Stadsvandring i Haag

Stunden är kommen att sammanfatta min senaste tids förehavanden, mina vänner. Som utlovat blev det barncancertemakväll här om dagen, men det handlade även, till stor del, om kreativt skrivande. Vi fick sitta i universitets filmsal och skriva sagor på tid i våra biostolar. Inte helt lätt på ett främmande språk. 

Skoldagen därefter ägnades åt flamländsk film (vi såg en surrealistisk stopmotionfilm från 70-talet vid namn "Harpya"); Aalsts stadsmuseum; och, på eftermiddagen, yoga. Denna ägde rum på ett gym i en rik del av staden en knapp halvtimmes promenad från vårt bostadshus. Min vilja att göra gentska saker har tidigare uttryckts på denna blogg och detta kan jag inte påstå var särskilt gentskt. Möjligen tillförde i och för sig det holländska språket något till yogan, jag kan tycka att det gjorde utläggningarna om chakraenergi som flödar genom ens kropp en aning förlåtligare. Efter yogan råkade dagen avslutas på en uteservering med utsikt över floden, där jag och mina serbiska vänner provade olika flamländska öl, med ena ögat på klockan. Morgonen efter skulle vi upp tidigt. Bussen skulle avgå 07:45. 

Sagda buss kom mycket riktigt och hämtade vårt gäspande gäng utanför vår skolbyggnad. Vi räknades och vallades och satt inom kort och halsov där ombord. Utanför fönstrena kavlade landskapet sakta ut sig under den stigande morgonsolen tills det var platt och lågt. Motorvägarna blev bredare och skyltar bekräftade det som landskapet redan antydde: vi var i Noord-Brabant, Nederländerna. 

Bussen rullade vidare genom den platta miljön. Ett tiotal minuter passerade innan skogsdungarna och åkrarna utanför tycktes vika undan bakom ett högt broräcke. Så åkte vi över en del av det enorma floddelta som utgör Nederländernas sydvästra hörn. Vi rullade ner från stålrampen på provinsen Zuid-Hollands jord. Ur samma jord sträckte sig Rotterdams skyskrapor mot, såsom deras namn antyder, skyn; och ombord på bussen hade vi blivit piggare. Min polska kamrat tillika granne på bussen pekade när klockan slog 09:37 ut att samma klockslag post meridiem blivit en hörnsten i den polska twitterkulturen. Memen uppstod hos kritiker mot påven Johannes Paulus II och de skandaler han var inblandad i. Det var nämligen på precis detta klockslag han dog. Ni får själva bilda er era uppfattningar om att man firar denna händelse medelst skämt på internet, men klockslaget görs onekligen minnesvärt. Nu vet ni alltså på minuten, kära vänner, när Karol Wojtyła gick ur tiden: 21:37. 

Rotterdam i fjärran

Bussen stannade inte i Rotterdam. Vi fortsatte, genom en tunnel under havsnivå, mot Rotterdams grannstad, ingen mindre än Haag (eller oöversatt 'Den Haag'). Där parkerade vi i närheten av centralstationen och för första gången satte jag fot i det andra av Europas två nederländskspråkiga länder: bubblaren Nederländerna. Bubblade gjorde också vi studenter, av lust att utforska den främmande staden. Men planeringen var en annan. Med ett upptäcksresande folks stadigt framåtvända blick ledde våra ledsagare oss raka vägen mot Kungliga Biblioteket. Vi delades upp i grupper i dess entré och vi som studerar konst och litteratur leddes till ett utrymme mellan biblioteket och det intilliggande barnboksmuséet, där en korridor erbjöd utrymme för de roterande tillfälliga utställningar som utgör Nederländernas Litterära Museum. Andra grupper i klassen gick åt andra håll, jag vet inte exakt var, men minst en grupp fick en rundtur i staden. Vi kulturnissar fick en rundtur på muséet. Deras samlingar innehöll uteslutande brev, manuskript och fotografier. Ett för all del intressant arkiv, men jag hade inte läst en enda av författarna som ställdes ut. Höjdpunkten var väl de grammatikor och dylikt för ett fiktivt språk som en av Nederländernas nutida favoritförfattare sades ha producerat i 10-årsåldern. 

Rundturen slutade i barnboksmuséet. Det var uppbyggt kring olika elektroniska scanners som barnen som besökte muséet fick minst lika elektroniska armband för att scanna. Genom detta kunde de spela spel, lyssna på sånger eller se filmklipp. Vi kulturnissar gavs fritid där. Barnböckerna var precis lika obekanta för mig som obarnböckerna. Det var inte utan att man önskade höra till de som sightseeade utomhus. Det fanns dock, faktiskt, ett gäng trevliga originalillustrationer från en viss Annie M. G. Schmidts barnböcker, som man inte ens behövde något armband för att se. 

Kvart över tolv samlades vi åter i bibliotekets entré, och den flamländska diplomatiska missionen i Nederländerna levererade (via ombud) kartonger med lunch åt oss alla. De dukades upp i ett allmänt utrymme vid Kungliga bibliotekets aula. Allergikernas lådor var märkta med namn, och de försåg sig under höklik uppsikt av våra lärare, medan vi med starkare anlag gav oss på en annan hög och stående började äta de smarriga mackorna. Till slut var det bara en matlåda kvar i allergikerstapeln och vår kursföreståndare gick runt i rummet med den hållen högt över huvudet och ropade "Veronika! Veronika!" på ett sätt som verkligen gav eftertryck åt den Nederländska stämning som börjat råda sen vi bytt land. Det var väl den som det flamländska ämbetet ville dra oss ur med sin lunch, men deras försök var lönlöst även om maten faktiskt var god. 

