Epilog

Ja, resan är som sagt över. Jag är tillbaka i min lägenhet i Kista och här är det som om ingenting hade hänt. Mina krukväxter lever till och med fortfarande, vilket var en glad överraskning. Jag har ingenting planerat denna måndag och är lycklig över det. Men innan jag sätter igång med att göra ingenting alls, ska jag författa denna sista epilog. En sista sammanfattande kommentar av bägge resans faser är på sin plats. Jag har haft en spretig kalender dessa tre veckor, och Grekland och Belgien är egentligen två väsensskilda länder, men på något sätt går de kanske att sammanfatta ihop ändå. Vi försöker.

Till att börja med kan jag säga att jag inte kommer hem utvilad. Jag är nöjd, glad, utbildad, men inte har jag vilat. Jag kan inte ens gissa hur många steg jag tagit under de senaste veckorna, men de har verkligen varit ett stresstest på de nya skorna jag köpte innan jag reste. Likaledes har mina nederländska språkkunskaper stresstestats. Första dagen i Gent kändes det som en så märklig tanke att beställa mat på nederländska att jag inte gjorde det; sista dagen i Charleroi kändes det så märkligt att inte beställa på språket att det ändå slank ur mig. Jag blev trött av att tala för mycket nederländska i början, men det tog bara några dagar innan jag kunde fortsätta tala språket utan avbrott i flera dygn i sträck. Der var egentligen bara när jag arbetade med grupparbetet om Aalsts stadsmuseum som jag talade engelska, och bara när jag stötte på kursens norrman eller andra svensk som jag talade svenska (och så var denna blogg ett slags svenskspråkig ventil, såklart). 

Med detta inte sagt att min nederländska blivit bättre. Eller jo, okej, det har den ju, men jag har också lärt mig att tala snabbare och mer, och känna ett mindre behov att tänka efter, vilket leder till vissa återkommande grammatiska fel. Jag och sydafrikanerna sitter i samma båt i detta, vi är allihopa modersmålstalare av språk som inte böjer verb efter person. Oräkneliga gånger har jag sagt "we kan" istället för "we kunnen" denna vecka, till exempel. 

Min grekiska, däremot, blev bara bättre under min tid där. Jag tror att jag fortfarande kan läsa alfabetet och faktum är att jag kunde läsa lite serbiska också, tack vare de gemensamma bokstäverna i de kyrilliska och grekiska alfabeten. Inga hela meningar, men ord här och där, när Anja och Sara utmanade mig med varningstexterna på deras tobaksförpackningar. Något annat jag fick med mig från Grekland var en viss lokalkännedom. Jag är oerhört nöjd av att ha haft en så insatt guide som Benjamin i den fantastiska men överväldigande staden Aten, och ser fram emot att komma tillbaka till hans farfars lägenhet där. Jag känner mig hemma när jag tänker tillbaka på den, på känslan av att komma dit efter en lång dag på Monastirakis gator och sätta sig vid köksön och halsa vatten direkt ur PET-flaskan. 

Jag känner mig inte lika hemma när jag tänker tillbaka på korridorsrummet i Gent. Jag saknar det inte. Jag tror inte heller att jag kommer laga sallad till middag nånting inom den närmaste överskådliga framtiden. Däremot letar jag kanske upp lite traditionella belgiska recept och lagar all den mat jag aldrig hann med att äta på restaurang. Det är mycket jag aldrig hann göra. Det är många landmärken i Gent jag aldrig hann sightseea som jag ser fram emot att komma tillbaka till. Det är lite tidigt att längta tillbaks, men lite grann, på något sätt, gör jag ändå det. 

Det är också en del jag inte hann med att blogga om. Därför tänkte jag passa på att avsluta detta avslutande inlägg med lite ströfoton, tagna men aldrig uppladdade. 

En möjlig utgångspunkt är toaletterna. Detta är ett återkommande ämne på denna blogg. Egentligen finns inga spaltmeter att skriva därom men en jämförelse som kan göras är mellan de i Belgien och de i Nederländerna. I det förstnämnda landet har man normala, vettiga, friskt och klarsynt formgivna WC-stolar. I Nederländerna, däremot, råder förvirring och dårskap. Avrinningshålet är längst fram i toaletten där, inte längst bak, så man ska ha en hylla av porslin för sina produktioner. I världens museitätaste land är alltså till och med en badrumsmöbel en piedestal, och jag tycker inte om det.

Aha, tänker ni, vad beträffar toaletterna är Nederländarna konstiga och Belgarna normala. Ack, så fel ni har. I Belgien är dock frågan man är patologiskt besatt av en helt annan: där vill man utplåna alla tendenser till vattenkastning i det fria. I det ändamålet affischerar man flitigt om bötesbeloppet för "wildplassen," (ja, man kallar det, ungefär, "vildpinkning"), och dessa affischer kompletteras med ett vansinnigt antal offentliga urinoarer. Inte så mycket i stadskärnan, bland de medeltida katedralerna, men så fort man är några kvarter bort har deras täthet ökat markant och där vi bodde, i studentområdet Overpoort, var de nästan fler än gatlyktorna. Och jag tror att ni har en annan bild i huvudet än den verkliga när ni läser detta, kära vänner. Notera att jag sade urinoarer men inget nämnde om väggar eller tak. Det är alltså blott och enbart själva kärlen, som man monterar på strategiskt synliga ställen. De kommer i några olika utföranden men alla har gemensamt att de inte skyler pinkaren över huvud taget. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur mycket tamare de kan tycka detta är än vanlig vildpinkning.

Och varför är den fastkedjad??? Stöldrisken????

För att drastiskt byta ämne kan jag nämna en lite lustig bit fakta. När vi skulle åka till Antwerpen gick vi först till tidningshyllan på vår lokala livsmedelsaffär och köpte med oss lite knep och knåp. Jag och Anja delade på en korsordstidning, och i Flandern heter korsord "Zweeds," "svensk".

I Stockholm har stadsbilden sedan en tid tillbaka förpestats av sparkcyklar. I Haag kan man via en app hyra hela mopeder. De är liberala om aktiv dödshjälp, Nederländarna, men detta känns väl som ett steg för långt?

Med det har jag nog fått allt sagt som kan vara värt att nämna såhär avslutningsvis. Jag tar farväl av er, kära läsare, med ett litet bildgalleri med vyer från Flandern. Med detta tackar jag för mig. På återseende.

Gent

Antwerpen 

Antwerpens borg

Antwerpen

Brygge

Gent

Gent

Gent

Hemåt via Charleroi

Så är snart även Vallonien tillryggalagt. Det enda jag har kvar att se av rikshalvan är några hundra meter landningsbana; kanske inte ens det, från mitt mittensäte. 

Jag har längtat hem under mitt knappa dygn i Vallonien. Jag har längtat efter att ha alla resor överstökade, efter att slippa åka buss, efter mitt egna badrum och mitt egna kök och efter att kunna förstå språket på skyltar och menyer (jag bor i och för sig i Kista, men ändå). I princip har jag tillbringat två hela dagar på resande fot nu, och det ska bli skönt att bara sitta hemma. Eller två dagar, beroende på hur man definierar begreppet har jag väl varit på resande fot i tre veckor i sträck. 

En vresig busschaufför som spelat halvkassa upptagningar av en chilensk Sting-konsert på repeat under hela resan släppte av mig vid Charlerois förskräckliga flygplats vid 16-tiden igår. Efter att motstridiga vägbeskrivningar från flygplatspersonal som inte talade engelska fått mig att gå i cirklar några varv kring ankomsthallen hittade jag till slut bussen in mot Charleroi. 

