Farväl

Mina vänner. Flandern håller på att ta slut utanför bussfönstrena. Jag passerar en efter en de sista nederländskspråkiga vägskyltarna jag kommer se på ett bra tag och det känns som en nedräkning. Snart, efter en natts övernattning i Vallonien, är jag tillbaka i Sverige. Och sommarkursen är definitivt och oåterkalleligen över.

Jag har inte turistat något nämnvärt mina sista dagar i Gent. Värmen har gjort en motvillig att ta sig runt några längre sträckor och alla egentliga sevärdheter ligger ju i den vackra delen av stan, snarare än den fula, där vi bor. Eller, rättare sagt, där vi bodde. En sista turistig aktivitet hann ändå jag, Anja och Sara med. Vi gick till Gents botaniska trädgård. Denna är i universitets regi och är gratis att besöka. En damm full med kritvita ankor och sotsvarta sothönor, skuggad av träd från hela världen, utgjorde trädgårdens mittpunkt och vi promenerade runt den, mot en lund med fruktträd inringad av rabatter med medicinska örter. Solen gassade. Trädgårdens kaktushus var ännu varmare än utomhus, men skillnaden var inte enorm. Ändå var vi väldigt effektiva med vår tid där inne. Sist av allt, längst in i trädgården, låg dess egentliga höjdpunkt; det stora, tropiska växthuset. 

Den simulerade regnskogen var svalare än Gent och det var mycket stämningsfullt och vackert därinne. Än vackrare skulle det vara om trädgården inte samarbetade med universitetsmuséets tillfälliga utställning "Phallus". Tyvärr hade man placerat ut en staty av en lite abstrakt manslem på en iögonfallande plats mitt i den tropiska näckrosdammen. 

Torsdagen avslutades med några, eller ganska många, glas belgiskt öl. Jag drack vad som lär vara min sista kriek, bland annat, alltså det belgiska körsbärsölet som jag innan jag kom hit inte tyckte om, men som jag integrerats eller indoktrinerats till att gilla. Det var en trevlig bar med en livlig uteservering som vi, när vårt sällskap växte sig för stort för den, lämnade för ett bord inomhus under en gammal skolplansch över de belgiska kungarna. Blues, soul och reggae spelades i baren och vi unnade oss att stanna till ganska sent, med vetskapen att vi hade sovmorgon dagen efter.

Jag klev upp vid halv tio på fredagen. Jag åt ingen frukost. Strax efter tio lämnade jag huset. Jag stötte på en del kurskamrater utanför och vi gick i samlad tropp nordvästerut. Vi följde en  vägbeskrivning från skolan som till slut skulle leda till ett lite avigt beläget gammalt kloster. Nu var det ett hotell och efter en knapp halvtimmes promenad stod vi utanför dess reception.

Först fick vi alla varsitt glas champagne i den gamla klosterträdgården. Vi läts mingla för en stund medan kursföreståndaren packade upp en väska full med papper. Sedan ropades vi upp, en efter en. Vi fick kuvert med diplom i och tilläts sedan gå in i hotellets matsal för den utlovade brunchen.

Det var en hisnande tidsresa att bjudas på brunch i det gamla klostret. Förvisso var det modernt renoverat, men gigantiska oljemålningar prydde väggarna och kraftiga gotiska pelare höll taket uppe. Och när man kom fram till buffén, då slungades man till 70-talet. skinka lindad runt inlagd sparris, tomater fyllda med rökta räkor och inlagda persikohavlor fyllda med tonfisk hörde till höjdpunkterna. Jag klagar ingalunda, mina vänner, jag njöt! Det var inte på långa vägar vad jag förväntat mig av en hotellbrunch, men likväl njöt jag. Njöt gjorde däremot inte klassens vegetarianer, eftersom ungefär två tredjedelar av de rätter som skyltats som vegetariska innehöll kött eller fisk. 

Vi rultade till universitetsbyggnaden efter brunchen. Vi hade ett sista utvärderingsmoment kvar. Våra underbara docenter lämnade ordet fritt, och så jag skämdes för mina klassmarer, kära läsare — så de klagade! "Trubaduren på konserten sjöng inget bra," sa nån. "Guiden på stadsvandringen var tråkig," sa nån annan. "Det var för många aktiviteter, man blev trött," sa en tredje. "Jag jobbar som tolk och valde föreläsningen om hur det är att vara tolk och den lärde mig inget nytt!" var nog det fräckaste klagomålet. Det hela kändes mycket orättvist mot de som behandlat oss så väl de här två veckorna, och lagt både kvällar och helger på att eskortera och guidea oss.  

