Många erfarenheter rikare men en Henrik fattigare

Det är kväll nu. Jag sitter på samma stol som i morse men trafiken nedan är reducerad till en och annan personbil och enstaka gäng fotgängande turister som irrat sig några kvarter bort från turiststråken. Musik från grannarna och lite sorl från uteserveringen runt hörnet hörs genom den svala luften upp till där jag sitter. Jag har haft en händelserik dag, kära vänner. Möjligen den händelserikaste hittills under resan. Jag hinner kanske inte sammanfatta hela sittandes här på balkongen. Men jag ska försöka.

Till att börja med kände Henrik imorse av en antydan av det förkylningsvirus som även Benjamin agerat värd för under resan. Därför stannade han hemma under förmiddagen. Vi åt frukost tillsammans alla tre, körsbär och yoghurt, men sedan gick Henrik och lade sig igen, medan jag och Benjamin gick ut, i vanlig ordning förbi Akropolis mot Monasteraki, varifrån vi tog tunnelbanan till en station vars namn jag glömt. Från den gick vi tills vi befann oss i Exarcheia. Detta är ett mycket intressant område. Studentupproret 1973 som markerade början på slutet för militärdiktaturen i Grekland ägde rum där, och området lever kvar i samma anda. Det har uttalad anarkistisk prägel. Dess centrala torg är pyntat med allehanda banderoller med budskap om kapitalism och sexism och NATO, och gatorna som strålar ut från torget kantas antingen av veganvänliga kaféer och kommunistiska bokaffärer, eller ockuperade hus, i ungefär samma utsträckning. De ockuperade husen begrundade vi på avstånd, men på ett av de förstnämnda etablissemangen slog vi oss ner för att äta lunch. Egyptisk falafel, som görs på favabönor istället för kikärtor, serverades. Detta är en rätt som jag hört baktalas, men den var mycket god.

Typisk gata i Exarcheia 

I utkanten av Exarcheia fanns ett par second hand-butiker vi besökte. Jag har egentligen inget utrymme i min resväska att köpa med mig någonting alls över huvud taget hem, men det var roligt att titta ändå. Efter en stund gick vi tillbaka mot tunnelbanan för att åka och möta upp Henrik. Våra omgivningar både i och påväg in i och ut ur Exarcheia definierades av att alla plana ytor förutom kioskföreståndarnas breda grekiska ryggtavlor tapetseras med enorma mängder affischer. Jag var påväg att skriva att det var affischer av alla de slag men egentligen fanns där väl två slag: kommunistiska affischer och anarkistiska affischer. Likväl var variationen i design stor. Några axplock ur Atens socialistiska affischkonst följer:

Efter vår utflykt i Exarcheia åkte vi tillbaka hem till Akropolis station, för att tillsammans med Henrik gå på Akropolismuséet som jag missat (eller egentligen utmattat ratat) när jag besökte Akropolis med Arvid och Linnea II. Henrik hörde nämligen av sig när vi satt och åt falafel och sade att alla hans farhågor om sjukdom var bortblåsta och han var pigg och redo att ha skoj. Det låter skoj, sa vi, men vid grinden till Akropolismuséet hade vakten ett dystert besked: timmarna för skoj är 8-16 på måndagar. Klockan var 15.45. Vi lät inte besvikelsen vara långvarig utan omgrupperade snabbt — eller vi och vi, Benjamin och Henrik, som tillämpade sin samlade kännedom av staden och bestämde att det bästa muséet vi skulle hinna resa till var Alexandros Soutzos-muséet. Detta är ett konstgalleri, likt Akropolismuséet huserat i en pampig nybyggd byggnad, men tyvärr olikt Akropolismuséet belagt med inträdesavgift även för de 25 och under. Vi betalade för muséet inklusive temporär utställning, vars innehåll var svårt att på förhand veta då kassörskan inte talade engelska, och började strosa bland tavlorna. 

Först ut var en porträttsamling. Denna var till stor del postbyzantinsk, och många av porträtten var för mig som lekman målade med en stil omöjlig att skilja från den västeuropeiska förlaga som konstnärerna beskrevs ha studerat. Ibland sken dock en österländsk kvalitet igenom. Vissa av porträtten hade en stiliserat platt ljussättning som förde tankarna till ortodoxa ikoner. Andra hade helt enkelt typiskt grekiska objekt.

Vidare hade muséet faktiskt en del ortodoxa ikoner. Samlingen av dessa var dock ganska liten. Desto större var den av patriotiska motiv, i många fall från det vid tavlornas skapelse ganska nyliga grekiska självständighetskriget; eller från mytologin. Även Parthenon var föga förvånande ett populärt motiv för de grekiska romantikerna, liksom grekiska landsbygdsscener.

Ifall det är svårt att urskilja föreställer dessa två tavlor en grekisk pojke som rullar, och sedan röker, en cigarett.

I nästa rum hängde symbolistiska tavlor. Även i dessa syntes inflytandet av ortodoxt ikonmåleri. Rummet dominerades av en enorm tavla av Jesus på sin himmelska tron, som påminde mig om något av William Blake. På bild återges tyvärr inte dess slående, imponerande storlek, men stor var den.

Efter ett snabbt stopp vid muséets kafé gick vi vidare till muséets moderna samlingar. Ett mycket imponerande verk ur dessa var något slags kista, gjord av snirkliga tentakler av förkolnat trä. Även ett par bilder av fabriker till stilen och metoden målade som ortodoxa ikoner fann jag intressanta. Det ortodoxa ikonmåleriet hägrade alltså ständigt i konstmuséet. 

