Hemfärd

Kära vänner. Slutet har börjat. Jag befinner mig på Narita flygplats. Om 20 minuter ska ombordstigningen börja, på det flyg som ska ta oss till Moskva. Det är första gången vi reser via denna ort och det innebär en viss mån av nervositet. Hurdan är egentligen den flygplatsen, frågar man sig. Men, det kan väl inte vara värre att flyga via Ryssland än via Kina. 

Mat, och resorna till och från den

Kära vänner, låt mig inleda detta inlägg med att intyga om att vi klarade oss helt och hållet ifrån jordbävningen som inträffade igår kväll. Detta är väl självklart i och med att jag publicerar detta inlägg, men det är hur som helst sant. Med det intygat kan jag fortsätta detta inlägg mer kronologiskt. Jag har nämligen två händelserika dagar att sammanfatta här.

Kawagoe

Efter tre dagar i sträck bland  folkmassor och shoppingstråk saknar man en stillhet som är svår att hitta i Tokyo. Inte obefintlig, men svår att hitta. En ort där vi dock hoppades att den skulle finnas var Kawagoe, en stad i Saitama, norr om Tokyo. Stillheten hoppades vi att vi skulle få uppleva bland Kawagoes gamla köpmannahus från 1600-talet och bland dess tempel. Greta tyckte emellertid att båda dessa sevärdheterna verkade tråkiga, och föredrog att finna stillheten genom att spendera några timmar i hotellrummets badkar. Så, resterande fyra personer lämnade Tokyo runt klockan 12 och anlände mitt i Kawagoe med en karta och varsitt paraply.

Regn, rusk och shopping i Shimokitazawa

Kära vänner. Regnet har dragit in över Tokyo och medan vi åt våra frukostrisbollar på hotellrummet igår smattrade det emot rutorna.  Althea vaknade enligt tradition förkyld. Det tycks vara oundvikligt att detta sker under våra japanresor, och Althea fattade det kloka beslutet att stanna hemma och vila upp sig under dagen, medan jag, Viva och Greta tog våra paraplyer och åkte till Shimokitazawa. Under tiden allt detta ägde rum hann Nicholas redan ge sig iväg. Han hade nämligen gjort planer om att träffa en vän till honom som också turistade i Tokyo.

Dekadens

Kära vänner. Smärta i fötterna har varit ett genomgående tema både i denna stad och de städer vi besökte på västkusten. Skillnaden är att det är asfalt de slits ut emot här, och det var skogsstigar i Nara. Det är nämligen inte mycket sightseeing vi har fått gjort hittills i Tokyo. Däremot shoppas det mycket. Detta har två och en halv dagar dedikerats åt av det övriga sällskapet, medan jag var ute på villovägar idag och i skrivande stund nyligen kom hem till hotellet efter att ha sammanstrålat med de andra i Shibuya.

Framme i Tokyo

Mina vänner, jag kan definitivt konstatera att inrikesflyg är bekvämare än buss. Det tog nämligen bara en timme att ta sig från Japans västkust till dess östkust igår, och nu är vi utvilade efter första natten på vårt hotellrum på “Sakura Hotel & Café”, som blir vår bas under den kommande veckan i Tokyo.

Det var en sällsynt smärtfri process att ta sig igenom flygplatsen i Osaka. 20 minuter efter att vi anlände var vi vid vår gate. Medan vi väntade gick jag till en liten kiosk och beställde en lunch bestående av takoyaki och en asahi. Man får ju passa på.

Svettsson och Findus

Med ömma fötter och svettiga pannor sitter vi på vårt rum och konstaterar att vår Kansaiutflykt kan förklaras mer eller mindre avslutad, mina vänner. Detta efter en väldigt lyckad utflykt till den historierika grannstaden Nara. 

Svett och etikett

Med risk för att låta repetetiv så hälsar jag god kväll, kära vänner. Ni får ha överseende med denna repetition; det råkar helt enkelt vara så att det bara är på kvällarna som jag har tid över till att skriva inlägg här. Så händelserika har våra dagar varit här hittills. Gårdagen fortsatte till och med efter att det förra inlägget publicerades, med en middag på en izakaya där ett flertal mindre rätter stod på menyn - däribland rockfena, som jag aldrig förr fått privilegiet att äta. Det smakade som en skosula gjord av fisk, doppad i majonnäs.

Marinbiologi och fortifikationsstudier i Osaka

God kväll, kära vänner. Ett plötsligt regnväder¹ har drivit hem oss och just nu sitter vi kring vårt bord och njuter av att vara inomhus. Sådant lär man sig att njuta av när det är så fuktigt ute att det känns som om någon slagit in en i ett tunt men tätt lager av plastfolie. Dessutom är ju lägenheten i vilken vi roar oss med att vara inomhus trevlig, vilket jag lovat att bevisa med bilder och de bifogas här:

Rakethund i Osaka

Mitt medvetande är som en tom eka förtöjd vid en brygga. Det gungar på ett svall, i en enda mjuk rörelse, in mot bryggan och sedan ut igen, tills repet spänner sig till sitt yttersta läge - Sisyfos stenbumling slinter - och rörelsen börjar om på nytt. Det är som att mitt själva kött och blod går i vågor, utan hänsyn till lagar om materia pulserar mina lemmar och min kropp är vid den ena stunden jättelik och vid den andra mindre än en mus. Allt jag är är några nerver i mitten och känslorna som strilar igenom dem, som en stomme av ståltråd. Mitt sinne svävar i gryningsdiset ovanför min lekamen och blickar ner, och jag känner luften strömma förbi mig i all materias outtröttliga störtlopp emot entropi.

Detta är känslan att sova på ett flygplan när varenda muskel i ens kropp har domnat av den onaturliga ställning de ligger i. Det är nästan en bedrift. Man tycker att det borde vara omöjligt, men den som formgav dessa flygplanssäten formgav en plats där varenda fiber i ens kropp skaver emot någonting. Värre var det väl i och för sig för Viva, som hade den ovan beskrivna massan av kött och ståltråd lutad emot sig.