Sol, bad och Parthenons kolonnad

Så har vi reducerats till två. Sedan Henrik for hem till Köln är vi en ett radarpar, Jag och Benjamin — en protagonist och deuteragonist, kan vi kalla det, som i den grekiska teatern före Sofokles, i pjäserna som uppfördes på Dionysosteatern hundra meter från där jag sitter på balkongen och skriver detta inlägg. 

Morgonen efter att Henrik åkt hem och vi klättrat upp för Lykabettos sov vi ut länge. Först på eftermiddagen lämnade vi lägenheten, och gav oss då raka vägen mot Akropolismuséet, som jag, Arvid och Linnea II neglerat att besöka några dagar tidigare. Det är en enorm glas- och betongkonstruktion, men blygsamt belägen, i en sänka nedanför gågatan som omringar Akropolis som en vallgrav. Efter en tid i kön var vi inne. 

På muséets första våning ställs stayer, eller rättare sagt fragment av statyer, ut, som hittats bland bråtet som ansamlats över årtusendena på Akropolis. Gudar, hjältar och vidunder avbildades, och olika eror av bildhuggeri kunde skönjas. Äldst var storögda, smilande gubbar som liknade mesopotamsk konst; nyast var sobra, vackra ynglingar som tydligt agerat inspiration åt romerska, och sedermera renässansens, statyer. Mest fascinerade var spåren av de material utöver marmorn som använts i statyerna. De flesta hade varit målade, och på en hel del fanns lite färg kvar. Ett byst av Athena hade haft ögonfransar av brons, som försvunnit men lämnat efter sig rostbruna rännilar som tårar ner för hennes kinder. Fotoförbud rådde tyvärr, men jag lyckades ta ett par bilder ändå.

Demoner

Athena

Gorgoner

Översta våningen var huvudattraktionen. Våningen bestod av en inre kammare omringad av pelare, utanför vilka den yttre glasväggen erbjöd en fantastisk utsikt mot Akropolis som kontextualiserade utställningen. Kammaren och pelarna var enligt Parthenons proportioner, och det som ställdes ut, inlagt i den inre kammarens väggar, var reliefer hämtade från motsvarande platser på Parthenon. Eller, rättare sagt, enstaka fragment av dessa reliefer. De föreställde mytologiska strider. Människor mot Kentaurer och Amazoner, Gudar mot jättar. En del av dessa hade återskapats ifrån teckningar som gjorts på 1500- och 1600-talen; dessa reliefer var de som förstörts, i alla de diverse krig som nått Akropolis eller i ombyggnationer, när Parthenon konverterats till kyrka, sedan moské. Majoriteten av de saknade relieferna är dock inte förstörda, men bortforslade. Många ambitiösa västeuropéer har genom åren vårdslöst sågat loss stenblock ur Parthenon som tilltalat dem och skeppat hem dem till sina hemstäder, där de än idag huseras på museum. I de fallen stod det utskrivet vilket museum originalreliefen finns på, i städer som Paris och München; de i London är så fruktansvärt många att man inte bemödat sig skriva ut hela namnet på muséet utan helt enkelt märkt dem med "BM" för British Museum.

Ovanför kollonnaden som utgjorde Parthenons yttre vägg avbildades en procession till Athenas ära under den årliga Athena-festivalen. Ryttare i rustning, prästinnor och offerdjur paraderade fram. Dessa reliefer hade gått ett öde till mötes snarlikt det ovan beskrivna. 

De mest imponerande utsmyckningarna från Parthenon var de enorma statyer som fyllt ut gavlarna ovanför pelarnas kapitäl. Helion och Selene som med sina fyrspannskärror drar upp solen och ner månen för himlavalvet; Afrodite, Hermes och andra gudomligheter; och i mitten på vardera kortsida scener ur Athenas liv.

På ena fasaden syntes den nyfödda Athena jämte Zeus. För att förekomma en profetia om hur hans hustru Metis föder en son som skall överträffa honom åt Zeus enligt mytologin upp Metis. Efter det drabbades han av fruktansvärd huvudvärk, och bad Hefaistos klyva hans huvud med en yxa i ett ganska drastiskt alternativ till ibuprofen. Ur såret skuttade den fullvuxna Athena, redan iförd rustning och beväpnad med sköld och spjut. 

På den motsatta fasaden syntes Athena jämte Poseidon. Scenen som avbildades var när staden Aten skulle få sin beskyddare. De två gudarna tävlade om Atenarnas gunst med varsitt mirakel, först ut Poseidon, som slog sin treudd i marken på Akropolis. Ur platsen treudden träffat sprang saltvatten upp. Sedan Athena, som med sina gudomliga krafter lät ett träd spira upp där hon stod. Trädet var av en art hon precis, på fläcken, uppfunnit, nämligen oliv. Atenarna ansåg att världens första olivträd var en bättre gåva än lite saltvatten och sedan dess heter denna stad Aten. Jag hade gjort samma bedömning om jag var dem.