Det var en egendomlig upplevelse att se Charleroi. Staden har i någon form av illvillig omröstning online korats till Europas fulaste. Det lät, vid första anblick av staden, hårt; men jag såg samtidigt varomkring argumenten därför kan byggas. Utanför centralstationen låg en enorm grusplan, till synes ett övergivet vägupprustningsprojekt, slappt omgärdat av stängsel. En bro över en flod ledde in tills stadens kärna, området där butiker i teorin skulle finnas. I själva verket var över hälften av lokalerna övergivna. Vissa var inte alls särskilt förfallna, bara igenbommade; andra var bara tomma skal. Det kändes lite olustigt, det här med att Charlerois fulhet blivit ett internetskämt. Staden var inte hemsökt av dålig arkitektur eller ofördelaktig geografi, utan enbart av fattigdom. Strax väster om stadskärnan stod övergivna fabriker, stålverk och kolkraftverk och vittnade om denna fattigdoms orsak medan de vittrade sönder.

Jag kom snabbt på andra tankar. Jag tänkte nämligen: "shit vad brant." Jag blev varse om att hela Charleroi är en enda brant sluttning. Jag var ett svettigt vrak när jag till slut kånkat upp min resväska för trapporna till lägenheten jag skulle tillbringa natten i. Denna var toppen. En mycket trevlig värd släppte in mig där och bjöd på läsk. Han visade stolt upp att han ställt in TV:n på en svensk kanal (där visades något amerikanskt reality-program). Jag satte mig på den mysiga lilla balkongen, kopplade upp mig till internet och började söka efter en schysst restaurang, medan jag drack min fanta. Jag hade fått ett generöst ekonomiskt bidrag av min alltid omtänksamma morfar och var fast besluten på att spendera det på en trevlig sista måltid, allra helst, för första gången på resan, en ordentlig belgisk restaurang. Tji fick jag. Man verkar kunna räkna riktiga restauranger, det vill säga restaurang som sysslar med annat än snabbmat, på ena handen i Charleroi, men jag lyckades sammanställa en liten lista restauranger. En efter en gick jag in på deras hemsidor och allihopa hade stängt på lördagar över sommaren. Jag blev mycket besviken. Men, i brist på andra handlingsalternativ lämnade jag huset och promenerade ut för Charlerois sluttningar.

Det tål att upprepas att Charleroi i grunden inte är fult. Kvarteret där jag bodde bestod av mycket trevliga tegelhus i stil med liknande bostadsområden i Flandern, möjligen undantaget Brygge. Men jag måste vara ärlig och säga att det var en otrevlig stad att vistas i. Skräp, övergivna hus och utslagna människor präglade stadsbilden och jag kände mig åter skyldig att jag var där för att glo på "europas fulaste stad." På Charlerois största torg var stämningen lite bättre, och barerna där var öppna; folk satt och drack vin i kvällssolen. I närheten hittade jag en restaurang som jag nöjde mig med då den uppfyllde två av mina kriterier: den var belgisk, och den var öppen. De specialiserade sig på belgiska köttbullar i tomatsås, en rätt som jag förstått är mycket populär. Köttbullarna var stora, ugnsbakade och i huvudsak av fläsk. Pommes serverades såklart som tillbehör, godare än de på Östflanderns bästa frituur. Överlag var rätten dock inget jag under normala omständigheter skulle vara nöjd med att ha betalat 16 euro för, men så var omständigheterna inte riktigt normala. Jag satt kvar en stund och drack min sista belgiska öl. Det blev en vedett blond. Jag uppskattar vedett, inte bara för den goda smaken utan även för deras maskot, en adéliepingvin. Således kändes den som en värdig final på min två veckor långa ölprovning. När den var uppdrucken gick jag upp för backen hem till lägenheten och gick och lade mig tidigt.

Mitt kvarter

Det var helt odramatiskt att stiga upp, promenera till bussen och åka tillbaka till Charlerois obehagliga flygplats morgonen efter. Jag behövde inte köa till säkerhetskontrollen och hade två och en halv timmar till avgången när jag satte mig vid min gate. Jag tillbringade tiden där med att äta en baguette, ringa min mor, lyssna på musik och börja skriva detta inlägg. Min avsikt var att skriva klart det på planet, för att publicera det när jag landat. Så blev det emellertid inte. Kvinnan som satt bredvid mig var flygrädd och ville prata med någon för att komma på andra tankar. Hon var tyska men bodde i Vallonien. Utöver tyska och franska talade hon faktiskt nederländska, och hon blev överlycklig när hon fick höra att jag mer eller mindre också gjorde det. Följaktligen satt jag under hela flygningen och lyssnade medan hon visade bilder i sin telefon på blommorna i hennes trädgård. Det var trevligt att kunna tala med någon, faktiskt. Även om jag bara varit ett dygn i Charleroi hade jag hunnit börja sakna att förstå och kunna göra sig förstådd (mycket lite engelska, varken skriven eller talad, förekom där). Jämte henne gick flygturen snabbt och snart vinkade jag av henne vid Arlanda express. 

Med andra ord har jag landat. Jag är hemma. Nog känns det märkligt att se faluröda villor susa förbi genom pendeltågsfönstret, men kära vänner, jag är glad att jag är tillbaka. Därmed kommer väl denna blogg åter ligga i träda från och med nu, på obestämd tid. Jag säger såhär: på återseende, kära vänner .

Farväl

Mina vänner. Flandern håller på att ta slut utanför bussfönstrena. Jag passerar en efter en de sista nederländskspråkiga vägskyltarna jag kommer se på ett bra tag och det känns som en nedräkning. Snart, efter en natts övernattning i Vallonien, är jag tillbaka i Sverige. Och sommarkursen är definitivt och oåterkalleligen över.

Jag har inte turistat något nämnvärt mina sista dagar i Gent. Värmen har gjort en motvillig att ta sig runt några längre sträckor och alla egentliga sevärdheter ligger ju i den vackra delen av stan, snarare än den fula, där vi bor. Eller, rättare sagt, där vi bodde. En sista turistig aktivitet hann ändå jag, Anja och Sara med. Vi gick till Gents botaniska trädgård. Denna är i universitets regi och är gratis att besöka. En damm full med kritvita ankor och sotsvarta sothönor, skuggad av träd från hela världen, utgjorde trädgårdens mittpunkt och vi promenerade runt den, mot en lund med fruktträd inringad av rabatter med medicinska örter. Solen gassade. Trädgårdens kaktushus var ännu varmare än utomhus, men skillnaden var inte enorm. Ändå var vi väldigt effektiva med vår tid där inne. Sist av allt, längst in i trädgården, låg dess egentliga höjdpunkt; det stora, tropiska växthuset. 

Den simulerade regnskogen var svalare än Gent och det var mycket stämningsfullt och vackert därinne. Än vackrare skulle det vara om trädgården inte samarbetade med universitetsmuséets tillfälliga utställning "Phallus". Tyvärr hade man placerat ut en staty av en lite abstrakt manslem på en iögonfallande plats mitt i den tropiska näckrosdammen. 

Torsdagen avslutades med några, eller ganska många, glas belgiskt öl. Jag drack vad som lär vara min sista kriek, bland annat, alltså det belgiska körsbärsölet som jag innan jag kom hit inte tyckte om, men som jag integrerats eller indoktrinerats till att gilla. Det var en trevlig bar med en livlig uteservering som vi, när vårt sällskap växte sig för stort för den, lämnade för ett bord inomhus under en gammal skolplansch över de belgiska kungarna. Blues, soul och reggae spelades i baren och vi unnade oss att stanna till ganska sent, med vetskapen att vi hade sovmorgon dagen efter.

Jag klev upp vid halv tio på fredagen. Jag åt ingen frukost. Strax efter tio lämnade jag huset. Jag stötte på en del kurskamrater utanför och vi gick i samlad tropp nordvästerut. Vi följde en  vägbeskrivning från skolan som till slut skulle leda till ett lite avigt beläget gammalt kloster. Nu var det ett hotell och efter en knapp halvtimmes promenad stod vi utanför dess reception.

