Äventyr på Atens gator

God morgon, kära vänner. Jag skriver till er från balkongen medan jag tittar ut över morgontrafiken. Det är redan varmt, men har inte riktigt hunnit bli olidligt ännu. De sista turistbussarna mot Akropolis trafikerar gatan nedanför; snart är temperaturen för hög för de turerna. Faktum är att den mesta trafiken på vår gata dör ut ett par timmar in på dagen. Efter ett tag är bara mopedbuden kvar, som kör hämtmat hem till de som inte vill lämna sina luftkonditionerade vardagsrum. Men idag svalkar faktiskt en bris, som även sätter kvarterets grekiska flaggor i majestätisk rörelse.

Vi är bara tre i lägenheten nu. Och snart blir vi två. Dagen som gryr (nåja, klockan närmar sig tio) nedanför min sittplats är Henriks sista. Ikväll åker han hem till Tyskland. Men, vi har en kronologi att respektera. För att tacka av Linnea I, Isak och Saliem promenerade vi i förrgår kväll in i restaurangkvarteren i Monasteraki, och sedan vidare till deras utkanter. Vi hamnade på en avskild bakgata dit mycket få verkade hitta och Benjamin ledde oss in mellan två hus. Där öppnade en servering upp sig. En strimma bar himmel ovanför säkerställde att det inte var allt för varmt trots den stora mängden glada restauranggäster som trängdes i den stimmiga gränden. Nästan uteslutande var de greker. Efter att vi fått ett bord beställde vi in lite vin, lite öl och mycket, mycket mat. Snart spillde allehanda grekiska smårätter nästan över kanterna av pappduken. Där fanns friterad zucchini och tomat, saganaki, köttbullar, grillat fläsk, såser och röror, bröd, potatis, sallad och mer därtill. Våra entuisiastiska hurrarop över festmåltiden adderades till det allmäna sorlet och som om detta inte vore nog anslöt sig snart Arvid och Linnea II. Då de är i slutet av en lång tågluff åt de av budgetskäl hemma på sin airbnb, men de kom lagom till att dricka av det söta vinet och av honungsrakin. I stundens hetta slank till och med en liten snapsvisa ur oss.

Här kan jag ta tillfället i akt att visa toaletten på restaurangen. Inte för att den var anmärkningsvärd, utan för att den var mycket typisk. Toaletterna i Aten präglas i olika grad av att man inte får kasta toalettpapper i dem. I somliga önskas man bara minimera mängden papper, men i de flesta är det helt förbjudet. Vidare kan observeras, att man på de etablissemang som ser mest turister har prydliga, lugna, strategiskt utplacerade skyltar som förkunnar denna begränsning (som enligt Benjamin beror på att rören inte har starkt nog sug att föra med sig för lätt avfall), men på de platser som, som denna restaurang, inte får så många turister kan man spåra en desperation som gradvis stegrat med varje turist som letat sig dit och försökt spola ner det regelvidriga pappret. Skyltarna har i takt med den blivit fler, större och flerspråkigare. Utöver detta särdrag är de flesta toaletter försedda med ett slags dosa, som sitter kopplad till rören till vattencisternen. Dessa har enligt sin märkning olika dofter, såsom citrus och lavendel, och ska bidra till någon slags fräschör; i själva verket har de inte den minsta funktion över huvud taget, vad jag kan skönja. Aldrig har jag känt så mycket som en molekyl av dofterna som utlovas på etiketterna. Slutligen, och detta syns inte på bilden nedan, men man monterar i princip utan undantag sina toalettpappersrullar på dess hållare här så att det ark som ska rivas av hänger invid väggen. Detta är såklart, kära läsare, det objektivt sämre alternativet, jämfört med att låta det yttersta arket hänga utanpå rullen, mot dess begagnare. Det kan inte förnekas att de genom historien lyckats med mången bra grej här i Grekland, men jag förstår att det moderna Grekland präglas av finanskriser och skogsbränder när det är såhär de uppför sig nu för tiden.

