckkod kan man vara med och tävla om en vinstpott på 38 guldmedaljonger, förkunnar en text på burken.

Att be om ölen var det sista jag gjorde innan jag tog fram telefonen för att skriva detta inlägg och således tror jag att jag härmed har slut på sanningar att förmedla, kära vänner. Jag hoppas ni finner att jag fullföljt plikten som medföljer min så kallade plattform med värdighet. Nu återstår bara någon halvtimme av flygningen. När ni läser detta är jag på marken, närmare bestämt Grekisk sådan. Vi hörs då, kära vänner.