Jag gick tillbaka till mitt rum efter klagotimmen och lade den bakom mig för att istället packa. Min fokus låg på att lämna så lite arbete som möjligt till lördagen. Jag packade ner alla mina ägodelar i min resväska sånär som på min necessär, min handduk och kläderna jag hade på mig. Dessa kläder var (bland annat, naturligtvis) mina badbyxor. Mina linnebyxor, som tjänat mig väl hela den knappa månad jag varit borta, har det till slut blivit stora hål i. Jag kastade dem. Jag tömde mitt kylskåp och slängde även det mesta av de få artiklar jag hade kvar där, men jag beslöt mig för att ta med mig en knippe salladslök hem. Jag undrar vad för ståndpunkt röntgenmaskinisten på flygplatsen kommer ha om dess konturer i mitt ytterfack. När allt var redo tog jag en dusch och gick sedan till ett konferenscenter på Zebragatan, som, som uppmärksamma läsare kanske anar, låg  i närheten av den forna djurparken. Där skulle kursens avslutningsmoment äga rum.

På en innergård pyntad med modern konst togs alla studenter och alla värdfamiljer emot för att mingla. Mingla gjorde jag. Det var mycket trevligt att åter stå och prata belgiskheter över ett glas rosévin med värdparet från i onsdags, även om vinet då var godare. Efter en stunds mingel vallades vi in i stora konferenssalen. Tal hölls. Flera stycken. Alla möjliga organisatörer och organisationer avtackades. Därefter skulle vi studenter, temagrupp för temagrupp, ta avsked av kursen med varsin presentation. De som arbetat med språkvetenskap och didaktik höll i en språkquiz. De som jobbat med litterär översättning, vilka kanske hade det svårast att kanalisera sitt arbete i ett scenframträdande, presenterade fragment ur texter de översatt. De som jobbat kring temat media och politik hade nog den mest ambitiösa presentationen. De framförde ett teaterstycke, en parodi på en nyhetssändning, med korta sketcher i form av nyhetsinslag. Dessa var friktionslösa och småtrevliga, tills nyhetsuppläsaren plötsligt basunerade ut: nu ska vi prata med representanter från NVA. Detta parti, med en pluralitet i det flamländska parlamentet, har en gradvis flamländsk självständighetssträvan som central ambition; detta är en mycket känslig fråga. Ett sus av viskningar och nervösa skratt gick genom rummet. NVA klev upp på scenen, och lade fram en skämtsam politisk agenda som inte alls kändes som en träffsäker parodi på partiet, innan de avslutade sin anföran: "rösta på oss, KVA!". Ambitionen var inte alls att parodiera Belgiens känsligaste ämne; nyhetsuppläserskan hade bara sagt fel.

Min temagrupp, konst och litteratur, hade inför detta moment delats upp i mindre grupper som alla skulle göra varsitt bildkollage som skulle illustrera våra känslor över vår tid här. Till min grupp klippte jag ut en scen från en Breughel-målning, apfesten, och placerade den på en belgisk frituur. En annan medlem i gruppen skrev några rader på bildens tema. Andemeningen var: kursen har visat oss alla sidor och definitioner av kultur, från oljiga pommes till olja på duk, och likaledes fört samman alla oss studenter med alla våra kulturella bakgrunder.

Vi släpptes ut på innergården igen efter presentationerna och bjöds på tilltugg och mer vin. Där tog jag avsked av värdfamiljen, och av mina lärare och flera av mina kurskamrater. Det var väldigt vemodigt. När den öppna baren stängde spred vi ut oss över Gent. För sista gången, i alla fall på ett år, skallade halvdan nederländska, fiiltrerad genom 90 olika brytningar, på Gents trånga gator. Somliga gick till nattklubbar, somliga till tågstationen för att resa hem, somliga till rummen för att sova. Själv hamnade jag tillsammans med några kursare på en båt som låg förtöjd på floden och agerade bar och restaurang. Vi tillbringade alltså vår sista kväll i Gent där, och drack öl tillsammans och tittade på fladdermössen som flög fram och tillbaka över den bekymmerslöst långsamma floden.