Först fick vi alla varsitt glas champagne i den gamla klosterträdgården. Vi läts mingla för en stund medan kursföreståndaren packade upp en väska full med papper. Sedan ropades vi upp, en efter en. Vi fick kuvert med diplom i och tilläts sedan gå in i hotellets matsal för den utlovade brunchen.

Det var en hisnande tidsresa att bjudas på brunch i det gamla klostret. Förvisso var det modernt renoverat, men gigantiska oljemålningar prydde väggarna och kraftiga gotiska pelare höll taket uppe. Och när man kom fram till buffén, då slungades man till 70-talet. skinka lindad runt inlagd sparris, tomater fyllda med rökta räkor och inlagda persikohavlor fyllda med tonfisk hörde till höjdpunkterna. Jag klagar ingalunda, mina vänner, jag njöt! Det var inte på långa vägar vad jag förväntat mig av en hotellbrunch, men likväl njöt jag. Njöt gjorde däremot inte klassens vegetarianer, eftersom ungefär två tredjedelar av de rätter som skyltats som vegetariska innehöll kött eller fisk. 

Vi rultade till universitetsbyggnaden efter brunchen. Vi hade ett sista utvärderingsmoment kvar. Våra underbara docenter lämnade ordet fritt, och så jag skämdes för mina klassmarer, kära läsare — så de klagade! "Trubaduren på konserten sjöng inget bra," sa nån. "Guiden på stadsvandringen var tråkig," sa nån annan. "Det var för många aktiviteter, man blev trött," sa en tredje. "Jag jobbar som tolk och valde föreläsningen om hur det är att vara tolk och den lärde mig inget nytt!" var nog det fräckaste klagomålet. Det hela kändes mycket orättvist mot de som behandlat oss så väl de här två veckorna, och lagt både kvällar och helger på att eskortera och guidea oss.  

Jag gick tillbaka till mitt rum efter klagotimmen och lade den bakom mig för att istället packa. Min fokus låg på att lämna så lite arbete som möjligt till lördagen. Jag packade ner alla mina ägodelar i min resväska sånär som på min necessär, min handduk och kläderna jag hade på mig. Dessa kläder var (bland annat, naturligtvis) mina badbyxor. Mina linnebyxor, som tjänat mig väl hela den knappa månad jag varit borta, har det till slut blivit stora hål i. Jag kastade dem. Jag tömde mitt kylskåp och slängde även det mesta av de få artiklar jag hade kvar där, men jag beslöt mig för att ta med mig en knippe salladslök hem. Jag undrar vad för ståndpunkt röntgenmaskinisten på flygplatsen kommer ha om dess konturer i mitt ytterfack. När allt var redo tog jag en dusch och gick sedan till ett konferenscenter på Zebragatan, som, som uppmärksamma läsare kanske anar, låg  i närheten av den forna djurparken. Där skulle kursens avslutningsmoment äga rum.

På en innergård pyntad med modern konst togs alla studenter och alla värdfamiljer emot för att mingla. Mingla gjorde jag. Det var mycket trevligt att åter stå och prata belgiskheter över ett glas rosévin med värdparet från i onsdags, även om vinet då var godare. Efter en stunds mingel vallades vi in i stora konferenssalen. Tal hölls. Flera stycken. Alla möjliga organisatörer och organisationer avtackades. Därefter skulle vi studenter, temagrupp för temagrupp, ta avsked av kursen med varsin presentation. De som arbetat med språkvetenskap och didaktik höll i en språkquiz. De som jobbat med litterär översättning, vilka kanske hade det svårast att kanalisera sitt arbete i ett scenframträdande, presenterade fragment ur texter de översatt. De som jobbat kring temat media och politik hade nog den mest ambitiösa presentationen. De framförde ett teaterstycke, en parodi på en nyhetssändning, med korta sketcher i form av nyhetsinslag. Dessa var friktionslösa och småtrevliga, tills nyhetsuppläsaren plötsligt basunerade ut: nu ska vi prata med representanter från NVA. Detta parti, med en pluralitet i det flamländska parlamentet, har en gradvis flamländsk självständighetssträvan som central ambition; detta är en mycket känslig fråga. Ett sus av viskningar och nervösa skratt gick genom rummet. NVA klev upp på scenen, och lade fram en skämtsam politisk agenda som inte alls kändes som en träffsäker parodi på partiet, innan de avslutade sin anföran: "rösta på oss, KVA!". Ambitionen var inte alls att parodiera Belgiens känsligaste ämne; nyhetsuppläserskan hade bara sagt fel.

Min temagrupp, konst och litteratur, hade inför detta moment delats upp i mindre grupper som alla skulle göra varsitt bildkollage som skulle illustrera våra känslor över vår tid här. Till min grupp klippte jag ut en scen från en Breughel-målning, apfesten, och placerade den på en belgisk frituur. En annan medlem i gruppen skrev några rader på bildens tema. Andemeningen var: kursen har visat oss alla sidor och definitioner av kultur, från oljiga pommes till olja på duk, och likaledes fört samman alla oss studenter med alla våra kulturella bakgrunder.

Vi släpptes ut på innergården igen efter presentationerna och bjöds på tilltugg och mer vin. Där tog jag avsked av värdfamiljen, och av mina lärare och flera av mina kurskamrater. Det var väldigt vemodigt. När den öppna baren stängde spred vi ut oss över Gent. För sista gången, i alla fall på ett år, skallade halvdan nederländska, fiiltrerad genom 90 olika brytningar, på Gents trånga gator. Somliga gick till nattklubbar, somliga till tågstationen för att resa hem, somliga till rummen för att sova. Själv hamnade jag tillsammans med några kursare på en båt som låg förtöjd på floden och agerade bar och restaurang. Vi tillbringade alltså vår sista kväll i Gent där, och drack öl tillsammans och tittade på fladdermössen som flög fram och tillbaka över den bekymmerslöst långsamma floden.

Början på slutet

Ja, mina vänner, den flamländska helgen är som sagt över, och skolveckan är igång. Den är till och med snart slut — jag skriver detta på onsdagskvällen.

Förmiddagslektionerna handlar om litteratur den här veckan. Vi har läst dikter av Amsterdams förra stadspoet, bland annat. Stadspoet verkar vara en okontroversiell yrekstitel i de låga landen och jag kommer osökt att tänka på den mediala storm som uppstod nyligen när en svensk kommun — jag minns ej vilken — anställde just en sådan. Menno Wigman, som han hette, skrev som stadspoet melankoliska dikter på ämnen såsom att drunkna i Amsterdams kanaler. 

I måndags, efter att alla lektioner var avklarade, bjöds vi på konsert på en teater i Gents norra delar. Den gick inte av stapeln förrän vid åtta-tiden på kvällen. Ändå kände jag att jag hade ont om tid när jag gav mig av dit. Jag hade ganska långt att gå, men framförallt berodde stressen på att jag blivit sinkad, av en lång och mödosam jakt på en tvättmaskin.

Vårt bostadshus är del av ett helt komplex med studentbostäder, jag tror det är 5 byggnader allt som allt; alla med flera våningar med korridorsrum. I två av dessa byggnader finns tvättstugor. För att använda dessa måste man köpa ett slags polett ur en automat, och det kan bara göras kontant. Meningen är för övrigt att man även ska köpa tvättmedel, men det hade jag fått höra att nån vänlig själ lämnat i tvättstugan. Men, skarpsynta läsare kanske ser ett problem här. I och med att mitt betalkort inte fungerar kan jag inte ta ut pengar ur bankomat.

På jakt efter kontanter gick jag först till ena livsmedelsaffären i området. De hade inga kontanter alls i kassan för tillfället. Jag gick till andra butiken men vände på klacken redan i dörren. De tar ju inte mastercard. Jag gick, en fem minuters promenad, till tredje mataffären i området. De låter en inte ta ut pengar ur kassan om man betalar med betalapp, utan enbart med kort. Jag skrev ett desperat meddelande i kursens gruppchatt. Tiden gick och jag hade ju en tid att passa mot kvällen. Samtidigt var mitt sista ombyte kläder det jag hade på mig, och svettades i, som jag sprang fram och tillbaka i solen. Jag behövde verkligen tvätta. 

