Sista dagen i Aten

För sista gången har jag vaknat till ljudet av turistbussar som dundrar förbi granngubbarna medan de vattnar sina bilar med ena handen och röker cigariller med andra. Samtidigt som Benjamin gick till bageriet och köpte frukost tog jag in tvätten från balkongen och packade ner den i min resväska. Han kom hem lagom till att jag checkat in på mitt flyg. Med sig hade han en varm bougatsa. Denna söta frukostbakelse görs på filodeg och vaniljkräm, och det var för att högtidlighålla den sista frukosten vi åt den; därefter, för att svalka oss, vattenmelon. Sedan gav vi oss ut på sista dagens första aktivitet, nämligen att klättra upp för Filopappous kulle. 

Vi gick upp för Filopappous kulles östra sluttning, som är ganska brant men skuggad av lager- och olivträd, tills vi nådde ett övergivet stenbrott. Bland de rostiga gamla strukturerna där brukar man kunna hitta sköldpaddor, men de hade väl gömt sig ifrån solen i de omkringliggande grottorna. Vi gick vidare upp till kullens krön för en fantastisk utsikt över Akropolis åt ena hållet och havet åt andra. Krönet var långsträckt och vi gick längs det tills vi nådde den allra högsta punkten. Där står det monument som gett kullen sitt namn, nämligen ett minnesmärke över den grekättade romerska prinsen Filopappou, från något knappt århundrade efter Kristus. Monumentet var i marmor, men det behöver man knappt påpeka i den här staden. Faktum är att marmorn är i sådant överflöd att till och med trappstegen inlagda i gångstigen upp för den vildvuxna parkens slänter var av marmor.

Vi gick ner för den västra slätten, fortsatt, fruktlöst, spanande efter sköldpaddor. Ruiner av Atens gamla stadsmur fanns där, liksom spår av gamla bostadskvarter. På planare mark passerade vi en liten byzantinsk helgedom innan vi nådde en annan anmärkningsvärdhet: den plats där de första demokratiska församlingarna av Aten hölls, innan de flyttades till Akropolis sluttning. Denna gamla amfiteater fanns det inte mycket kvar av, men en kvadratisk scen huggen ur bergshällen kunde skönjas. Vi fortsatte ner för kullen och passerade Atens observatorium, en vacker byggnad från 1800-talet som tyvärr låg ganska långt in bakom ett högt stängsel, tills vi till slut nådde asfalterad mark igen. Då stod vi invid Santa Marinas kyrka, som skulle vara den första anhalten för nästa aktivitet på dagordningen: en kyrkturné. Dittills hade jag inte varit inne i en enda kyrka under min tid här. Jag hyser en förkärlek för det ortodoxa bildspråket så detta var något jag verkligen ville försöka hinna med. Oro infann sig dock omedelbart. Porten till denna första anhalt var bommad och låst. Vi fick nöja oss med att sightseea mosaiken i golvet utanför kyrkan.

Vi gick vidare mot — hör och häpna — Monasteraki, för att fortsätta vår kyrkturné, men märkte på vägen att vi passerade muséet "Eureka", tillägnat de antika grekernas teknologi. Detta blygsamma museum hade Benjamin aldrig lagt märke till och vi gjorde ett frånsteg från vår turnéplan och klev in. Det var faktiskt fascinerande. Inga antika föremål ställdes, tyvärr, ut, men detaljrika moderna modeller av olika antika uppfinningar fanns istället att beskåda. Först visades den grekiska skeppsbyggnadskonsten upp. Den representerades av roddskepp med bronsförstärkta förstävar, som sades ha möjliggjort den Mykenska civilisationens utbredning. Genom att med snabba, synkroniserade årtag ramma in stäven i en fiendes skepp kunde man snabbt sänka det, vilket gav enormt övertag så länge man lika snabbt och synkroniserat rodde bakåt efter attacken, så ens förstäv inte satt kvar fast i fiendets skrov och drogs med ner i djupet. Katapulter, murbräckor och till och med eldkastare fanns också modeller av. 

I nästa rum var utställningsobjekten fredligare. En utställning om Antikytheramekanismen, avhandlad tidigare här på bloggen, fanns där att beskåda, jämte andra astronomiska verktyg såsom solur. Dammar, avloppssystem och stadsplaner fanns likaledes representerade med modeller. Bland annat handlade en monter om en underjordisk akvedukt, som med avancerade geometriska uträkningar till hjälp grävts under ett berg från två olika håll för att mötas på mitten. Över en kilometer lång var denna tunnel. 

