Första riktiga dagen i Gent

Jag vaknade till vid 17-tiden på mitt hostelrum igår. Jag var fortfarande trött efter min långa resa, och för att inte somna om och förstöra min dygnsrytm gick jag ut på promenad. Det var en, kanske för Belgien typisk, men för mig lite udda förort jag hamnat i. Jag knatade förbi radhus efter radhus i någon halvtimme tills jag kom till en kyrkogård. För miljöombytets skull klev jag in där, och märkte omedelbart hur stora alla gravstenar var. Gravmonument, kanske de snarare ska kallas. I vissa fall kanske till och med mausoleum. Samtidigt som det känns fel att blogga om människors gravar som vore de en skojig sevärdhet måste jag visa vad jag pratar om. Det var inte bara ett par av gravstenarna som var i denna skala, utan nästan alla.

Genom kyrkogården ledde en stig ut, via en skogsdunge, mot floden. Floderna Scheldt och Leie möter varann i Gent, och jag vet inte vilken av dessa det var jag nu fann mig vid, men den var grå och stilla och kantad av högt gräs. Jag fortsatte längs den och hörde musik, tydligare och tydligare allt som jag gick. Det var trancemusik, om det säger er nåt, kära läsare, och snart hörde jag publiksorl och till och med jubel uppblandas i diskanten över den repetetiva basgången. Uppenbarligen ägde en fest av något slag rum på andra sidan floden. Men inga broar fanns. Jag ville mest av nyfikenhet ta reda på vad som försiggick, men det var omöjligt. När tillfälle gavs svängde jag istället av från stigen vid floden och gick upp mot samhället igen. Frågor om vad i allsindar för ravefest som äger rum vid 18-tiden i en belgisk villaförort distraherade mig så till en grad att jag inte såg ugglorna förrän de var precis jämte mig. Ja, mina vänner, ugglor. Av flera arter. De satt i en stor bur vid sidan av vägen och tittade på mig. Jag stannade upp och såg snart att de hade sällskap. Storkar fanns där också, och falkar, gäss och hökar. Tydligen hade jag ett rehabiliteringscenter för vilda fåglar ett dussintal meter från mitt vandrarhem. Jag stod länge och beundrade djuren.

Fåglarna var tyvärr lite svåra att fota genom stängslet

Jag gick längs med floden morgonen efter också. Jag beslöt mig redan kvällen innan för att inte ta bussen in till stan, utan promenera från mitt hostel till boendet som Gents Universitet tillhandahåller. Det skulle vara en 45-minuterspromenad och jag tänkte att jag på vägen skulle hitta något att äta till lunch. Jag var mindre utvilad än planerat när jag väl skulle skrida till verket, då mina grannar på vandrarhemmet välkomnat gryningen genom att skrika för full hals, men likväl gick jag, och det var en trevlig promenad längs vattnet. Jag kunde dock, tyvärr, inte skaka av mig känslan att jag inte hörde hemma. Alla jag passerade var del av ett slutet sällskap och det var inte på kartan att jag skulle räknas dit. Inte för att jag är utlänning, utan för att jag är fotgängare. Detta är cyklisternas land. Jag mötte under hela promenaden en enda annan person som gängade fot, medan cyklisterna var oräkneliga. 

För övrigt borde jag redan från början ha förstått att min plan om att hitta nåt trevligt ställe att äta ett mål mat på på vägen var lönlös. Mycket var igenbommat när jag anlände i Gent på lördagen, och när jag närmade mig stadskärnan märkte jag att i princip allt var det på söndagen. Till och med till de flesta livsmedelsaffärerna var dörrarna lyckta. En höll öppet, och skröt också om det i en stor skylt över dörren: "Samma öppettider 7 dagar i veckan! Måndag-lördag 8-20, Söndag 9-20!" förkunnade de motsägelsefullt. Söndagar verkar alltså inte ens räknas som en dag i veckan i det här landet. Men jag lyckades köpa en färdigpacketerad pastasallad och en banan, och en stund senare hitta en bänk att äta dem på. Sedan gick jag och checkade in i receptionen till vad som ska vara mitt hem i två veckor framöver.

