Arvid, Akropolis och andra anmärkningsvärdheter

 Något fantastiskt har inträffat, kära vänner. På båten hem från Hydra fick jag ett sms ifrån Arvid. Somliga läsare är bekanta med honom i egenskap av sångare och gitarrist i det berömda bandet On-Demand Culture. Men utöver musiker är han resenär, liksom hans flickvän Linnea, och tillsammans har de tågluffat sig till södra Balkan. I ett fantastiskt sammanträffande skulle de enligt sin planering vara i Aten samtidigt som jag. Men, tyvärr visade det sig att inga tåg just nu går från Skopje till Aten, och våra utsikter att sammanstråla har sett mycket dystra ut. Så på färjan från Hydra fick jag ett sms, i vilket Arvid berättade att han och Linnea åkt buss i 48 timmar och nu befann sig i Petralona, Aten. Med detta sms emottaget var jag glad när vi klev av färjan och åkte tillbaka till vår lägenhet.

Efter att ha vilat upp oss hemma en stund var det dags att ge sig ut igen. Henrik rekommenderade en restaurang han varit förtjust i under sin tidigare tid i Aten. Han har nämligen studerat här, samtidigt som Benjamin — det var så de lärde känna varandra. Restaurangen han rekommenderade låg hur som helst i ett restaurangkvarter. Så verkar Aten nämligen vara upplagt, med kvarter hängivna åt det ena eller andra ändamålet. De flesta av restaurangkvartetets restauranger hade inte bara uteserveringar på gatan, utan även takterasser. Så även den vi gick till. Man förväntades beställa två eller fler av de små portionerna de serverade och först och främst bestämde jag mig för linssalladen med soltorkad tomat. Under den på menyn fanns ett intresseväckande alternativ: "chicken lickers."

"What is this, 'chicken lickers'?" frågade jag kyparen.

"...eh..." sade han.

"Is it the tongue?"

"No, no. It is part of the chicken."

"Where on the chicken?" skjöt Benjamin in.

"On the body," förklarade kyparen.

Jag såg inget annat val än att beställa rätten. 

Vi drack rödvin medan vi väntade på maten. Det var mörkt sedan länge. Kvällsluften var behagligt lummig och alla möjliga människor trängdes på taken för att avnjuta den: inte bara en härlig blandning av åldrar utan även av turister och lokalbefolkning, affärsmän och studenter. Första omgången mat nådde oss samtidigt som ljudet av live-bouzoki från en av de närliggande takterasserna. Linssalladen var otroligt god och snart kom kycklingkroppsdelen. Det visade sig vara kycklinglever, tillagad med tomat och lök. Även den en mycket god rätt.

Restaurangen i fråga

Efter restaurangkvartetet tog Benjamin oss vidare till ett barkvarter. Först på tur var en bar som i början av 2000-talet varit en soptipp. Soporna hade grundligt rensats bort och kvar var en grop på en innergård mellan ett par hus. En lummig, stämningsfyllt upplyst och mycket trevlig grop. Vi beställde in några av husets drinkar, i mitt fall en highball med ingefära och plommon, och efter första rundan gick vi vidare. 

Nästa anhalt var en bar med tema latinamerika. Denna ockuperade två lokaler på vardera sida gatan, gatan emellan dem, samt bägge fastigheters tak. Väggarna var belamrade med memorabilier från diverse latinamerikanska konflikter och historiska skeden, musiken som dånade var kubansk, romen likaledes, och från takterassen projicerades filmer från olika centralamerikanska huvudstäder i enorm skala mot husväggen intill. Stämningen var mycket trevlig men klockan var mycket mycket och jag, Henrik och Benjamin lät detta bli vår sista anhalt för kvällen. Medan vi gick hem och lade oss att sova fortsatte Isak, Linnea och Saliem ut i natten.

