Radarparet på fortsatta upptåg

Jag har hamnat en dag efter i bloggandet, kära vänner. Förra inlägget som publicerades avhandlade dagen som föregick dess publiceringsdatum. Glapp i tidslinjen är en skam i en krönika som denna. Usch! Jag ber hemskt mycket om ursäkt för all huvudbry och förvirring ja åsamkat er i detta, och ska försöka ta igen denna tidsförskjutning nedan. 

Gårdagen började, förutsägbart nog, med frukost, mätta på vilken vi bestämde oss för att gå ut och till fots, med de omvägar nödvändiga för att hålla oss i skuggan, ta oss till Atens arkeologiska museum. Detta ligger mellan Exarcheia och Omonia, två områden vi besökt förr, men vägen vi tog var ny och den ledde oss förbi Atens Polytekniska Universitets tidigare huvudbyggnad, numera detsammas arkitektoniska fakultet. Där gick Benjamin under sin tid som student i Aten. Dessutom var det skådeplats för det på denna blogg tidigare omnämnda studentuppror 1973 som var instrumentalt i avskaffandet av diktaturen i Grekland. En grupp studenter barrikaderade sig på universitetsområdet under upproret, vilket juntan besvarade medelst pansarvagn. Den grind som pansarvagnarna plöjde igenom låg kvar vid universitetsbyggnaden som ett minnesmärke över händelsen, jämte ett jättelikt bronshuvud av oklar proveniens. Vi insöp den historiska slagkraften innan vi gick vidare. Till den gigantiska neoklassicistiska byggnad som var vårt mål var det inte långt och snart köade vi till biljettluckan på Nationella Arkeologiska Muséet.

Hela den grekiska kulturhistorian avhandlas med hjälp av föremålen som ställs ut på arkeologiska muséet och vi tog det i kronologisk ordning från stenåldern. Bronsåldern ägnades särskild uppmärksamhet. Den cykladiska civilisationen representerades med statyetter, den efterförljande minoiska civilisationen representerades med lerkärl och vardagsföremål, den mykenska med bronssvärd och fresker. I en intilliggande sal ställdes statyer ut, och man kunde se de typiskt grekiska egenskaperna formas över generationerna ur förlagor som liknade mesopotamsk och egyptisk konst. Snart började man gjuta bronsstatyer, och muséet hade ett flertal häpnadsväckande välbevarade exemplar av dessa. 

Minoiskt lergods

Mykenska fresker

I denna skulptur står Afrodite i begrepp att daska till en satyr med sin toffla

Därnäst i kronologin var Alexander den stores tid. Med dennes erövringar i Nideltat som ursäkt svävade man ut i det antika Egypten. Naturligtvis fanns sarkofager, men även blygsammare föremål, som jag fascinerades av att de bevarats, såsom korgar, rep och till och med bröd. Ett annat fascinerande föremål visade på den synkretism som rådde när romarna härskade över Egypten, nämligen en staty av den egyptiska guden Horus iförd en romersk rustning.

En stor del av samlingarna på muséet var hämtade från en och samma plats, nämligen ett antikt skeppsvrak utanför ön Antikythera. Utöver mängder av krukor, vaser och karaffer hittade man där en formlös klump brons som inte såg mycket ut för världen och som prompt magasinerades bort. Först ett antal år senare upptäckte någon att ett kugghjul stack fram ur den rostiga massan. Genom att röntga föremålet har ett otroligt intrikat maskineri uppdagats. En astronomisk kalender. Vidare arbete har lyckats avlägsna en del av beläggningen från maskinen och kugghjulen syns nu tydligt. De var kopplade till en mängd visare när det begav sig, sammansatta med ett urmakeri så avancerat att det skulle dröja över tusen år innan någon utförde något liknande. En analog dator, mer eller mindre.

Vi arbetade oss igenom muséets bottenplan och upp på övervåningen. Vid det laget hade vi sett väldigt mycket snarlika utställningsobjekt och man tappade lite förmågan att imponeras trots föremålens fantastiska detaljrikedom och framförallt ålder. Snart insåg vi att övervåningen var helt och hållet dedikerad åt vaser. Detta blev snabbt enformigt och vi började gå snabbare och snabbare förbi montrarna och högst slarvigt titta på deras innehåll. Mest som en formalitet klev vi in i det sista rummet. Även där omringades vi av vaser, men vi klev djupare in, och plötsligt stod vi vid ett rum i rummet. Benjamin kände igen det omedelbart, och förklarade för mig vad vi tittade på. Ett helt rum hämtat från Akrotiri. 