De ikonlika kvaliteterna av detta verk syntes måhända tydligare i verkligheten

Vi hann tyvärr inte se hela den moderna samlingen innan Henrik utbrast att vi hade en kvart kvar innan muséet stängde. Två utställningsalar återstod för oss att se och vi fick göra en avvägning. Vi valde bort 1900-talets första hälft och gav oss ner till källarvåningen och den tillfälliga utställning vi betalat extra för. Väl nere möttes vi av tre medlemmar ur muséets personal som var i färd med att låsa dörren. Men Henrik lyckades — mirakulöst, kan nästan tilläggas, för personalen var mycket surmulna — förhandla sig till fem minuter i utställningssalen. Vi släpptes in och började genast rusa genom salen. Personalen följde efter oss. Jag önskar jag kunde visa tavlorna i detta rum men i stressen fick jag inte en enda klar bild. Inte heller kunde jag bilda mig någon som helst uppfattning om vad utställningens tema var. Eller, jag såg att den verkade vara ägnad åt en enda konstnär, baserat på den ganska enhetliga stilen. Alla tavlor gestaltade sina patriotiska eller religiösa motiv med en luftig, ljus färgskala och mjuka, dynamiska former. Det var ett mycket trevligt måleri vi sprang förbi. 

Vi tog inte tunnelbanan utan promenerade tillbaka mot Akropolis från muséet. Dels för att det blivit svalare, och dels för att se parkerna som kantade vägen tillbaka. Parakiter flög fram och tillbaka mellan dadelpalmerna kring oss medan vi gick makligt och fridfullt tills vi nådde ett stängsel. Vi hade kommit till ruinerna av det aldrig färdigställda Poseidontemplet. Detta skulle ha blivit det största templet i Aten om det hunnit bli färdigt innan Romarna kom, berättade Benjamin. De senare gjorde sig påminda på platsen i form av en gammal triumfbåge några meter bort. Bägge var ståtliga byggnadsverk.

Vi passerade en restaurang Benjamin tycker gott om på vägen hem och han valde ut sina favoriträtter till oss. Vi bad att få dessa att ta med, och gick vidare den sista sträckan hem till lägenheten, där vi, hungriga efter promenaden, omedelbart dukade upp maten på köksbordet. Mästerligt hade Benjamin fört oss till ännu en festmåltid, eller denna gång kanske fört festmåltiden till oss. I de silverfärgade take away-lådorna låg grillad fisk, sallader, röror på fetaost och grillad aubergine, tzatziki och bröd.

Med detta och flera liter iskallt vatten i systemet hade vi energi för en promenad till. Vi följde Henrik till Syntagma, Atens centrum, varifrån hans buss till flygplatsen gick. Det var tråkigt att ta avsked av honom. Vi hann bli goda vänner under den knappa vecka vi bodde ihop. Istället för att sörja bestämde jag och Benjamin oss dock för att ta tillfället i akt att se Syntagma. Vi gick till parlamentshuset, tidigare kungliga slottet, och såg vakterna därutanför. Tyvärr var det långt till nästa vaktombyte, men deras uniformer med tofsprydda tofflor var roliga att se även statiska. Vi såg ambassaderna i området kring parlamentet, innan Benjamin föreslog: vi är nära Lykabettos. Ska vi inte gå upp?

Lykabettos är Atens högsta punkt, ett berg på cirka 300 meter över havet, och vi har sagt att vi någon gång ska upp dit under resan, men, kära läsare, jag vill betona att det inte var min idé att göra det efter att vi redan promenerat runt en hel dag. Men Benjamin hade bra argument. Det var svalt nu, och solen skulle gå ner lagom till när vi skulle vara på toppen; dessutom var vi ändå i närheten. Jag var kanske inte övertygad, men övertalad. Vi började klättra.

Inte ett enda trappsteg har samma proportioner som ett annat på stigen upp till Lykabettos topp, och inga stängsel separerar dem från de branta sluttningarna. Där ett stängsel skulle kunna resas har istället, praktiskt nog, enorma kaktusar slagit rot. Dessa kantar hela vägen upp. Vi svettades som djur, jag som ett något svettigare djur än Benjamins, men det tog faktiskt inte väldigt lång tid innan vi stod på en uteservering. Detta var den första av två uteserveringar vi skulle stöta på uppe på berget. Det är helt otroligt hur duktiga de är på att smälla upp uteserveringar, grekerna. Vartän de vistas verkar de lämna dem efter sig. Om Leif Eriksson var grek hade det varit pappdukar och ouzoglas som grävts upp på Newfoundland. Vore Neil Armstrong grek hade första bilderna från månen... ja, ni förstår. Detta är, märk väl, inte fientligt menat. Särskilt med tanke på det lagstadgade maxpriset på vatten var vi mycket tacksamma att en till uteservering väntade när vi nådde bergets topp. Och efter vätskekontroll var det bara att insupa den storslagna utsikten. 

Vi stannade kvar ganska länge uppe på berget. Solen hann gå ner och promenaden ner var svalare men mörkare. Stigen var inte upplyst. Med mörbultade, lätt avdomnade ben och vetskapen att kaktusar var det enda som fanns att fånga en i de branta sluttningarna var det stundom en lite läskig promenad, men ner kom vi. Vi köpte ännu mer vatten nere på gatan innan vi gick hem och så kom jag till den plats där jag nu sitter, kära vänner. Nu ska jag in och sova. Det är välförtjänt, tycker jag.