Tur nog kom ett svar i gruppchatten till slut. "Jag har fem euro," sade min alltid hjälpsamma rysk-engelska kurskamrat. Jag gick till hans rum och knackade på och han öppnade efter en ganska lång stund, yrvaken. Jag hade väckt honom ur en tupplur och jag gick med skuldkänslor såväl som en plastpåse full med smutstvätt ut på innergården. Därifrån tänkte jag att jag skulle kunna följa skyltar till det utrymme i huset mittemot där tvättmaskinerna skulle huseras. Jag letade efter sådana skyltar och råkade under jakten hamna i en tom städskrubb, sedan en nedstängd kafeteria. Men ingen tvättstuga. Jag gick tillbaka till innergården och frågade en kurskamrat som satt där om vägbeskrivning, och fick höra att jag irrat runt i helt fel hus. Med hans vägbeskrivning till hjälp hittade jag till slut tvättstugan och jag hade haft fel om skyltningen; ingen sådan fanns över huvud taget. Dessutom, vilket var ett angelägnare problem, var alla tre tvättmaskiner upptagna. 

Den främmande kvinna som stod och tvättade talade om för mig vad den andra byggnaden vari tvättstuga skulle finnas hette och själva byggnaden var faktiskt lätt att hitta. Problemet var att hela bottenvåningen verkade tas upp av en förskola. Jag gick ett varv runt huset och hittade till slut en anonym liten dörr inklämd mellan inhägnade lekplatser. Jag gick in där och möttes av en kal, vitmålad hall med tre omärkta dörrar och en hiss. Efter att alla dörrar visat sig innehålla proppskåp och dylikt provade jag hissen. Den sänkte ner mig i en exakt likadan hall. Bakom första dörren där fanns en lika grå skrubb som på våningen över, men andra dörren ledde till ett underjordiskt cykelgarage. Stort var det, och jag tog ett steg ut i det. Dörren smällde igen bakom mig. 

En kortläsare satt bredvid dörren, och jag provade att låsa upp den med nyckelkortet till mitt hus, men det gick inte. Jag fick leta upp cykelgaragets utgång. Tiden tickade vidare. Plötsligt, för första gången under projektet, lite tur: ett gäng kurskamrater till mig, sydafrikaner, dök upp precis när jag nådde krönet av nerfarten till cykelgaraget. De visste inte heller var tvättstugan låg, men de var mindre fysiskt och psykiskt slutkörda än jag, och de såg bättre; deras blickar förgrumlades inte av en stadig ström svettdroppar som hos mig. Tillsammans gick vi tillbaks ner i den gräsliga källaren och provade olika dörrar. Till slut fann vi den rätta. En lapp satt upptejpad på den med leveransinstruktioner för dagiset på markplan, men där bakom stod ändå två tvättmaskiner, två torktumlare och en myntautomat för poletter. Däremot inget tvättmedel, men innan paniken däröver hann infinna sig trollade sydafrikanerna fram en flaska. Jag kunde alltså, till slut, tvätta.

Jag hamnade efter i planeringen, men jag åt min sallad och gick och flyttade min rena tvätt till torktumlaren innan jag till slut kunde börja promenera mot konsertlokalen. Teatern låg i en del av staden jag inte sett förut, norr om den arm av floden Leie som ringar in Gents stadskärna. Där fanns, bland annat men också framförallt, Het Gravensteen. Denna borg är den mest berömda och äldsta av Gents två borgar och till skillnad från borgen i Antwerpen såg den inte nyrenoverad ut (även om den kanske var det). Den uppfyllde alla kriterier för en riddarborg såsom de ser ut i ens puerilaste fantasier. Jag fick emellertid skynda förbi den, då jag stod i begrepp att bli sen.

Konserten var trevlig. Det var en trubadur, med sin (tyvärr ganska dåligt upmickade) gitarr som enda ackompanjemang, och han projicerade sina låttexter på väggen bakom sig medan han sjöng. Detta gjorde tydligt hur den litterära kvaliteten i texterna pendlade från låt till låt. Vissa av dem var bra, jag säger inget annat, men vissa mindre, särskilt med tanke på hur svårt det var att höra hans faktiskt mycket stilfulla gitarrspel. Om inget annat var det en flamländsk kulturupplevelse; trubaduren hörde till den, enligt utsago unika, flamländska sångartraditionen kleinkunst. 

Efter konserten var vi trötta och det blev faktiskt ingen trappistöl vid floden, eller dylik typisk avslutning på en sommarkurskväll, utan vi gick raka vägen hem. Jag gick och hämtade min tvätt ur torktumlaren innan jag gick och la mig och mina vänner, jag fick en chock. Den var så mjuk och fin, och torr som fnöske ur en snusdosa. Torktumlarna i Kista kan bara drömma om att torka så. Det var bland det lyxigaste jag upplevt under hela min tid utomlands. Udden av känslan av lyx avtog måhända när jag kånkade ut tvätten igen genom den skumma, obehagliga källaren, men bara lite. När jag gick och lade mig såg jag fram emot att klä på mig morgonen efter.

Skolveckan har vidare inbegripit arbete med grupprojektet om Aalsts stadsmuseum. Intervjun med föreståndarna därifrån gick prima, de var trevliga och framförallt pratglada. Informationen de gav oss har vi sammanställt i en poster. Själva det arbetet har gått lite trögt. Vi har lite kommunikationssvårigheter i gruppen. Efter andra grupparbetespasset förra veckan fick jag höra från en utomstående part att mina gruppkamrater tydligen sagt att de inte förstått ett ord när jag pratat nederländska med dem. De har bara låtsats begripa. Efter det bytte jag till engelska under lektionerna. Detta språk behärskar de, men de väljer ofta att inte lyssna ändå. Lite pinsamt var det under onlineintervjun med museiföreståndarna, då man kunde se min ena gruppkamrats instagramflöde reflekteras i hennes glasögon. Men, jag ska inte klaga. Detta är ett litet och framförallt ovidkommande projekt. Det kommer inte betygsättas, och har ingen bäring för några framtida betyg heller.

Efter sista lektionen på tisdagen delade alla elever upp sig och spred ut sig över staden, alla med uppgiften att ta sig till något av ett antal museum. Det jag tilldelats var Huis van Alijn. Detta föredetta klosterhospital har konverterats till ett litet museum över det flamländska vardagslivet under 1900-talet. Överlag verkar detta ha varit påfallande likt det svenska ditot. De tydligaste skillnaderna gick att spåra till katolicismen, via vilken naturligtvis dop, bröllop och så vidare, men även till exempel födelsedagar, sett annorlunda ut. Mestadels rörde det sig om små skillnader som inte är intressanta nog för bloggen, men ett stycke iögonfallande fakta som delgavs var om den traditionella belgiska konfirmationsdesserten: ett vitt lamm av glass. Konfirmanden får som en höjdpunkt i firandet äran att hugga huvudet av lammet, och röd sylt strömmar ur den blottlagda luftstrupen. De vet hur man gör folk sötsugna, belgarna.

En av de många festliga utställningarna

I en annan byggnad i det gamla klosterkomplexet fanns en tillfällig utställning om Gentsk dockteater. Detta är otroligt typiskt för Gent och något alla som är uppvuxna här har en relation till. Ingen av oss hade det, men hantverket bakom dockorna gjorde dem ändå intressanta. 

Muséet låg i samma område som teatern vi varit på dagen innan. Jag promenerade däromkring efter museibesöket. Jag fick se Gravensteen i dagsljus, men tyvärr inte gå in då biljetterna tydligen var slutsålda, hur det nu går till på en gammal borg. Jag gick längs floden istället, och beundrade arkitekturen och skattade mig lycklig att Gent inte är Brygge. Mycket av det jag såg var precis lika vackert som vyer i Brygge, men turisterna är så mycket färre. I Brygge har man störe chans att landa i en tysk småbarnsfars armar än i vattrnet om man hoppar från en bro men i Gent förblir turistbåtarnas avgångar få och kontroversiella. 

