Första riktiga ordentliga dagen i Gent

 God eftermiddag, kära vänner. Jag skriver till er på min lunchrast. En halv skoldag har passerat och jag kan meddela att känslan av att sitta i ett klassrum är sig lik. Det var länge sedan jag kände den, all min undervisning har varit digital sedan länge, men när man väl sitter i skolbänken är det som om ingen tid alls passerat. Vad som faktiskt sagts i klassrummet kommer jag dock inte göra en vana av att i detalj gå igenom. Det kommer bli för enformigt att läsa och framförallt att skriva. Men, i grova drag kan jag säga att vi lite smått inlett grupparbeten, som ska mynna ut i presentationer på olika teman under paraplyt konst och litteratur. Min grupp tilldelades som forskningsobjekt Aalsts stadsmuseum, alltså en annan stad än Gent. Vi kommer inte besöka detta museum men noggrant studera deras hemsida. Lite märkligt, men låt gå.

Som sagt har jag lunchrast för stunden och lunchen i fråga är en så kallad triangelmacka med ägg och bacon från livsmedelsbutiken Albert Heijn. Den köpte jag med nöd och näppe. De tar nämligen varken mastercard eller visa på butiken. Alltså vad jag trodde var de två korten som fanns, i princip. Jag begriper inte vad belgarna handlar med, american express? Som tur var råkade jag ha en 10-eurossedel på fickan, för lejonparten av Gents restauranger förblir stängda även nu på måndagen. Undtantagen är frituur-restaurangerna, typiska för de låga landen, som uteslutande saluför pommes frites, bitterballen och dylikt, det vill säga oljig plockmat. Nån dag ska jag väl prova dessa friterade säregenheter men inte blir det till min måndagslunch. 

Jag måste dock göra upp något slags plan för mina måltider framöver. Även om de hade tagit mastercard hade det inte varit hållbart att köpa livsmedelsbutikens färdigrätter två gånger om dagen. Lösningen lär väl bli att jag köper den absolut minimalaste möjliga uppsättning husgeråd som räcker till att laga måltider med. Någon tidigare hyresgäst har lyckligtvis lämnat en stekpanna och en skål att äta ur till mig i mitt korridorsrum. Däremot har jag varken kniv, skärbräda, bestick, glas, tallrik eller stekspade. Ej heller någon kastrull. Min tanke är att jag köper de förstnämnda tre och i huvudsak lever på sallader under min tid här, åtminstone till lunch. Då räcker det egentligen med att jag köper skärbräda och kniv, och grönsaker att hacka därmed. Jag kan dessutom göra detta på rummet istället för i det gemensamma köket, vilket jag drar mig för att begagna. I egenskap av ett kök i en studentkorridor är det ganska äckligt. Men åtminstone då och då blir jag väl så illa tvungen. Som grek är det inte utan att jag saknar de billiga portionerna grillad fisk och stuvade bönor man kan köpa på takeaway-haken hemma i Aten. Men, nu börjar det så småningom bli dags för eftermiddagens lektioner. Resten av detta blogginlägg kommer jag skriva senare under dagen.

Så har det blivit senare under dagen, mina vänner. Skoldagen förflöt såsom en skoldag brukar. Temat för eftermiddagen var "färgglatt språk," och vi fick bland annat lära oss förstärkningsord för adjektiv. Efter skolan tog jag slag i saken vad gäller ovannämnda husgeråd. Jag bedömde att den billigaste butiken för sådant inom gångavstånd var Gents filial av den danska krimskramskedjan TGR, så dit gick jag. Jag promenerade längs floden och för varje steg bort från studentområdet jag tog blev min omgivning vackrare. Plötsligt var restaurangerna med ordvitsar om frityrolja i sina namn i minoritet. Trottoarerna var kantade med gatsten istället för ölburkar och rabatterna fulla med buskage istället för soppåsar. Det är lite synd att sträckan mellan skolan och boendet tydligen är Gents enskilt fulaste gata, men jag blev på mycket gott humör av att se att staden har ett annat ansikte, eller kanske rättare sagt att staden har ett ansikte, och inte bara en, eh, baksida. Jag fotade inte de livligaste huvudgatorna, men ett par vackra byggnader i området fick jag bild på. Tilläggas kan att restaurangerna dock till övervägande del var stängda även i denna del av Gent. Det är ett mysterium, tycker jag, att så stor del av staden fortsätter vara nedsläckt.

Sedan återstår det att se om den här promenaden faktiskt ger resultat, det vill säga om jag faktiskt vinner ekonomiskt på att ha handlat husgeråd, istället för att helt enkelt leva på färdigrätter. 32 euro betalade jag allt som allt för knivar, en skärbräda, bestick, ett dryckesglas och en matlåda. Ifall jag skulle köpa två färdigrätter om dagen à 4,5 euro styck skulle det kosta mig 63 euro sammanlagt under min tid här. För att gå med vinst gäller det alltså att ingredienserna jag köper framöver kostar mig under hälften så mycket som färdigrätter hade gjort. Jag kommer nämligen förmodligen inte kunna ta med särskilt mycket till Sverige av det jag handlat idag — knivarna garanterat inte. Men så mycket sparar man kanske också på att hacka egen sallad istället för att köpa? Vi får se, mina vänner, vi får se. Nu stundar en brädspelskväll med mina medstudenter. Detta är inget vi hittat på, jag är inte mycket för brädspel egentligen och skulle inte komma på tanken själv, utan det står faktiskt i kalendariet. Jag avslutar detta blogginlägg när brädspelen spelats.

Så har brädspelen spelats. Det var mycket trevligt. Själva spelen la jag i ärlighetens namn inte mycket tid på, men jag samtalade en hel del med kurskamrater från Serbien och Polen. Det tål dock att sägas att upplägget var lite ogenomtänkt. Några av de få infödda belgiska studenter som stannar i Gent över sommaren var där för att spela brädspel med oss, men det fanns ingen plan för hur de skulle integreras bland oss utlänningar; följaktligen höll de sig för sig själva under hela spelkvällen, med undantag för en social typ vid namn Arno. Han guidade oss efter spelkvällen till ett av de tidigare i inlägget omnämnda Frituur-haken. Det är lustigt hur mycket mindre avsmak detta väckte när man hade ett par öl under bältet. Mindre avsmak, märk väl, inte ingen. Denna outtömliga källa till nationell stolthet går alltså ut på att man på beställning friterar olika frysta klumpar av köttuppblandad stärkelse. Ni hör att jag inte är öppensinnig, kära läsare, men det var jag, innan jag beställde den omtalade nationalklenoden frikandel (klenod i två nationer, dessutom, Nederländerna såväl som Belgien). Detta var i princip en friterad varmkorv, som man snittar upp och fyller med majonnäs. Jag är tacksam över att inte behöva framkalla nationalism kring en sådan sak själv, men jag är glad att ha ätit den. Det var en kulturell upplevelse. Fler sådana stundar förhoppningsvis imorgon. Men först ska jag sova.

Även såshörnan hos frituur-haken väcker belgarnas stolthet