Akrotiri var en blomstrande stad, nav för den Minoiska civilisationen på ön Thera (idag mer känd under sitt italienska namn Santorini) under bronsåldern. Plötsligt en dag drabbades ön av ett enormt vulkanutbrott. Explosionen drog majoriteten av ön med sig ner i havet, och täckte resten i ett tjockt lager aska. Kratern syns tydligt än idag när man ser ön Thera ovanifrån, som om en stor tugga tagits ur landmassan. Det har teoriserats att detta utbrott ligger bakom myten om Atlantis. Men, Akrotiri låg alltså på den del av ön som klarade sig från att slukas av utbrottet, men som täcktes av aska. Likt Pompeii bevarades således staden. I rummet vi tittade på fanns hyllor kvar, och en säng, men framförallt fantastiska färgglada väggmålningar. Svalor som flög mellan blomstrande träd, skuttande antiloper samt en boxningsmatch var de scener som avbildades.

Nöjda med vårt besök klev vi ut på gatan igen och kände omedelbart en enorm hunger. Tur nog var vi bara ett par kvarter ifrån ett gammalt stamställe från Benjamins studenttid. Detta låg i Atens sydasiatiska område. Rättare sagt är det kanske ett gästarbetarområde, ganska fattigt och ärligt talat ganska ruffigt, om än mer eller mindre ofarligt dagtid. Benjamin tog ändå av sig sitt armbandsur, för säkerhets skull, och vi började gå. Först ett par gator med växlingskontor och pengatransferställen, som alla riktade sig till olika nationaliteter. De flesta men långt ifrån alla var georgiska. Dessa löstes gradvis av med fruktaffärer, kaféer, snabbköp och dylikt som ju längre vi gick hade mindre och mindre grekiska i skyltfönstrena, till förmån för språk som hindi, punjabi, urdu och arabiska. Till slut stod vi utanför restaurang Pak Takatak. Under ett otroligt lågt tak, omgärdade av väggmålningar föreställande pakistanska landskap, beställde vi på en blandning av engelska, grekiska och kroppspråk in grillad kyckling, nötkött och köttfärsspett, och köttfärs- och potatisfyllda naanbröd. Det var min första måltid i Grekland av annan nationalitet än grekisk, och den var värdig den hedern. 

Vi hade redan gått en hel del innan promenaden från restaurangen och det var med trötta fötter vi kom hem. Vi bestämde oss för att sova siesta och jag passade på att skriva det föregående blogginlägget innan jag sussade. Vi vaknade pigga, och gjorde oss i ordning för att lämna lägenheten igen. Vår destination var, måhända förutsägbart, Monasteraki. Vi knatade till ett ställe där några vänner till Benjamin befann sig. Detta var en liten, liten bar, med fokus på take away-cocktails, ett upplägg som är totalt främmande, möjligtvis till och med olagligt, i Sverige. Om jag tillåts vara skrytsam var deras gin basil smash inte lika god som de jag gjort hemma men deras old fashioned smakade gott. Ur sin lilla plastmugg drack Benjamin sitt livs första dry martini; han hatade den. Vi gick vidare till en annan bar och drack öl och åt majschips.

Dagen efter, det vill säga idag, hade vi inte planerat upp, och vi unnade oss sovmorgon. När vi väl klivit upp hade vi varsina bestyr — jag påbörjade detta blogginlägg och Benjamin skrev vykort — men mot eftermiddagen var det dags för oss att ge oss av mot Stavros Niarchos stiftelses kulturella center.