Det spektakuläraste sparades till sist. Jag är inte säker på att vattentäta arkeologiska belägg finns för alla de uppfinningar som ställdes ut på det översta våningsplanet, men ofta kunde man åtminstone visa utdrag ur texter vari dessa maskiners funktion, om än inte deras inre mekanik, beskrivits. Där fanns en tempelport med en offerplats framför, på vilken man skulle elda upp offergåvor till gudarna. Genom bronsrör tvingades den heta luften från elden på offerplatsen ner i en nedgrävd kammare där den i sin tur tvingade ut vatten i en vågskål kopplad till tempeldörren. Detta fick tempeldörren att öppnas. När luften i de underjordiska rören svalnade igen rann vattnet tillbaka ur vågskålen och tempelportarna stängdes igen. Således hölls templet öppet olika länge beroende på hur stor offergåva man givit, och hur mycket värme som alltså alstrats. Vandrande automatoner fanns även, som med hjälp av ett illa förklarat system av bönor som rann mellan olika vågskålar kunde gå fram och tillbaka. Ångmaskiner fanns där också. Till sist mötte man en kvinnofigur i trä i naturlig storlek. Placerade man en bägare i hennes utsträckta hand fyllde hon den med vin ur en kanna, och spädde sedan ut detta vin med vatten. Detta genom att handen som höll bägaren fungerade som en vågskål och var kopplad till ventiler som satt i dunkar gömda i hennes innanmäte, fyllda med de respektive vätskorna.

Efter museibesöket var vi hungriga. Museum verkar alltid drabba oss på det viset. Vi gick till Monasteraki torg och en uteservering där, och beställde in pitabröd och fläsksouvlaki samt färsspett med yoghurtsås. Vi hinkade vatten medan vi åt och var tvungna att ignorera en känsla av paltkoma för att gå vidare därifrån och återuppta kyrkturnén. Genast infann sig samma oro som tidigare: den lilla kyrkan på Monasteraki torg var även den stängd. Kanske finns någon ortodox teologisk anledning kyrkorna håller stängt idag, frågade vi oss nervöst. Men, vi beslöt oss för att vara optimister och ändå prova nästa kyrka. En stunds promenad förbi, och genom, sprängfyllda uteserveringar ledde oss till en betydligt större kyrka än de två vi blivit besvikna vid dittills. Det syntes att den också var mycket nyare. Vad mer som syntes, som vi kom närmre och närmre, var att porten stod öppen! Vi klev in i kyrkans vestibul och möttes av en skylt som förkunnade kortbyxeförbud och, bakom den, en diakon av något slag som trogen sin roll var iförd långt grått skägg och bister uppsyn. För att inte uppröra skylten eller gubben fick Benjamin stå i dörröppningen i sina shorts medan jag klev in i kyrkan och insöp den ortodoxa stämningen. 

Jag önskar jag kunde berätta mer om denna kyrka än jag kan, kära vänner. Jag antecknade dess namn när vi var där men jag får inga träffar på det när jag försöker göra efterforskningar, i alla fall inte på ett språk jag förstår. Om någon i läsekretsen kan bidra med mer info om "Ιερός Ναός της Κοιμήσεως Θεοτόκου της Χρυσοσπηλαιωτίσσης," eller (om den förmåga att tyda den grekiska skriften jag snappat upp under min tid här inte sviker mig) "Ieros Naós tis Kiméseos Theotókou tis Chrysospiliotíssis," är det hjärtligt välkommet i kommentarsfältet här nedan. För mig och Benjamin var det bara att knata vidare till nästa stopp på vår turné. 

Till nästa kyrka var det inte långt och på ganska långt avstånd såg vi att dörrarna även där stod öppna för besökare. På närmre håll såg vi dessutom att varken skylt eller sträng ortodox herre fanns att stoppa Benjamin. Vi klev in under det blåmålade innertaket och förundrades av ikonerna, freskerna och det detaljrika möblemanget. Det var Atens domkyrka vi stod och gapade i. Inte heller den urgammal, utan färdigställd 1862, ett par årtionden efter att Grekland blev självständigt. Ändå fanns det något tidlöst över interiören och min lystnad efter ortodox mystik var mättad när vi promenerade tillbaka hem till lägenheten. 

Här sitter jag nu, på balkongen, och författar mitt sista blogginlägg från den sedvanliga sittplatsen med utsikt över gatorna nedan. Blogginlägget kommer emellertid förmodligen publiceras senare. Då kommer jag och Benjamin ha promenerat till Exarcheia för att spela biljard som en sista aktivitet i Aten, och sedan tillbaka hem. Kanske sitter jag på flygplatsen vid det laget, påväg mot nästa äventyr...