Hydra

 Vi är sex personer totalt i lägenheten som en gång tillhörde Benjamins morfar. Benjamin själv, som möjliggör denna resa; Linnea, Isak, Saliem samt Henrik. Alla dessa namn lär vara nya för er, kära läsare. Benjamin har jag emellertid känt i många år. Resten av sällskapet lärde jag känna via Benjamin — Henrik träffade jag för första gången efter jag landat, när han och Benjamin mötte mig vid uppgången till Akropolis tunnelbanestation. Den kvällen tillbringade vi i lägenheten, med undantag för en kort promenad tillbaka till tunnelbanestationen för att hämta Linnea, Isak och Saliem, som kom med ett senare flyg än mitt.

Vy från vårt kvarter i Aten

Ja, mina vänner, det är vid Akropolis lägenheten ligger. Morgonsolen strilade mellan Parthenons pallisader över oss som vi strosade mot tunnelbanan som skulle ta oss till hamnen i Piraeus. Detta var vår första morgon i Aten. Enorma svalor tog tillfället i akt att ta till luften ovan oss när temperaturen ännu inte nått över 30 (och klockan inte över 8). De är vackra, kvarteren vid Akropolis fot. Apelsinträd kantar trottoarerna och kastar skugga över de otaliga uteserveringarna. Men denna morgon hade kaféerna och restaurangerna inte hunnit öppna ännu. Och vi var målmedvetna. Vi hade en färja att passa.

Vi klev ut från Piraeus tunnelbanestation och fann oss på en marknadsgata längs vattnet. Köerna till bagerierna och tidningsstånden ringlade sig redan långa, och tornande över oss var en armada av enorma kryssningsfartyg. De var för det mesta patriotiskt blåvitmålade och hade namn som "M/S Hellenic Pegasus" stolt textade över aktern, och därunder i mindre typsnitt orter som "Panama". Vi gick i skuggan av dessa fartyg tills vi hittade pir E8, varifrån Alpha Lines Speedcat mot Hydra skulle avgå. Där satte vi oss för att vänta. Efter ett tag gav sig resten av sällskapet av för att köpa matsäck, medan jag och Isak satt kvar och såg Alpha Lines Speedcat, en ståtlig blåvit katamaran, uppenbara sig vid horisonten och målmedvetet och pricksäkert tuffa fram till pir E9. Vi studerade våra biljetter igen. "Departs from: E8". Inga tvetydigheter. Ändå var det bara för oss att kubba iväg de ca 6-700 metrarna till nästa pirände efter att provianteringsteamet kommit tillbaka. Med andan i halsen hann vi ombord.

Färjeläget i Hydra inramas av typiskt grekiska villor med terrakottaklädda tak som sitter i klungor på klipporna som druvklasarna på vinrankorna som växer över uteserveringarna. Det som inramas är alltså färjorna till fastlandet, mulåsnorna som på grund av bilförbudet trafikerar ön, samt horderna av solbrända turister. De senare tunnades i stadig takt ut allt eftersom vi klättrade högre upp för de branta trappor som utgör Hydras vägnät. Vägarna mellan de vitputsade husen är smala, men snart öppnade de upp sig och vi stod inför en dal som ledde ner mot vattnet. I den låg huset vi bokat för natten. Tacksamma för nerförsbacken tog vi oss dit och snart satt vi på vår balkong och åt lunchen som köpts på bageriet i hamnen i Aten.

Vy från balkongen

Resten av dagen tillbringade vi vid vattnet. Vi hoppade från klipporna, solade en stund (jag hade flera lager av solkräm i styrkor mellan 30 och 50 spf men brände mig ändå en smula), och drack ett par drinkar. Mot kvällen sökte vi upp en restaurang varifrån man kunde se solnedgången, och så gick vi dit, och åt (dyr, kanske oförtjänt dyr, mat, men Hydra är enligt utsago en dyr ö), och framförallt såg solnedgången.

Jag somnade direkt när vi kom hem efter restaurangen eftersom min dygnsrytm fortfarande präglas av att jag börjat jobba klockan sju varje morgon veckorna innan vi kom hit. Benjamin gjorde detsamma på grund av, sorgligt nog, en begynnande förkylning. Denna var helt utblommad när han vaknade denna morgon. Emellertid var han och jag de enda som inte vaknade bakfulla, och medan resten av sällskapet (förutom Henrik) sov, satt vi två på behörigt avstånd från varann på balkongen och diskuterade Nordmakedonien i ett par timmar över rostat bröd med hoummus och tomat, sålt till oss till ockerpris av en lokal tant. 

Svalorna är mindre på Hydra än i Aten, men fler. Fikonträden likaledes. Stigarna längs vattnet är kantade med dem och med jättelika suckulenter och de erbjuder ögonblick av skugga under promenaden från huset ner till vattnet. Denna promenad tog jag och Henrik efter att Benjamin gått och lagt sig igen för att sova av sig sin förkylning, och vi ägnade någon timme åt bad på stranden som ligger nedanför restaurangen vi ätit middag på kvällen innan. Vi blev kvar tills personal från restaurangen i fråga schasade bort oss för att vi inte betalt avgiften à 30 euro för våra solstolar, och gick hem för att städa upp vårt hus och checka ut. 

Vi tog inte samma väg tillbaka till hamnen som vi tagit till huset dagen innan, utan tog stigen som följer kusten, där man är mindre skyddad från solen men slipper trapporna. Jag brände mig lite till. Jag har hört att Hydra varit ett favorittillhåll för Leonard Cohen, och det första spåret av honom syntes på denna promenad, nämligen detta i mitt tycke lite futtiga monument:

Det omedelbara målet med promenaden var för övrigt inte hamnen, då vår färja hem inte skulle gå på ett par timmar, utan ett nedlagt slakteri strax bortom den. Där huseras en tillfällig utställning av den berömde konstnären Jeff Koons. Redan tidigare hade vi skymtat den jättelika solstaty som monterats på taket av utställningssalen, och med spänning, brända nackar och mycket möda kämpade vi oss vidare längs kuststigen, denna gång i uppförsbacke, tills vi nådde den förvånansvärt lilla slakteribyggnaden. När jag hörde att uställningssalen var ett gammalt slakteri reflekterade jag inte vidare över det. Just sådana konverteras oftare i nya ändamål; baren och nattklubben Slakthuset i Stockholm är ett exempel på detta. Men på Slakthuset i Stockholm syns inte många spår av lokalens forna syfte. När vi närmade oss detta slakteri märkte vi att gallerförsedda spiltor fanns kvar utanför ingången; rostiga, men fortfarande bäddade med halm. Vidare märkte vi att dörren in var låst. En liten skylt förkunnade att utställningen är stängd mellan 13:00 och 19:00. De tar ordentliga siestor, grekerna.

Besvikna gick vi tillbaka ner till hamnen och tog bord på en av de många uteserveringarna som hade utsikt över färjeläget. Snart dignade bordet av kallt vatten, kall öl och smörgåsar med fläsksouvlaki och halloumi. En mycket god, mycket välförtjänt och mycket sen lunch. Klockan var efter fem på eftermiddagen. Vi åt och drack och klockslaget för färjans avgång kom och gick. I brist på olika pirer som i hamnen i Aten lät man avgångstiden vara ventil för den starka sydeuropeiska impulsen att bryta mot sin planering, tydligen. I egenskap av svenskar och en tysk stressades vi av detta och av värmen men till slut kom färjan och vi och resten av den solbrända horden klev ombord. I skrivande stund sitter jag ombord på den och tittar på Atens kustliga kranskommuner som växer sig större och större i fönstret.