Nåväl. Detta var ett sidospår. Efter maten tog vi oss åter till barkvarteret. Vi hamnade faktiskt på den latinamerikanska baren en gång till, därefter en annan takterass. Denna var fyra trappor upp, och kantad, såsom är vanligt på privata terasser men i mindre utsträckning på restaurangernas, med vildvuxna träd i terrakottakrukor. Arvid och Linnea II lämnade oss på detta tak, för att åka hem och vila upp sig inför sin färja till Naxos. Vi bejublade sammanträffandet som fört oss samman när vi tog avsked. Efter att de gått blev vi andra kvar en stund innan vår sista anhalt, som egentligen inte hade någon utmärkande gimmick, möjligen förutom att de spelade grekisk musik, men där några vänner till Benjamin redan befann sig. Detta blev det sista etablissemang av något slag Isak, Linnea I och Saliem såg i Grekland, frånsett, om den räknas, flygplatsen. De tog en taxi hem och när vi andra kom hem hade de redan packat ihop och farit till flygplatsen, för att i god tid hinna till deras mycket tidiga flyg.

Morgonen efter var det så varmt att man blev handlingsförlamad. Att vi fått i oss ett och annat glas kvällen innan hjälpte föga. Så småningom satte vi likväl igång att i maklig takt städa upp i lägenheten (Benjamin gjorde med hästlängder mest). Med det ur världen hade vi inga ursäkter att sitta kvar under AC:n, men vi gjorde det ändå, tills eftermiddagssolen började välla in genom fönstrena och övermannade luftkonditioneringen. Jag och Benjamin beslöt oss då för att gå ut. Henrik stannade. Vi tog omvägar för att kunna hålla oss i skuggan tills vi kom till det torg där Benjamins favoritställe för Gyros ligger. Detta blev vår lunch. Framförallt tzatzikin var välbehövlig. Vi tog vår tid där. 

Näst på agendan var att köpa hem frukt. Benjamin ledde vägen till Monasteraki torg, som brukar krylla med frukthandlare. Vägarna som ledde dit var riktiga turiststråk. Det är otroligt hur många souvenirbutiker den här staden kan rymma, bokstavligen tusentals allt som allt. I många fall säljer de exakt samma varor som sina grannar, det vill säga magneter med Parthenon-motiv; helt oförståeliga tshirts där texten i logotyper till företag såsom Starbucks och Carlsberg ersatts med från grammatik och logik totalt frånkopplade arrangemang av ord som "Greece", "Athens" och "Aristoteles"; statyetter, testermasker och hjälmar i plast; inlagda oliver; och massa, massa fallosar. De senaste låter på pappret märkligast men erfarna turister i läsekresten vet nog att sådana vulgariteter av någon anledning är mycket vanliga souvenirer oavsett vilken plats de minneshåller. Bara att se vad för krims som köps av kleti, och krams som köps av pleti, var intressant, men därutöver låg dessa stråk under underbara markiser. Vi svettades ändå, men inte hinkvis. Åtminstone inte lika många hinkar. Snart var vi framme vid vårt mål och köpte lokala körsbär och en honungsmelon. Vi gick även till en mataffär, där vi köpte med oss bröd, hoummus, oliver, risfylld tomat och paprika och lite annat smått och gott. Sedan gick vi hem igen för att hinka vatten och sova siesta.

Vi vaknade vid middagstid till en en gnutta svalare lägenhet. Matvarorna vi köpt med oss fick bli vår middag. För att känna att vi gjort något vettigt med vår dag gick vi sedan på kvällspromenad. Först längs med Akropolis, som på natten dramatiskt belyses med strålkastare, förbi de gatumusikanter och souvenirstånd vi vid detta laget passerat många gånger; sedan igenom Monasterakis barkvarter ännu en gång. Där tog jag, för första gången, fotografiskt bevis på hur livligt och överdådigt det kan vara där:

Barkvarteret var emellertid bara en genomfart denna kväll. Vi gick vidare mot stadsdelen Omonia. Vi passerade Atens köttmarknad och Kotziatorget där stadens banker har sina huvudkontor. Som överallt i denna stad passerade vi självfallet även dussintals gamla kollonnader, cisterner, agoror, murar, gravplatser och kyrkor. Vi nådde till slut Omonia torg. Benjamin berättade om en flykt som skett i etapper, i vilken stadens överklass under 1900-talets gång flyttat ut från Atens kärna och närmare och närmare havet, tills de idag bor utanför staden i det som kallas grekiska rivieran. Omonia var en anhalt på deras flyktväg och efter sig lämnade de pampiga bostadshus med entréer klädda i marmor, som idag befolkas av trångbodda barnfamiljer ur den undre medelklassen. Promenaden var fascinerade. Både Henrik och Benjamin, men framförallt Benjamin, kan berätta otroligt mycket om den historia varav det kryllar vartän man går, och när vi gick och la oss den kvällen var det faktiskt med känslan att vi haft en händelserik dag ihop. Nu stundar ännu en.