Hemåt via Charleroi

Så är snart även Vallonien tillryggalagt. Det enda jag har kvar att se av rikshalvan är några hundra meter landningsbana; kanske inte ens det, från mitt mittensäte. 

Jag har längtat hem under mitt knappa dygn i Vallonien. Jag har längtat efter att ha alla resor överstökade, efter att slippa åka buss, efter mitt egna badrum och mitt egna kök och efter att kunna förstå språket på skyltar och menyer (jag bor i och för sig i Kista, men ändå). I princip har jag tillbringat två hela dagar på resande fot nu, och det ska bli skönt att bara sitta hemma. Eller två dagar, beroende på hur man definierar begreppet har jag väl varit på resande fot i tre veckor i sträck. 

En vresig busschaufför som spelat halvkassa upptagningar av en chilensk Sting-konsert på repeat under hela resan släppte av mig vid Charlerois förskräckliga flygplats vid 16-tiden igår. Efter att motstridiga vägbeskrivningar från flygplatspersonal som inte talade engelska fått mig att gå i cirklar några varv kring ankomsthallen hittade jag till slut bussen in mot Charleroi. 

Det var en egendomlig upplevelse att se Charleroi. Staden har i någon form av illvillig omröstning online korats till Europas fulaste. Det lät, vid första anblick av staden, hårt; men jag såg samtidigt varomkring argumenten därför kan byggas. Utanför centralstationen låg en enorm grusplan, till synes ett övergivet vägupprustningsprojekt, slappt omgärdat av stängsel. En bro över en flod ledde in tills stadens kärna, området där butiker i teorin skulle finnas. I själva verket var över hälften av lokalerna övergivna. Vissa var inte alls särskilt förfallna, bara igenbommade; andra var bara tomma skal. Det kändes lite olustigt, det här med att Charlerois fulhet blivit ett internetskämt. Staden var inte hemsökt av dålig arkitektur eller ofördelaktig geografi, utan enbart av fattigdom. Strax väster om stadskärnan stod övergivna fabriker, stålverk och kolkraftverk och vittnade om denna fattigdoms orsak medan de vittrade sönder.

Jag kom snabbt på andra tankar. Jag tänkte nämligen: "shit vad brant." Jag blev varse om att hela Charleroi är en enda brant sluttning. Jag var ett svettigt vrak när jag till slut kånkat upp min resväska för trapporna till lägenheten jag skulle tillbringa natten i. Denna var toppen. En mycket trevlig värd släppte in mig där och bjöd på läsk. Han visade stolt upp att han ställt in TV:n på en svensk kanal (där visades något amerikanskt reality-program). Jag satte mig på den mysiga lilla balkongen, kopplade upp mig till internet och började söka efter en schysst restaurang, medan jag drack min fanta. Jag hade fått ett generöst ekonomiskt bidrag av min alltid omtänksamma morfar och var fast besluten på att spendera det på en trevlig sista måltid, allra helst, för första gången på resan, en ordentlig belgisk restaurang. Tji fick jag. Man verkar kunna räkna riktiga restauranger, det vill säga restaurang som sysslar med annat än snabbmat, på ena handen i Charleroi, men jag lyckades sammanställa en liten lista restauranger. En efter en gick jag in på deras hemsidor och allihopa hade stängt på lördagar över sommaren. Jag blev mycket besviken. Men, i brist på andra handlingsalternativ lämnade jag huset och promenerade ut för Charlerois sluttningar.

Det tål att upprepas att Charleroi i grunden inte är fult. Kvarteret där jag bodde bestod av mycket trevliga tegelhus i stil med liknande bostadsområden i Flandern, möjligen undantaget Brygge. Men jag måste vara ärlig och säga att det var en otrevlig stad att vistas i. Skräp, övergivna hus och utslagna människor präglade stadsbilden och jag kände mig åter skyldig att jag var där för att glo på "europas fulaste stad." På Charlerois största torg var stämningen lite bättre, och barerna där var öppna; folk satt och drack vin i kvällssolen. I närheten hittade jag en restaurang som jag nöjde mig med då den uppfyllde två av mina kriterier: den var belgisk, och den var öppen. De specialiserade sig på belgiska köttbullar i tomatsås, en rätt som jag förstått är mycket populär. Köttbullarna var stora, ugnsbakade och i huvudsak av fläsk. Pommes serverades såklart som tillbehör, godare än de på Östflanderns bästa frituur. Överlag var rätten dock inget jag under normala omständigheter skulle vara nöjd med att ha betalat 16 euro för, men så var omständigheterna inte riktigt normala. Jag satt kvar en stund och drack min sista belgiska öl. Det blev en vedett blond. Jag uppskattar vedett, inte bara för den goda smaken utan även för deras maskot, en adéliepingvin. Således kändes den som en värdig final på min två veckor långa ölprovning. När den var uppdrucken gick jag upp för backen hem till lägenheten och gick och lade mig tidigt.

Mitt kvarter

Det var helt odramatiskt att stiga upp, promenera till bussen och åka tillbaka till Charlerois obehagliga flygplats morgonen efter. Jag behövde inte köa till säkerhetskontrollen och hade två och en halv timmar till avgången när jag satte mig vid min gate. Jag tillbringade tiden där med att äta en baguette, ringa min mor, lyssna på musik och börja skriva detta inlägg. Min avsikt var att skriva klart det på planet, för att publicera det när jag landat. Så blev det emellertid inte. Kvinnan som satt bredvid mig var flygrädd och ville prata med någon för att komma på andra tankar. Hon var tyska men bodde i Vallonien. Utöver tyska och franska talade hon faktiskt nederländska, och hon blev överlycklig när hon fick höra att jag mer eller mindre också gjorde det. Följaktligen satt jag under hela flygningen och lyssnade medan hon visade bilder i sin telefon på blommorna i hennes trädgård. Det var trevligt att kunna tala med någon, faktiskt. Även om jag bara varit ett dygn i Charleroi hade jag hunnit börja sakna att förstå och kunna göra sig förstådd (mycket lite engelska, varken skriven eller talad, förekom där). Jämte henne gick flygturen snabbt och snart vinkade jag av henne vid Arlanda express. 

Med andra ord har jag landat. Jag är hemma. Nog känns det märkligt att se faluröda villor susa förbi genom pendeltågsfönstret, men kära vänner, jag är glad att jag är tillbaka. Därmed kommer väl denna blogg åter ligga i träda från och med nu, på obestämd tid. Jag säger såhär: på återseende, kära vänner .