Jag var först att vakna nästa morgon. Jag vet inte vilken tid Isak, Linnea och Saliem kom hem, även om jag väcktes av ljuden av deras hemkomst, men de lär inte ha sovit många timmar när jag steg upp vid halv tio. Inte heller Benjamin och Henrik var vakna. Jag gick ut, ensam, i den varma morgonen och köpte en filodegspaj med spenat och fetaost till frukost på ett lokalt fik. Sedan köpte jag med mig en flaska vatten à 1.5 liter, för det lagstadgade maxpriset 1 euro (en lag vi var mycket tacksamma för på Hydra), och promenerade mot Akropolis. Där hade vi gjort upp att jag skulle träffa Arvid och hans flickvän Linnea — hädanefter Linnea II, för att skilja henne från den Linnea som bor i lägenheten. Alla som var vakna och villiga var medbjudna, men från vår lägenhet visade sig skaran som uppfyllde dessa kriterier alltså uppgå i en individ (jag). Vi tre tappra morgonpigga tog reda på att vi var berättigade fritt tillträde till Akropolis då vi var under 25, och ställde oss i kön som ringlade sig upp i morgonsolen över de flitigt bevandrade, blankpolerade sandstensklipporna som ledde upp till Propylaia, Akropolis port. Väl i skuggan av Propylaia informerade något slags dörrvakt oss om att vi förvisso kommit till en biljettkassa, men ville vi få det gratis inträde vi var berättigade behövde vi klättra ner för klippan igen och gå till en annan biljettkassa, där gratisbiljetterna exklusivt erbjuds, för att sedan köa tillbaka upp. Vi fullföljde den första halvan av hans befallning men provade att gå runt kravallstaketet och förbi kön fram till honom på tillbakavägen. Han hade inga invändningar. Kanske hade han menat att det var så vi skulle göra. Hans engelska var nämligen anmärkningsvärt dålig, i egenskap av receptionist till den utlänningstätaste platsen i hela landet (men även bara sett till den annars höga standarden på engelskakunskaperna här). I synnerhet var det amerikantätt vid Akropolis. Dessa utmärker sig, även bland andra turister. De verkar inte skämmas för att vara turister, såsom en annan gör instinktivt och försöker lära sig lokalisera sig, äta, dricka och beställa som en inföding. På Hydra, och i bar- och restaurangkvarteren i Aten, slapp man dem, i alla fall i dessa mängder och decibelnivåer, men vid Akropolis fanns de. Men, vi bestämde oss att lösa in våra biljetter ändå. På andra sidan entrégrinden möttes vi omedelbart av ännu en kö, upp genom Propylaia och in mot Parthenon. Vi hade träffats klockan 10 för att hinna upp till Akropolis innan den värsta hettan men vid det här laget började klockan närma sig 12. Till slut kom vi upp. Det var mödan värt. På nära håll syntes generationer av grafitti inristat i Propylaias gigantiska joniska kolloner, som en krönika över det grekiska skriftspråket. Niketemplet såg vi därnäst, efter vilket vi promenerade längs muren och tittade ut över den romerska amfiteatern och utsikten över Aten och Piraeus och öarna därbortom. Snart stod vi i Parthenons skugga. Den är sannerligen häpnadsväckande. Man liksom känner av dess otroliga ålder på ett sätt jag inte trodde skulle vara så märkbart. Tyvärr stod en del byggnadsställningar uppställda emot den, och inuti den huserades en enorm lyftkran. En högst tillfällig sak, utgick jag från, tills jag märkte hur rostig och nergången lyftkranen såg ut att vara. Till höger om oss fans en rad byggbaracker och på dem stora skyltar om de restaureringsprojekt som i historien drabbat Parthenon, och Akropolis i allmänhet. När man inte permanent missfärgat marmorn genom att driva in järnspikar i den, som sedan rostat, har man staplat slumpmässigt valda stenblock, tagna från marken omkring Akropolis, på platser som saknat byggstenar i vad som förefallit vara ungefär rätt storlek. Lyckligtvis gjorde man på dessa skyltar tydligt att alla nutida restaureringsprojekt görs enligt alla senaste vetenskapliga framsteg. Vi gick vidare. Sista anmärkningsvärda byggnaden uppe på Akropolis var Erechteion, ännu ett tempel, med fantastiska statyer vid ena kortsidan. Vidare begrundade vi Dionysosteatern på Akropolis södra sluttning, och lite andra blandade lämningar som fanns utspridda där. Kön utanför Akropolismuséet utanför Akropolis inhägnade huvudområde var ännu längre än den upp till själva Akropolis, så denna sevärdhet, som vi fått varmt rekommenderad, bedömde vi att vi tyvärr inte orkade med. Vi hade gått i ett par timmar vid det laget och temperaturen var uppe kring 37 grader. Vi beslöt oss för att svalka oss med varsin öl och ett par liter vatten.

Parthenon

Nöjda med vår utflykt ledde jag Arvid och Linnea till lägenheten. Mina medboende var pigga nu och hälsade på gästerna; Benjamin visade oss upp till husets takterass. Den hade jag inte sett innan och den erbjöd fantastiska vyer över Aten. I vad som kommit att bli ett mönster var vi där tills vi inte orkade med värmen mer och gick in, för att fortsätta till någon av de många kvartersrestaurangerna med uteservering. Det var jag, Arvid och Linnea II som gick dit; Henrik anslöt sig en stund senare. Vi åt en lunch bestående av en sallad på ost, tomat och kornbrödskrutonger; fetaostsås (tzatzikin var slut) med bröd; grillad bläckfisk med olivolja; samt fläskkotletter med pommes frites. Sedan gick vi skiljda vägar, Arvid och Linnea II åt ena hållet och jag och Henrik åt andra, för att ta varsin siesta i våra varsina lägenheter. Det är i samband med denna siesta jag skriver denna rapport just nu. Hur denna dag avslutas — tyvärr Linnea I, Isak och Saliems sista — får ni veta i nästa inlägg, kära vänner. Jag vet inte själv exakt vad Benjamin har i kikaren.