Notera skylten

Min promenad tog mig ut ur Gents stadskärna till fattigare, internationellare områden. Jag lärde mig att de största invandrargrupperna i Gent verkar vara turkar, afghaner och bulgarer. De sistnämnda förvånade mig, men många bulgariska flaggor satt i butiksfönstrena i området. Efter en ganska lång promenad i riktning bort från staden svängde jag in igen och tog mig mot en frituur, de tidigare på bloggen omnämnda pommes frites-haken; denna ska vara provinsen Östflanderns bästa. Inredningen var angenäm, om än inte lika högtravande som frituur-stället i Antwerpen (se inlägget därifrån). Jag har varit på tre såna här hak nu och jag förstår att det framstår som att jag bara doppar tån i den belgiska matkulturen, samma tå om och om och plaskar runt med den i samma vatten, men ni ska veta, kära vänner, att detta enbart handlar om ekonomi. Jag skulle gärna kosta på mig en dyrare måltid på ett ordentligt flamländskt brasserie om jag först kunde säkertställa att stället faktiskt var bra. Men som högst kortvarig besökare har jag inte den lokalkännedomen än. Och jag vill inte riskera 20 euro på något dåligt. Så det blev en frituur igen, men med avsikten att prova nya saker. Jag beställde pommes frites, men med stoofvleessaus till, ett slags mellanting mellan demiglace och köttgryta; och bitterballen. Såsen var det inget fel på, men inte heller var den enastående. Ifall det stämmer att det var den godaste sådana såsen i Östflandern kan jag inte tänka mig att den genomsnittligen brukar vara något vidare. Pommesen var bra, men bättre i Antwerpen. Bitterballen var egentligen inge vidare. Egentligen smakade de exakt som räkkroketten i Antwerpen fast med andra kryddor, vilket är märkligt, då den inte innehöll några räkor (å andra sidan smakade inte räkkroketten särskilt mycket räka). Jag börjar misstänka att alla de här små friterade stoltheterna i de låga landen är samma krämiga massa som friteras i olika former och storlekar. 

Jag mötte upp Anja efter maten, och vi satte oss utanför ett ölcafé och drack veteöl. Sara och ytterligare en kurskamrat anslöt sig lite senare och vi avnjöt ännu en solnedgång tillsammans från en stimmig belgisk uteservering.

Ett prisbelönt mål mat

Onsdagen har varit mycket varm. Det molniga, gråa väder som hängde över våra första dagar här är ett minne blott. I de dåligt ventilerade klassrummen glömmer man bort vad man heter när temperaturen ute stiger över 30 grader. Vi hade lite planer på att hitta på nånting kul efter skolan, men vi gav upp dem. Vi gick direkt hem, kanske inte till svalka, men i alla fall skugga, och fönster som går att öppna. Hemma på rummen gjorde vi oss så ordning vi kan och efter två timmar stod vi nervöst och väntade utanför boendet. En efter en kom ett antal bilar. Gentbor klev ut ur dem, och ropades upp av vår kursföreståndare. Gentbor med omnejd, ska sägas. Jag och två kurskamrater parades ihop med en herre i så kallad gubbkeps som eskorterade oss till en parkerad bil ett hundratal meter från boendet. Bilens förare, en enligt utsago nyligen pensionerad läkare vid universitetetssjukhuset, placerade oss i baksätet och körde iväg, ut från Gent.

På agendan för kvällen stod alltså ett besök hos en tvättäkta flamländsk värdfamilj. Det var hem till läkaren och hennes make vi skulle. Mannen i gubbkeps var en familjevän till dem. Medan vi körde ut på Gents ringväg berättade familjevännen om Gents hamns skrot- och textilindustrier, Stora Enso- och Volvofabrikerna(!), vindkraftverken, gymnastik- och roddklubbarna och slutligen om jordbruk och den lantliga kulturhistorian, allt eftersom de ämnena gjorde sig relevanta påväg ut på landet. Efter en stunds biltur parkerade vi utanför en typisk belgisk tegelvilla i en liten by i kommunen Evergem. Mannen i huset mötte oss i dörren. Vi visades ut till terrassen. Där välkomnades vi med ljudet av porlande vatten. En liten damm låg invid den plattlagda terassen, till hälften skuggad av trumpetrankans blommande lövverk. I pergolan över terassen samsades vinrankor och humle om utrymmet och djupröda klasor med vindruvor dinglade över oss, och över fikonträdet, som stod där i lä och dignade av frukt trots den nordliga breddgraden. Den naturligtvis välfriserade gräsmattan sträckte ut sig i solen tills den nådde ett majsfält, som en grön mur runt trädgården. Vi bjöds på champagne, oliver och ost medan vi lärde känna varandra under pergolan. 

Paret som vi var hemma oss var pensionärer bägge två. Frun var som sagt före detta läkare och hade i huvudsak arbetat med olika sorters elektromagnetiska undersökningar på universitetssjukhuset i Gent, men även med rehabilitering. Det var i den sistnämnda rollen hon lärde känna sin man. Han hade en ryggmärgsskada efter en bilolycka, och använde rullstol; de fann alltså varann när hon översåg hans rehab. 

Själv hade han en färgglad yrkesbana bakom sig. Efter att ha studerat till tolk vid Gents Universitet hade han jobbat därmed, men en stor del av hans karriär hade även tillbringats i olika chefsbefattningar hos något slags institution som förmedlar anpassade arbetsplatser till människor med funktionshinder. Sådana arbetsplatser verkar mestadels finnas inom industrin i Belgien, och han hade arbetat med översikt över en bred skala av fabriker. Han berättade bland annat att Delirium, ett av de populäraste och på gatan här i Gent mest synliga lokala ölmärkena, aktivt valt bort att arbeta med robotar som annars är industristandard, för att istället kunna erbjuda enkla jobb åt människor med inlärningssvårigheter. Familjevännen var även han utbildad tolk, och de två var gamla studiekamrater.

Efter aptitretaren kom huvudrätten ut. Det bjöds på somriga sallader med örter och zucchini från grannarnas odlingar. Jag har ätit min beskärda del sallad här, men jag misströstade inte alls. Särskilt couscous-salladen med mango, enligt ett recept av "The Messy Chef", i princip en flamländsk Jamie Oliver, var fenomenal. Därtill ett noga utvalt franskt rosévin. Värdparet berättade vidare om sina mer sentida förehavanden. De var engagerade i en alumnförening vid Gents Universitet och hade därigenom fått uppdraget som värdfamilj. Detta för årtionden sedan. Vi var den 29e gruppen studenter de tog emot. Jag hade ingen aning om att vår kurs hade såna anor, men tydligen har den funnits i hela 67 år. Tidigare år har den varat en hel månad, och både flygbiljetter och mat har ingått i priset.

De var även engagerade i en förening för ryggmärgsskadade. Maken var hela Belgiens representant därinom. Följaktligen kunde han berätta hur det är att försöka boka hotellrum för en hel konferens där alla deltagare behöver rullstolsanpassade rum; tydligen är det, tro det eller ej, svårt. Inte ens när bara 7 representeranter närvarat har det varit lätt, och inte ens i Bryssel, för att inte tala om andra europeiska städer. Varje år har de haft svårigheter förutom ett, till slut. Då var de i Tyskland, och hittade ett hotell vars direktör själv hade rullstol. De var supernöjda när de fick se komplexet, med sina rymliga bungalows arrangerade runt en sjö, och än nöjdare när de fick veta att mat skulle ingå. De bokade in konferensdeltagarna för hela veckan. Detta i början av maj. Sparrissäsongen. 

