Stadsvandring i Gent

Kära vänner. Salladen smakar mycket gott. Jag har alltså i skrivande stund lunchrast och mitt salladsprojekt är i full rulle. Det är kanske inte det mest intressanta jag har att förmedla i detta blogginlägg, men det är en utgångspunkt. Innan jag lämnar ämnet kan jag rapportera att de bara har en sorts sallat på mataffären här, nämligen isberg, och inte min vanliga stöttepelare romansallat. Å andra sidan är fetaosten billigare här än i Sverige.

Men, som ni förstår av att jag har lunchrast har en och en halv skoldag passerat sedan förra inlägget. Gårdagen ägnades nästan uteslutande åt flamländsk och nederländsk konsthistoria. Det var faktiskt mycket intressant, särksilt när det handlade om de senaste årtiondena, eftersom mången tidigare föreläsning under min akamediska karriär avhandlat 60-talets konstkollektiv Cobra såväl som renässansens Jan van Eyck och Rembrandt van Rijn (det tillför dock något att höra om van Eyck i hans hemstad). Tid har även ägnats, både igår och idag, åt grupparbetet om Aalsts stadsmuseum. Det blir naturligtvis lite variation inom grupperna i en kurs av denna natur vad gäller ålder, studievana och språkkunskaper, men sakta men säkert lyckas vi gemensamt utmesjla en bild av vad Aalsts stadsmuseum går ut på: vad de ställer ut och hur, och framförallt vad de inte ställer ut. Den majoritet av muséet som är dedikerad åt Aalsts långa karnevaltradition verkar nämligen helt och hållet undvika ämnet att en stor del av karnevalparaden utgörs av jättelika antisemitiska nidbilder i papier-maché. Detta i en stad vars nazistiska kollaboratörer var bland de flertaligaste och mest entusiastiska i hela Belgien under kriget. Karnevalen har till och med strukits från UNESCOs världsarvslista på grund av att de vägrar lägga av med antisemitismen. Om detta ska vi intervjua direktörer från muséet på måndag, vilket kan bli stelt.

Nåväl, jag har lovat både er och (framförallt) mig själv att inte blogga för ingående om skolarbetet här. Detta handlar främst om att jag inte har någon vidare lust att efter varje lektion sitta och skriva en transkription som en annan stenograf, istället för att ägna den tiden åt att hitta på något roligt och gentskt. Efter våra lektioner igår hade vi just något roligt och gentskt på agendan, nämligen en stadsvandring. Vi delades in i grupper och varsin solbränd gubbe i fotriktiga sandaler hämtade oss och ledde iväg oss från vår fula skolbyggnad och djupare in i det vackra Gent. De hade faktiskt alla ytterligare en accessoar gemensam, gubbarna: de bar alla varsin snara runt halsen. Detta mode härstammar ur en indicent på 1500-talet, under Karl V av det tysk-romersk riket, som beskattade Gent väldigt hårt för att finansiera en drös krig. Gentborna protesterade och straffades med att kläs i snaror runt halsen som ett sätt att göra dem till åtlöje såväl som att varna dem: nästa gång hängs ni. Snarorna runt halsen blev snabbt en symbol för uppror och framförallt för Gent, vars befolkning än idag kallar sig snarbärare, eller stroppendragers. 

Vår grupps stroppendragande guide ledde oss först till St. Petri Klosterkyrka. Denna har byggts på och byggts om oräkneliga gånger under århundradena, vilket, som hos många kyrkor i Gent, kan spåras i de olika materialen, storlekarna och formerna på byggstenarna som lager för lager utgör kyrkan. Den allra första upplagan av kyrkan låg lite vid sidan av den nuvarande, och kring dess ruiner har en offentlig trägdård anlagts. På grund av murarna runt platsen är klimatet varmare där än i resten av Gent, påstod guiden, varför man där kan odla vindruvor, fikon och till och med kiwi.