Jag träffade två trevliga serbiskor i receptionen till boendet. Vi kallpratade lite och kom fram till att vi ska gå samma sommarkurs. En stund till av kallprat ledde till insikten att vi ska gå i samma temagrupp inom kursen, nämligen konst och kultur. Därefter insåg vi att vi är del av samma undergrupp i temagruppen, nämligen grupp B. Roade av sammanträffandet slog vi följe från receptionen till den byggnad där våra korridorsrum skulle ligga. På vägen insåg vi att vi tillselats rummen bredvid varann, i en rad om tre. Vi ställde oss på rad och vred samtidigt om nycklarna till vad som närmast kan jämföras med norska fängelseceller. Det är naturligtvis inte hela världen att våra rum är lite spartanska, men de hade gärna fått välja en annan färgskala åt dem än kombinationen gula blend-gult och, jag drar mig för att säga det, bajsbrunt. 

Nåväl, det var ändå ingen längre tid vi skulle tillbringa på rummen innan vi skulle samlas utanför byggnaden, alla kursdeltagare gemensamt för första gången. Jag vart mycket förvånad när jag kom till samlingsplatsen. Vi är jättemånga, nästan 100, som ska gå kursen. Något slags kursföreståndare tog täten och ledde klungan till den byggnad där lejonparten av våra lektioner i veckorna framöver kommer hållas. I en aula där fick vi en genomgång av vårt kommande schema.

Jag ska säga det, kära vänner, att jag inte riktigt var på det torra med i vilken utsträckning jag helt enkelt ska gå i skolan här. Vi har alltså regelrätta lektioner 9-15 varje dag. Ofta även efter 15, men ibland är den lektionen utbytt mot museibesök, yogapass(!) eller, gudskelov, ledighet (jag behöver ju tid att blogga också). Efter schemagenomgången delades vi upp efter temagrupp. Så kommer vi för det mesta vara uppdelade under tiden här, och därmed kommer vi ha olika lärare beroende på vilket tema vi valt. Jag tror mitt val var bra. Det var två trevliga typer, en belgare och en nederländska, som ledde oss i isbrytarleken "två sanningar och en lögn". Denna går ut på att man presenterar den eponyma uppsättningen utsagor för sina gruppkamrater och dessa med följdfrågor försöker komma fram till vilket som är lögn. I mitt fall fokuserade följdfrågorna nästan uteslutande på mina påstådda kunskaper i elbas och japanska, medan ingen för ett ögonblick betvivlade den brunvita hästen Viktorias existens. Efter denna lek fick vi ytterligare en genomgång av kalendariet, och så avslutades introduktionspasset, första riktiga dagen här i Gent. 

Utanför universitetslokalen småpratade jag med serbiskorna från innan, när en röst bakom mig plötsligt tilltalade mig på svenska. Det var en klasskamrat från Stockholms Universitet, som jag dittills bara sett genom datorn på onlinelektioner. Det var mycket trevligt att träffa Karin, som hon heter, i verkliga livet, och framförallt att prata svenska, efter en hel dag på Nederländska. Snart gick jag, Karin och en rysk-engelsk korridorsgranne till mig vid namn Sasha längs den studentikosa gata som leder från byggnaden där våra lektioner kommer hållas till vårt boende, och höll utkik efter ett enda öppet etablissemang. 

Det var tydligen inte bara, om än till stor del, på grund av att det är söndag som detta åtagande var så svårt. Tydligen har Gent varit ännu stillsammare än vanligt denna vecka, eftersom dess storslagna stadsfestival precis ägt rum och tömt stadens krafter, tyvärr precis innan vi kom. Det var ändå lite intressant att se vad för märkliga hak som vanligtvis finns att besöka här. Konstigast var ett tvätteri, som också skryter om att de serverar Flanderns bästa paella. Det enda ställe som inte var låst och nersläckt var dock studentstråkets bowlinghall. Vi satte oss där och tre sydafrikanska medstudenter anslöt sig snart, tillsammans med vilka vi satte punkt för vår första riktiga dag i Gent med varsitt skummande glas Leffe blonde.