Första morgonen fick de en sparrisomelett till frukost. Gott med lokala specialiteter, tänkte de. Till lunch blev det sparrissoppa. Till middag kokt sparris. De började ana oråd. Nästa morgon serverades sparrisjuice till frukosten. Till lunch åter sparrissoppa. Dödstöten kom redan på eftermiddagen den dagen. Hotellpersonalen förkunnade då stolt att det skulle bjudas på fika. De samlades kring kaféborden. Sparrisglass.

Mången sådan anekdot utbytes och vi diskuterade våra respektive utbildningar, såväl som flamländsk mat, historia, film, folkliv, och till och med, mot slutet av kvällen, språkpolitik; allt medan fullmånen steg över majsfältet. Kvällen avslutades med ett påkostat urval flamländska bakelser. Tarteletter med hallon, färskost och vaniljkräm; eclair; äppel- och syltpajer; milles foix; samt naturligtvis kaffe dukades fram. Allt bakat enligt traditionella recept på det lokala bageriet. Så efter tårtorna varsirt nyplockat fikon, direkt från trädet. Som avskedsgåva fick vi alla tre varsin liten burk Gentsk senap, och som en sista pusselbit i det mödosamma arangemanget av en perfekt middagsbjudning var senapsburken precis liten nog att jag kommer kunna ta med hem på planet. Vi skjutsades hem till boendet vid midnatt och jag somnade mätt, glad och redo för den sista riktiga skoldagen här i Gent.

Stadsvandring i Brygge

Så är min flamländska helg förbi. Jag skulle inte kalla det en sovmorgon, men till skillnad från mina serbiska reskamrater var jag inte uppe vid klockan 8 på söndagen. De skulle till Oostende, vars huvudattraktion är stranden. Jag attraherades inte av denna attraktion. Jag associerar snarare Nordsjön med briggen Bluebird av Hull än med sol och bad och strandpromenad, särskilt när jag har stränderna i Hydra och Aten färska i minnet att jämföra med, så jag stannade hemma på morgonen. Men efter Oostende skulle de till grannorten Brygge (i originalstavning Brugge). Brygge var jag oerhört intresserad av att se. Dess medeltida stadskärna är en av Europas absolut bäst bevarade. Följaktligen steg jag till slut upp strax innan 10 och gjorde mig i ordning för att slå följe med några polska kurskamrater och ta tåget till just denna destination. Planen var att möta serbiskorna där. 

Tågresan till Brygge gick ännu fortare än till Antwerpen. Det tog inte mer än 30 minuter. Egentligen reste vi för tidigt. Jag goade with the flow, som det heter, när polackerna gjorde upp tiden, men visste att serbiskorna skulle vara långt ifrån klara i Oostende när vi kom till Brygge. Mycket riktigt fann vi oss i en ful 70-talsstation, strax utanför det vackra Brygge, innan vi visste ordet av det. Vi började turista. Första anhalten var Brygges motsvarighet till pseudoklostret i Antwerpen (jag lärde mig att ett sådant heter ett begijnhof på holländska). I Brygge var det inte konverterat till bostäder. Nunnor, eller pseudonunnor, hördes sjunga i den anslutna kyrkan. Det var mycket fridfullt där och gav en försmak till det vackra som väntade i Brygges gamla centrum. 

Vi gick, eller formligen rusade, vidare. Jag har beskrivit mina stadsvandringar med serbiskorna med verb som "strosa" och "flanera" men inget sånt var på kartan med detta resesällskap. Omgivningen var vacker men de söp inte in den. Det var inte utan att jag saknade mitt vid det här laget sedvanliga utflyktssällskap. Jag kom dock strax på andra tankar. Närmare bestämd tänkte jag på hur mycket turister där var. Jag tänkte vidare på hur otroligt turistorienterade alla butiker och restauranger var. Vi fortsatte genom staden. Snart insåg jag faktum. Brygge är inte Europas oupptäcka medeltida pärla. Det är Europas i allra högsta grad upptäckta pärla. Överallt gick folk och upptäckte pärlan, och dess vykort och kylskåpsmagneter och skämtsamma kapsylöppnare.

Det hade hunnit bli lunchtid och vi antog uppdraget att hitta något att äta. Först letade vi på ett torg där en loppmarknad hölls, hos de marknadsstånd med mat som ställts upp mellan borden med katolska ikoner och böcker om andra världskriget, men ingen där hade mat för veganerna i det polska sällskapet. En av dessa sökte istället på internet upp en vegansk restaurang och visade vägen dit. Vi rusade vidare. Rusningen tog oss till Brygges centrala torg. Det påminde om det i Antwerpen, men med blygsammare men äldre byggnader omkring; på hedersplatsen stod Brygges berömda klocktorn från 1200-talet. Det är sannerligen ett imponerande byggnadsverk. Men, vi hade etablerat vanan att rusa, och rusa gjorde vi, förbi tornet och mot en indisk restaurang. 

Jag raljerar, mina vänner, men jag vill betona att jag hade det trevligt med mitt resesällskap. Det var en hyfsat bra restaurang vi hamnat på och även om priserna var belgiska var maten autentiskt indisk — det märkte man på att indiska turister satt där och åt. Jag åt en stark gryta med potatis och aubergine och drack en öl till eftersom det skulle kosta lika mycket med vatten som med öl till maten (vilket kanske inte kan skyllas på de belgiska priserna utan snarare på den bryggeitiska turistfällestämningen). Vi samtalade och hade trevligt ett bra tag på restaurangen innan notan, som vi i förväg bett att dela upp var och en för sig, kom. Jag var sist ut att betala och när det var min tur fungerade inte min betalningsapp. Tre gånger provade vi. Till slut fick någon annan lägga ut för mig och utanför restaurangen kollade jag min internetbank. 100 kronor på kontot. Jag var pank.

Polackerna hade vid det laget fått nog av att rusa förbi Brygges sevärdheter och ville göra det förbi Oostendes sevärdheter istället. I densamma staden höll serbiskorna samtidigt på att avsluta sin utflykt. Jag meddelade dem att jag skulle vänta på dem på tågstationen i Brygge, och följde med polackerna dit. Jag gick en aning bakom dem och deras raska tempo men hade en städse tilltagande ångest över min ekonomi som sällskap. Väl på stationen vinkade jag av polackerna och gick sedan omedelbart till en plats där jag, som man gör i nöd, kunde ringa min älskade mor. Hon ställde såklart allting till rätta. Tur var det, för jag har halva tiden kvar här i Belgien, och om inte det minsta annat behöver jag i alla fall pengar nog för min sista hostelnatt i Charleroi samt för lite bröd (kranvatten är gudskelov gratis). Som det löste sig nu behöver jag inte ens leva så spartanskt. Jag kan äta mos om jag vill, och tack vare ett ytterligare bidrag från min kära moster har jag till och med råd med grädde därpå. Lättad satte jag mig utanför Brygges station och skrev färdigt mitt blogginlägg om Antwerpen medan jag väntade på mitt serbiska utflyktssällskap. 

Så snart jag var färdig med skrivandet kom Anja och Sara med god timing gåendes över torget. Ja, nu vart det så att jag nämner dem vid namn trots allt. "Serbiskorna" börjar kännas för opersonligt och dessutom är det lite bökigt. Det känns dock lite bakom ryggen, att beskriva dem med namn här på ett språk de inte förstår, men jag får väl rationalisera det med att Anja pluggat en del danska (hon hyllade hur trevliga folk varit mot henne i Köpenhamn igår; "de sa att jag talar bra danska!" sa hon. "Det finns ingen bra danska," svarade jag). Hur som helst stod vi tre nu utanför Brygge och vi angrep staden via loppmarknaden. Den hade spräckt sitt torgs gränser och klättrat ut längs kanalen som utgör stadens ytte gräns. Vi kunde alltså promenera med allehanda antikvitetsstånd vid vår ena sida och vattnet vid andra, vilket var mycket trevligt. Denna promenad tog oss till Brygges ovannämnda begijnhof och efter ett varv där gav vi oss på stadskärnan. Den var lika full med turister denna gång. Vi gick till Brygges katedral och in i trädgården som är lite undangömd bakom den. Dit hade inte lika många (om än många) hittat, och det var en mycket vacker plats. Vi stannade där en stund.