Från kyrkan gick vi till en park som en gång i tiden var Gents djurpark. Den var kantad med gator döpta efter djurarter som när det begav sig funnits på zoot. Då låg Gents centralstation där bredvid, och djurparkens målgrupp var alla de människor som kom till Gent med tåget. Stationen flyttades sedermera, och djurparken fick stänga. Följaktligen såldes alla djuren, förutom Olifantstraats namne, som ingen ville köpa för han var för gammal. Till slut, när hans pris var kraftigt realiserat, köptes han på fyllan av en slaktare som prompt gjorde korv av honom. På så vis kom Gent under något år eller så kring år 1900 att associeras med elefantkorv.

Vidare gick promenaden in mot Gents medeltida hjärta. Den tog oss förbi Geraard de Duivelsteen, en gotisk fästning från 1200-talet och den yngre av två fästningar i centrala Gent. Fästningens namne Geraard de Duivel var en riddare som på grund av sin mörka hårfärg hade smeknamnet "djävulen". Hoppla. Ett tiotal meter bort gjorde en staty av Jan och Hubert van Eyck tydligt att domkyrkan, framför vilken den stod, huserar de tvenne brödernas berömda gemensamma verk, Gents altarskåp, med Jesus i form av ett lamm som central figur. Vi gick dock inte in och bevittnade detta lamm. Däremot fick vi höra att det i katedralens torn, och klocktornet på andra sidan torget, bor tama rovfåglar, varför Sankte Bavos torg är helt fritt från duvor.

En gentsk gata med katedralen i fjärran

Geraard de Duivelsteen

Katedralen och bröderna van Eyck

Duvfrihet. Eller duvlöshet?

En mängd andra intressanta faktoider interpunkterade den fortsatta strömmen av vacker medeltida arkitektur. Över ingången till det gamla stadsfängelset satt en relief av en skäggig karl som ammades av en yngre kvinna. Reliefen återberättade historien om en man som en dag för länge sedan dömts att sitta fängslad utan mat i ett antal veckor, med avsikten att han skulle svälta ihjäl. Hans dotter kom dock varje dag och hälsade på där i fängelset, och gav honom di när vakten inte såg, tills mannens tid var ute och han släpptes fri. 

Över fängelsets tak stack ett klocktorn fram, krönt med ett gyllene klot. Under en festival för cirka tio år rasade detta kyrktorn in när en luftballong flög in i det och det återuppbyggda tornet försågs med klotet till minne av ballongen. 

De olika grupperna med sina olika stroppendragers till guider blev klara ungefär samtidigt och vi samlades på torget utanför Den Turk, Gents äldsta kafé från 1200-talet, för att gemensamt äntra Gents stadshus (ett nybygge från 1400-talet). Där avslutades eftermiddagen med tal ifrån lokalpolitiker följt av gratis förfriskningar, närmare bestämt, för andra dagen i rad, belgisk öl. 

Även vin och apelsinjuice fanns att välja på men kom igen

Så avslutades gårdagen, och nu står en dag till i begrepp att avslutas; den lunchrast som rådde när jag började skriva detta inlägg är förbi. Nu är jag hemma på rummet igen efter en kvav skoldag. Klassrummen är nämligen dåligt ventilerade och efter ett ihärdigt molntäcke första dagarna har solen lyst både igår och idag. Jag ska vila upp mig lite, titta på en kortfilm vi har i läxa inför imorgon att se, och göra i ordning nästa omgång sallad innan jag ger mig ut igen. Ikväll ska vi nämligen lyssna på ett föredrag av författaren Catherine Verguts, som är docent på vår fakultet och har skrivit en bok om sin lille son Zander som ganska nyligen avled i cancer. Muntert och lättsamt såhär på lillördagen, med andra ord. Vi får se hur det blir, det där, men inte i detta inlägg. Det avslutar jag nu, och säger: på återseende.