Vi tvingades lyssna på ytterligare en genomgång av Kungliga biblioteket och Barnboksmuséets gemensamma uppdrag, riktad åt de grupper som inte redan tillbringat sin förmiddag där, innan vi äntligen tilläts lämna bokmalarnas klor och fick irra ut i staden Haag. För mig, en av mina serbiska kamrater, och en tredje vän tillika kursens enda sydkorean gick kosan mot Mauritshuis. Detta är Haags berömda konstmuseum. I slavhandlaren Johan Maurits pråliga gamla bostadshus gavs man med en studentbiljett à (hela) 12,5 euro tillträde att beskåda verk av Reubens, Breughel, Rembrandt och Vermeer, bland andra. En del av utställningen fokuserade på Johan Maurits personliga historia, och den ganska hänsynslösa kolonialism han försörjt sig på. En lite ljusare sida av arvet därifrån var den första tavla som någonsin målats av Brasilien.

Het Mauritshuis 

Maurits

Första tavlan föreställande Brasilien 

Fruktbarhetsgudinnan Cybele 

Skärselden

Maria och Jesubarnet

Självporträtt av Rembrandt 

En höjdpunkt, för mig som gillar Rembrandt, var hans anatomilektion, som upptog en hel vägg på andra våningen (även om den ser mindre ut på bild). För många andra var höjdpunkten Vermeers flicka med pärlörhänge. Uppståndelsen kring denna var stor.

Efter att vi sett hela muséet skildes vi åt. Vår koreanska vän rörde sig mot Scheveningen och stranden, vi återstående två kring den kungliga residensen i Haag. Vi gick vid fontänen utanför Buitenhofs yttre murar, över vad som vid första anblick såg ut som grus, men som faktiskt var snäckskal, mot ett torg där vi mötte upp några polska vänner (bland annat hon jag suttit bredvid på bussen) såväl som den andra av de två serbiskorna. Vi var sex personer som stannade på torget för en paus och en iskaffe. Stärkta därav började vi strosa i Haag.

Binnenhof

Buitenhof

Ett av våra första stopp i virrvarret av tegelhus var en ostaffär. Där erbjöds smakprov av ett antal holländska ko- och getostar. Mina kamrater handlade faktiskt en del, men själv har jag tyvärr ingen möjlighet att ta med någon ost hem på flyget. Smakproven räckte dock prima. 

Vi strosade vidare någon timme till. Vi besökte second hand-butiker fulla med delftskt porslin och amsterdamska schlagerskivor, och stack huvudena in i inträdesavgiftsbelagda kyrkor. Arkitekturen skiftade alltjämt, från brutalism till art nouveau till en prydlig 1700-talsstil jag inte vet namnet på (bilderna nedan är utan inbördes ordning).

Ett besök på en falafelrestaurang satte punkt för vår utflykt. Vid det laget hade vi tappat bort det polska delegatet och var bara jag och serbiskorna. Jag hade ingen hunger, klockan var fyra, men jag drack iste. Vi satt i solen med provianten och promenerade sedan sista biten tillbaka vår buss. Den stod på samma fläck den parkerat imorse och väntade duktigt.

Nu sitter jag alltså på bussen hem och det kräver all min ansträngning att författa detta inlägg, mina vänner. Som för att befästa vår trogenhet till det liberala EU-samarbetet såhär i världsstaden Haag ger de kursansvariga oss avskräckande smakprov på hur det är att leva under diktatur just nu. Mot vår vilja spelas reklamfilmer för gratis Minions-spel till smartphone på HD-skärmar nedsänkta från bussens tak. För att kontextualisera dessa Guantanamo-förhållanden får jag förtydliga att frågan "vill ni se film?" innan avfärd ropades genom bussen. Ett par av oss svarade jakande, och möttes med följdfrågan "Ice Age eller mnmnsn?". Vi tittade förvirrat omkring oss som om svaret skulle stå i den Haagska asfalten utanför fönstrena, men gjorde samtidigt ett preliminärt val och svarade (naturligtvis) Ice Age. Inget mer sades. När bussen till slut börjat rulla sänktes skärmarna ner, och ljudeffekterna till dvd-menyn till filmen Minions nådde oss innan ljuset gjorde det. "Ice Age!" ropade vi igen. Någon tryckte på play och filmen började. Men, insåg vi snart, det var inte långfilm som började, utan reklam för en app. Efter den marknadsfördes dvd:er med Barbie och Monster High. Efter många långa minuter av reklam, städse på dundrande hög volym, tog en långsam fadeout oss tillbaka till dvd-menyn. Menyn blev kvar ett ögonblick, innan skärmarna slockande, deras små motorer började surra och de hissades tillbaka upp i taket. En applåd utbrast bland studenterna på bussen och högtalarna återgick till att spela flamländsk dansbandsmusik. Resan hem mot Gent tuffade vidare.