Efter en stund av relativ frid bakom katedralen var det dags att komma ut i vimlet igen och vi gick mot stortorget och klocktornet. Det var såklart en mycket vacker promenad. Brygge är en mycket vacker stad. Men tyvärr skänkte turisttätheten, kommersialismen, en air av falskhet åt den. Det var som ett enda stort Skansen. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig var Brygges 100 000 infödingar tillbringar sin fritid. Jag undrade om restaurangerna i stadens centrum ens tillhandahåller menyer på nederländska. Och går det att köpa kläder som det inte står "Brugge" eller något om musslor på? 

Nordöster om torget, dit jag med polackerna aldrig rusat, var det dock lite bättre. Där fanns färre restauranger och gimmickmuseum (väster om torget finns bland annat ett chokladskulpturmuseum och ett pommes frites-museum). Egentligen fanns där mest bostadshus, men därför bemödade sig turisterna gudskelov inte att gå dit. Vi gick tills vi var på Jan Eycks torg. Detta var förvisso en ö av turistighet i det lugna bostadsområdet, men vi behövde kaffe. Med det i kroppen promenerade vi en stund till, men vi konstaterade ganska strax att bostadskvarteren alla var snarlika varann, samtidigt som vi inte hade någon lust att ge oss tillbaka in bland turisterna i centrum. Vår destionation blev istället tågstationen, och i förlägningen hemmet i Gent. 

Som ni märker blev vi besvikna på Brygge. Det smärtar mig att säga det. Jag hade länge velat åka dit. Det var en vacker stad, otroligt vacker, men den kändes inte levande. Ingenstans i Grekland, ens, var turismens prägel så obönhörligt allomfattande. Mina höga förväntningar gjorde inget bättre. Jag rekommenderar Gent med eftertryck framför Brygge om ni vill turista i en halvstor flamländsk stad, mina vänner. Men mest av allt rekommenderar jag Antwerpen. Antwerpen överträffade med råge de få förväntningar jag hade. Det var en fantastisk, levande stad som jag gärna åker tillbaks till. Då med mer pengar på kontot. 

Stadsvandring i Antwerpen

Efter att bussen hem från Haag släppt av oss avslutade jag stillsamt min dag med en promenad i en park. Citadelparken, som den hette, bjöd på ett flertal anmärkningsvärdheter, däribland en gammal bunker och ett antal bronsstatyer; inget gick att fota i mörkret. Parken var dock bara ett sätt att fördriva mina sista timmar innan min tidiga läggdags. Klockan åtta på morgonen satt jag utanför huset vi bor i och klockan en minut över åtta kom mina två serbiska vänner ut. Tillsammans slog vi följe mot Gents tågstation.

Det var mycket smidigt att köpa våra biljetter i automaterna och de var inte särskilt dyra. Det kostade 120 kronor tur och retur, hälften av priset av sträckan Stockholm-Arlanda tur och retur, för att lämna Gent och resa mot Belgiens största nederländskspråkiga stad Antwerpen. Det var på serbiskornas initiativ vi skulle tillbringa vår lediga lördag där och jag var naturligtvis entusiastisk inför idén men, och ursäkta min dumhet kära vänner, jag hade aldrig tänkt ut själv att det ens var ett alternativ att tillbringa helgen utomsocknes. Det är väl ovana vid hur litet Belgien är. Det tog blott en timme innan vi stod på perrongen i Antwerpen. 

Tyvärr är Antwerpen upplagt på så vis att man ser det allra vackraste det första man gör. Antwerpens centralstation var nämligen helt otrolig. När man klev av tåget stod man i en jättelik hall i rött stål, och följde man bjälkarna med blicken såg man själva stationsbyggnadens pråliga fasad. Vi klev in däri och det var ännu större på insidan än det verkade utifrån. Det är inte få katedraler som skulle skämmas om de hade ögon att se denna prakt med.

Direkt utanför stationen låg ett antal diamantbutiker. Diamantförädling är nämligen en av Antwerpens största industrier. Byggnaderna de huserades i levde emellertid inte upp till den standard som stationen etablerat. En bred gågata ledde från stationen in mot äldre och tjusigare bebyggelse, så dit gick vi. Halvt planlöst rörde vi oss djupare in bland denna vackrare bebyggelse och snubblade över Antwerpens gamla börs. Nu var den tom sånär som en vinbar i mitten av det stora utrymmet och, av någon anledning, en pterosaurus av lego som hängde från taket. Väggarna var prydda med kartor och vi tog oss tiden att leta upp Belgrad och Stockholm innan vi gick ut ur byggnaden och satte oss på en bänk utanför för att vänta.

De vi väntade på var två klasskamrater från hemma i Serbien till, ja, serberna. Det känns lite opersonligt, det här att referera till mina vänner med deras nationalitet, men jag vill tro att det blir för mycket namn här på bloggen annars. Hur som helst dök de andra två upp inom kort. Även de är i Belgien på sommarkurs, men deras i Leuven. De hade tagit sig till Antwerpen för att turista med oss och i samlad tropp strosade vi vidare från börshuset. Antwerpens katedrals torn tornade såsom torn är benägda att göra över husen omkring och vi sökte oss närmre det under vår promenad. Tyvärr var katedralen avstängd för begravning och inte heller utsidan kunde vi sightseea, åtminstone inte till fullo, då byggnadsställningar stod uppställda runt kyrkan. Men, det som stack fram bakom skynkena var fint, och dessutom hade vi hamnat närmre Antwerpens gamla stortorg. Dit gick vi. 

Torget var kantat med renässansbyggnader åt alla håll utom det där Antwerpens mycket vackra stadshus ligger. Från dess symmetriska stenfasad hängde vad som såg ut som alla världens flaggor. Framför stadshuset stod en bronsstaty av en man, längst upp på ett virrvarr av skepp och sjöjungfrur, i färd med att sula iväg en hand. Statyn anspelar tydligen på en populär, folklig förklaring av stadens namn. Antwerpen låter litegrann som "hand werpen," "kasta hand," och myten förtäljer att det en gång bodde en jätte där Antwerpen nu ligger. Jätten högg av händerna av alla som kom för nära, tills en hjälte en dag lät honom smaka på sin egen medicin och kastade hans hand i floden. Efter detta kunde människor bosätta sig på platsen och Antwerpen grundades.

Handen i begrepp att werpas

Vi promenerade vidare genom Antwerpens äldre bebyggelse, förbi en till kyrka som även den tyvärr var stängd för besök, och mot vattnet. Antwerpens enorma och för hela den europeiska transportnäringen oumbärliga hamn ligger faktiskt vid mynningen av samma flod som genom Gent makligt och försiktigt ringlar fram, och bara det var intressant att se. Framförallt var det dock vid floden nästa sevärdhet låg, nämligen Antwerpens fästning, De Steen. Denna riddarborg såg mycket imponerande ut på håll men den väckte en viss skepsis hos mig när vi kom närmre. Byggstenarna såg lite för fräscha ut. Trappräckena upp till borgen var alldeles uppenbarligen av betong. Efterforskningar (på Wikipedia) ger inte mycket klarhet om hur modern byggnaden vi turistade i var, men de äldsta delarna av borgen ska ha rivitis på 1800-talet. Men, men.