Sista sevärdheten på museiområdet var utomhus, under själva muséet. När det skulle byggas hade man nämligen börjat gräva, bara för att finna husväggar. Fler och fler uppenbarade sig, tills man till slut funnit ett helt kvarter. Eller rättare sagt, generationer av kvarter, det ena byggt uppepå ruinerna av det andra. Med tiden hade husen blivit större och mer och mer avancerade. I de övre lagrena fanns avlopp bevarade, underjordiska rännilar av lergods och cisterner där deras innehåll ansamlats. För att bevara allt detta hade man blivit tvungen att bygga muséet på pelare, mödosamt utplacerade i mellanrummen mellan de gamla husen.

Antikt avloppssystem 

Efter museibesöket köpte vi med oss en enorm limpa bröd och gick hem för att äta den, tillsammans med resterna av Henriks avskedsmåltid, till lunch. Det var en sen lunch, men vi har fått kontinentala måltidsvanor under tiden här; sällan äter vi middag innan klockan 21. Efter lunchen gav vi oss ut igen, på en lång resa med tunnelbana och buss ut till Benjamins favoritstrand. Det är lite mödosamt att ta sig ut till stränderna i Aten, och de som är lättast att ta sig till ligger i skuggan av enorma hotell och befolkas av fler turister än sandkorn och, förmodligen, nästan lika många tjyvar. För att kunna lämna våra saker på stranden i fred, och för att slippa folkmassorna, åkte vi till utkanten av det som tidigare på denna blogg kallats rivieran. Det är ditt Atens överklass flytt, men stranden vi badade från kändes folklig. Det var inte jättemånga där förutom vi, men en del, och de var till majoriteten greker. 

Doppet var välbehövligt. Efter en stund i vattnet gick vi upp och promenerade på gångvägen längs med stranden för att soltorka. Under promenaden gav vi oss djupare och djupare in i rikemanskvarteren. Vi var påväg mot en annan strand, för att ta ett litet dopp till och därefter nyttja de duschar som finns där för att skölja av oss saltvattnet. Vi passerade massa strand under promenaden, men avgiftsbelagd; den vi skulle till var gratis. Även hotell passerade vi, det ena lyxigare än det andra. Vi hade köpt varsin öl på vägen som vi drack djupa klunkar ur medan vi gick, barbringade, förbi dessa lyxhotell. Utanför ett av dem stod en stor svart jeep parkerad, med välklädd personal nervöst rännandes runt. Just som vi klev förbi hotellets grind klev en allvarsam man ut. Han var klädd i arabisk dräkt - röd huvudduk, vit klädnad och en böljande svart kappa med gyllene brodyr - och tittade mycket strängt och missnöjt på våra nakna överkroppar och våra halvdruckna coronaflaskor. Vi mötte hans blick, men knatade sedan på, och sheikhen, eller vad han nu var, eskorterades in i den väntande bilen bakom oss. Inom kort var vi på nästa strand och episoden glömdes bort i det svalkande vattnet.

Snart var vi hemma igen. Eller snart och snart, resan hem tog en tid, men så småningom. På vägen köpte vi grillad fisk, av en snarlik men lite annan sort än den vi ätit dagen innan (de är mycket duktiga på att grilla fisk här), och tzatziki att äta med vårt bröd. Detta åt vi till middag, med vattenmelon som efterrätt. När jag satt med melonen på balkongen såg jag hur en polisbil, med blåljusen på, svängde in på vår gata och spärrade av den. Sedan syntes, över krönet i backen som leder ner mot vårt hus, en kortege. Fler och fler svarta bilar dök upp, kantade av polismotorcyklar. De tycktes aldrig ta slut. När förtruppen i kortegen svängde av mot Akropolis hade slutet av paraden fortfarande inte uppenbarat sig i horisonten. "Just det," sade Benjamin. "Kronprinsen av Saudiarabien är på statsbesök i Aten idag." Över motorbullret på gatan hördes, svagt men ändå märkbart, ljudet av en pollett som trillade ner. Vi tog en kvällspromenad, och när vi kom hem från den hade pressmeddelanden hunnit gå ut. Bilder av Mohammed bin Salman som beundrar Akropolis, och förkunnar att Saudiarabien snart ska ha underverk som likartat fängslar världens turisters fantasi (jag tror inte han gjorde ordvalet "fängslar", det väcker nog fel associationer när en tyrannisk despot säger så). Det han syftar på lär för övrigt vara hans vansinnesprojekt "The Line". Tvärs över arabiska halvön, från röda havet till persiska viken, vill han låta bygga en avlång stad. Han ska dra en enda lång tunnelbanelinje och längs med den bygga enorma skyskrapor, höga som Empire State Building men flerfaldigt fler gånger så breda som höga; vem hade anat att någon som styckmördar journalister skulle vara spritt språngandes galen? Men, detta är ett sidospår; poängen är att andra bilder i pressmeddelandena visade hur bin Salman efter sin sightseeing var på möte med grekiska premiärministern och diverse andra grekiska ministrar å ena sidan och ett delegat saudiska ministrar å andra. De saudiska representanternas ansikten syntes inte så bra, men klädseln var omisskännlig. Samma ögon som mötte premiärminister Kyriakos Mitsotakis blick hade timmar tidigare stirrat in i våra bondebrända bringor.