Familjen Niarchos är en av två stenrika dynastier som tävlar i pråliga välgörenhetsprojekt om aternarnas gunst, såsom Athena och Poseidon enligt mytologin gjort ett par tusen år tidigare (se föregående inlägg). Den andra ätten är Onassis, och på deras nota har bland annat stått att handikappsanpassa Akropolis. Men det enorma kulturella centrum Niarchos låtit bygga är snäppet spektakulärare. Vi såg centret från perrongen när vi klev av spårvagnen även fast vi var ganska långt bort ifrån det. Vi behövde tillryggalägga ett ganska stort asfalterat område, belamrat med en labyrint av rostiga gamla stängsel, som stått i princip övergivet sedan OS i Aten 2004. Därefter fick vi leta upp en gångbro över en motorväg. Allt detta i den brännande solen, och vi var tacksamma för skuggan när vi till slut stod intill den enorma byggnaden. Den grekiska nationaloperan såväl som Atens stadsbibliotek huseras där. Vi tog hissen upp till taket medan Benjamin berättade om byggnadens arkitektur. Arkitekten som fått uppdraget hade när han presenterats med den gamla parkeringsplats som då upptog platsen konstaterat att vad som behövdes där inte var en byggnad, utan en park. Resultatet blev en kompromiss. En park som gradvis sluttar uppåt, mer och mer tills den är högt över de kringliggande gatorna. Denna park utgör kulturcentrets tak. Under den finns luftiga våningsplan med jättelika fönster som erbjuder utsikt över marinan och över bostadskvarteren omkring.

Det är svårt att fånga den besynnerliga arkitekturen på bild. Här är vyn från längst upp i parkens sluttning

Av ett sammanträffande visade det sig att en "audiovisuell installation" ägde rum i en aula på centret medan vi var där. Den var, såsom de flesta om inte alla evenemang på centret, gratis, så vi steg in. En video av en kvinna som flöt nerför en strömmande flod visades på en skärm mot ena väggen i rummet. Strålar av ljus strilade genom rummen och lyste upp röken från en rökmaskin, och högtalare var placerade runt om i salen. Det var mycket mörkt och besökarna visades till saccosäckar som låg utlagda på golvet. Ljudeffekter, dramatisk stråkmusik, sorl och böneutrop spelades om vartannat, panorerat på olika kreativa sätt mellan de många högtalarna. Upplevelsen var en timme lång vilket kanske var lite väl länge, men det var ganska avslappnande att sitta där i mörkret. 

Vi kom ut till lite svalare kvällsluft och tog hissen tillbaka upp till taket för att promenera ned för parkens sluttning mot gatan. På vägen passerade vi konstnären Louise Bourgeois berömda skulptur Maman, en jättelik stålspindel som tillfälligt huseras i kulturcentrets park. För ett par år sedan hade Moderna Muséet i Stockholm skulpturen men nu var den här i Aten. I närheten av den fanns en utomhusscen som höll på att riggas upp för konsert. Det var två timmar till denna skulle börja, berättade en funktionär, vilket var perfekt för oss, som just var påväg att gå och äta middag.

Maman

Vi letade upp en fiskrestaurang i bostadskvarteret utanför kulturcentret. Benjamin hade ätit där någon gång för flera år sedan, och visste ungefär var den fanns, så vi letade upp den målmedvetet. Vi var nämligen ute efter två specifika rätter som jag velat äta här i Grekland men inte fått chansen: taramasalata, en krämig röra på fiskrom och potatis; samt friterad kalamari. Till detta beställde vi vinbladsdolmar. Efter ett tag blev vi mätta, och en stund senare belåtna, och vi promenerade sakta tillbaka till kulturcentrets park och tog varsin plats i gräset framför scenen just som konserten skulle börja.

Det var en symfoniorkester som skulle framträda, vilken vet jag ej, men utökad med trumslagare, saxofonist, samt en hel kör. På programmet var en hyllningsakt till Pink Floyd. Med dramatiska intermezzon spelade de orkestrala tolkningar av Pink Floyds hits, med fokus på skivan Dark Side of the Moon. Detta gratis, sponsrat av Niarchos stiftelse och, som det verkade, grekiska public service; konserten TV-sändes.

Efter konserten tog vi spårvagnen hem och tog några glas vatten i lägenheten innan vi gick ut för att avsluta dagen med en kvällspromenad. Det blev den sedvanliga rundan runt Akropolis, genom Monasterakis turistigare utkanter, där vi köpte och delade på en portion loukoumades. Dessa är ett friterat grekiskt bakverk som serveras med honung, kanel och glass och de fick avsluta ännu en händelserik dag av den greklandsresa som börjar lida mot sitt slut. Inatt är min sista natt här. Sedan reser jag vidare...