Vi lämnade flodbanken och vår promenad gick, återigen, genom centrala Antwerpen. Jag insåg att detta begrepp är ganska meningslöst. Flera gånger hade jag vid detta laget tyckt mig befinna mig i centrala Antwerpen och varje gång hade varit på olika ställen. Den här gången passerade vi Antwerpens högsta byggnad, "bondetornet". Vi var påväg mot ytterligare en kyrka, i hopp om att till slut bli insläppta. Efter ett tag hade folkmassorna tunnat ut sig och vi vittrade vårt mål. Snart såg vi kyrktornet. Vi hittade den lite undangömda sidogata på vilken kyrkans entré låg och såg på håll att kyrkportarna stod öppna. Vi klev glatt närmre och möttes av ett rep. Inuti kyrkan pågick ett bröllop och en skylt samt det ovannämnda repet förbjöd turister. 

Besvikna satte vi oss på ett café bredvid kyrkan för varsin kaffe. Till kaffet bjöds vi på gratis belgiska våfflor och till och med varsitt litet glas amarettolikör. Detta fick oss på bättre humör och stärkta traskade vi vidare mot nästa sevärdhet. Sevärdheten i fråga var en gång i tiden nästan, men inte riktigt, ett kloster. Jag minns nu inte vad de heter (om någon av er har en aning, kära läsare, är den jättevälkommen i kommentarerna här nedan), men de var kvinnor som inte svor någon ed men ändå levde tillsammans, avskilda från omvärlden, i en klosterlik miljö. Denna rörelse är tydligen typisk för de låga landen. Idag är det helt enkelt bostäder i de gamla tegelbyggnaderna. Kristen prägel finns emellertid kvar, tydligast i en helgedom inne på området med en trästaty i naturlig storlek av Kristus. En kal glödlampa lyste i glorians ställe över hans huvud och det var inte direkt vackert i hans lilla friggebod, men det var det för all del utanför den.

Efter att ha tagit något varv på det gamla pseudoklostret gick vi tillbaka åt samma riktning vi kommit dit från. Nu var den kortsiktiga planen lunch. Vi splittrades. En hade matlåda, två andra ville sitta på en uteservering; jag och en till rörde oss i riktning mot en lyxigare version av de typiska flamländska pommes frites-haken. Skylten stod i skrivstil, borden var av marmor istället för plast och var inte fastkedjade i golvet, och såsen köptes inte in i jättelika tvålpumpar utan gjordes på plats. Min vän valde en portion pommes frites med indonesisk jordnötssambal och jag en med husets majonnäs och en flamländsk räkkrokett vid sidan av. Dessa ser man nämligen överallt och jag har känt mig förpliktigad att prova dem. Här, tänkte jag, kan de inte gå fel. Vi promenerade iväg från haket, om man nu kan kalla det det, till en bänk, där vi satt emot en italienare som sjöng andlinga sånger för turisters mynt. Kroketten var för all del god. Den bestod inte av några hela räkor, utan en slät, krämig massa fanns innanför det krispiga skalet, och jag tror inte jag kommer köpa några fler såna kroketter, men jag är glad att jag provade den på ett ställe med anspråk. Den kan dock glömma att mäta sig med pommes fritesen. Dessa var fenomenala. Det enda jag önskade var att belgarna skulle fatta grejen med maltvinäger. Det hade gjort sig otroligt fint.

Efter maten var det dags för Rubenshuis. På ett torg i en stadsdel som kan kallas Antwerpens östermalm står den 1600-talsvilla som den världsberömda renässansmålaren Peter Paul Rubens lät bygga. Inredningen är restaurerad. Villan är pråligt tapetserad, och möblerna är sparsamma i antalet men pampiga till utseendet. Framförallt är den pyntad med 1600-talsverk av Rubens såväl som kollegor, lärlingar och inspirationskällor till honom. Även trädgården var som på Rubens tid, förutom att moderna hyreshus nu sticker upp över muren.

Rubenshuis var inget enormt museum och strax var vi påväg därifrån. Ännu fler vackra byggnader stod och tryckte mot trottoaren och hejade på oss som vi gick mot Antwerpens botaniska trädgård. Denna var liten men trevlig och framförallt gratis (växthuset var dock tyvärr stängt). Vi kände efteråt att vi hade det i oss att hänga mer i trädgårdar och gick till en tillfällig bar anordnad bland fruktplantorna på en lummig innergård. Där drack vi ett par belgiska öl av olika sorter och vi tog där avsked av sällskapet från Leuven. 

Vi tre Gentbor stannade kvar i ölträdgården en liten stund innan även vi gav oss ut. Sankt Andreaskyrkan, som låg i närheten, skulle vara vacker från utsidan. Klockan var 19 och vi hade gett upp tanken på vår antwerpska vita val (en öppen kyrka) men var på humör för det näst bästa (en stängd kyrka). Vi närmade oss från sidan och slapp åtminstone besvikelse; från vår angreppsvinkel såg vi den låsta inre glasdörren i samma ögonblick som vi såg att ytterdörren var öppen. Ett tafatt försök att ändå öppna glasdörren drog åt sig någon slags kyrkoherdes uppmärksamhet, som med bestämda steg gick emot oss. "Är ni här för museinatten?" frågade han efter att han ställt dörren på glänt och positionerat sig i glipan. "Oj," sa vi, "vad är det?". Tydligen var kyrkan en av de historiska platser och museum som håller öppen hela natten, bara detta datum, med specialutställningar och aktiviteter... om man förköpt en biljett online. Vi blev mycket besvikna. "Vi har inga biljetter," sa vi, "vad synd, det hade varit jätteroligt. Det får bli nästa gång vi är i Antwerpen." Mannen tittade på oss för ett ögonblick. "Om ni bara vill se kyrkan så kan jag släppa in er," sade han. 

Sankt Andreaskyrkan är den första kyrkan jag ser insidan av i Belgien och elakt nog, efter att ha fått så omtänksam specialbehandling, måste jag säga att Grekland vinner vad gäller vacker kyrkointeriör. Men här bjöds på värdig kamp. Framförallt predikstolen var mycket märkvärdig, ett barockt åbäke i trä med havs- och fiskemotiv. Och så hade man, på grund av museinatten, kantat väggarna med modern konst. 

Skymningen närmade sig medan vi var i kyrkan och när vi kom ut var solen påväg ner bakom Antwerps hustak. Vi gick åter mot stora torget. Vi tog sidogator och omvägar för att se nya delar av Antwerpen under promenaden och byggnaderna längs vägen var mycket praktfulla. Framme på torget tittade vi på hur aftonsolen speglades i de gyllene dekorationerna — katter, rävar, örnar, soldater och musiker — som satt på husgavlarna mot torget. Turisterna på torget var färre nu men uteserveringarna var livligare. Vi gick till en jazzbar med gott renommé och beundrade inredningen över en belgisk körsbärsöl. Borden stod uppställda på balkonger som stack ut från bjälkarna under det höga taket och man såg ner mot baren där stammisarna satt och pratade jazz med personalen och mot scenen där musikerna tyvärr ännu inte satt igång.

Vi lämnare baren nöjda med vår Antwerpska utflykt. En belgisk kebab fick avsluta dagen. Även detta var en arena för kulturutbyte. Vi läste upp från menyn vilka rätter vi ville ha och kebabmäklaren svarade "vad för sort?". Förvirrade upprepade vi vår beställning. "Ja, men vad för sort?". När vi gjort gällande att vi inte förstod förklarade han att han ville veta om vi ville ha kebabsås i kebaben eller majonnäs. Till slut stod vi där på gatan och mumsade nöjt, i sinnet redan påväg hem till sovrummen. Så syntes plötsligt i folkmassan en av våra kurskamrater. En turkisk grabb, påväg till en av sina favoritbarer. Han hade tydligen gått en utbytestermin i Antwerpen något år tidigare. Vi följde med honom och tog ytterligare ett glas på uteserveringen utanför en gammal industrilokal. När vi till slut, alla fyra, var tillbaka vid den magnifika järnvägsstationen hade vi tillbringat 12 timmar i Antwerpen och vi formligen kollapsade i våra respektive sängar när vi kom hem till boendet i Gent.