Början på slutet

Ja, mina vänner, den flamländska helgen är som sagt över, och skolveckan är igång. Den är till och med snart slut — jag skriver detta på onsdagskvällen.

Förmiddagslektionerna handlar om litteratur den här veckan. Vi har läst dikter av Amsterdams förra stadspoet, bland annat. Stadspoet verkar vara en okontroversiell yrekstitel i de låga landen och jag kommer osökt att tänka på den mediala storm som uppstod nyligen när en svensk kommun — jag minns ej vilken — anställde just en sådan. Menno Wigman, som han hette, skrev som stadspoet melankoliska dikter på ämnen såsom att drunkna i Amsterdams kanaler. 

I måndags, efter att alla lektioner var avklarade, bjöds vi på konsert på en teater i Gents norra delar. Den gick inte av stapeln förrän vid åtta-tiden på kvällen. Ändå kände jag att jag hade ont om tid när jag gav mig av dit. Jag hade ganska långt att gå, men framförallt berodde stressen på att jag blivit sinkad, av en lång och mödosam jakt på en tvättmaskin.

Vårt bostadshus är del av ett helt komplex med studentbostäder, jag tror det är 5 byggnader allt som allt; alla med flera våningar med korridorsrum. I två av dessa byggnader finns tvättstugor. För att använda dessa måste man köpa ett slags polett ur en automat, och det kan bara göras kontant. Meningen är för övrigt att man även ska köpa tvättmedel, men det hade jag fått höra att nån vänlig själ lämnat i tvättstugan. Men, skarpsynta läsare kanske ser ett problem här. I och med att mitt betalkort inte fungerar kan jag inte ta ut pengar ur bankomat.

På jakt efter kontanter gick jag först till ena livsmedelsaffären i området. De hade inga kontanter alls i kassan för tillfället. Jag gick till andra butiken men vände på klacken redan i dörren. De tar ju inte mastercard. Jag gick, en fem minuters promenad, till tredje mataffären i området. De låter en inte ta ut pengar ur kassan om man betalar med betalapp, utan enbart med kort. Jag skrev ett desperat meddelande i kursens gruppchatt. Tiden gick och jag hade ju en tid att passa mot kvällen. Samtidigt var mitt sista ombyte kläder det jag hade på mig, och svettades i, som jag sprang fram och tillbaka i solen. Jag behövde verkligen tvätta. 

Tur nog kom ett svar i gruppchatten till slut. "Jag har fem euro," sade min alltid hjälpsamma rysk-engelska kurskamrat. Jag gick till hans rum och knackade på och han öppnade efter en ganska lång stund, yrvaken. Jag hade väckt honom ur en tupplur och jag gick med skuldkänslor såväl som en plastpåse full med smutstvätt ut på innergården. Därifrån tänkte jag att jag skulle kunna följa skyltar till det utrymme i huset mittemot där tvättmaskinerna skulle huseras. Jag letade efter sådana skyltar och råkade under jakten hamna i en tom städskrubb, sedan en nedstängd kafeteria. Men ingen tvättstuga. Jag gick tillbaka till innergården och frågade en kurskamrat som satt där om vägbeskrivning, och fick höra att jag irrat runt i helt fel hus. Med hans vägbeskrivning till hjälp hittade jag till slut tvättstugan och jag hade haft fel om skyltningen; ingen sådan fanns över huvud taget. Dessutom, vilket var ett angelägnare problem, var alla tre tvättmaskiner upptagna. 

Den främmande kvinna som stod och tvättade talade om för mig vad den andra byggnaden vari tvättstuga skulle finnas hette och själva byggnaden var faktiskt lätt att hitta. Problemet var att hela bottenvåningen verkade tas upp av en förskola. Jag gick ett varv runt huset och hittade till slut en anonym liten dörr inklämd mellan inhägnade lekplatser. Jag gick in där och möttes av en kal, vitmålad hall med tre omärkta dörrar och en hiss. Efter att alla dörrar visat sig innehålla proppskåp och dylikt provade jag hissen. Den sänkte ner mig i en exakt likadan hall. Bakom första dörren där fanns en lika grå skrubb som på våningen över, men andra dörren ledde till ett underjordiskt cykelgarage. Stort var det, och jag tog ett steg ut i det. Dörren smällde igen bakom mig. 

En kortläsare satt bredvid dörren, och jag provade att låsa upp den med nyckelkortet till mitt hus, men det gick inte. Jag fick leta upp cykelgaragets utgång. Tiden tickade vidare. Plötsligt, för första gången under projektet, lite tur: ett gäng kurskamrater till mig, sydafrikaner, dök upp precis när jag nådde krönet av nerfarten till cykelgaraget. De visste inte heller var tvättstugan låg, men de var mindre fysiskt och psykiskt slutkörda än jag, och de såg bättre; deras blickar förgrumlades inte av en stadig ström svettdroppar som hos mig. Tillsammans gick vi tillbaks ner i den gräsliga källaren och provade olika dörrar. Till slut fann vi den rätta. En lapp satt upptejpad på den med leveransinstruktioner för dagiset på markplan, men där bakom stod ändå två tvättmaskiner, två torktumlare och en myntautomat för poletter. Däremot inget tvättmedel, men innan paniken däröver hann infinna sig trollade sydafrikanerna fram en flaska. Jag kunde alltså, till slut, tvätta.

Jag hamnade efter i planeringen, men jag åt min sallad och gick och flyttade min rena tvätt till torktumlaren innan jag till slut kunde börja promenera mot konsertlokalen. Teatern låg i en del av staden jag inte sett förut, norr om den arm av floden Leie som ringar in Gents stadskärna. Där fanns, bland annat men också framförallt, Het Gravensteen. Denna borg är den mest berömda och äldsta av Gents två borgar och till skillnad från borgen i Antwerpen såg den inte nyrenoverad ut (även om den kanske var det). Den uppfyllde alla kriterier för en riddarborg såsom de ser ut i ens puerilaste fantasier. Jag fick emellertid skynda förbi den, då jag stod i begrepp att bli sen.

Konserten var trevlig. Det var en trubadur, med sin (tyvärr ganska dåligt upmickade) gitarr som enda ackompanjemang, och han projicerade sina låttexter på väggen bakom sig medan han sjöng. Detta gjorde tydligt hur den litterära kvaliteten i texterna pendlade från låt till låt. Vissa av dem var bra, jag säger inget annat, men vissa mindre, särskilt med tanke på hur svårt det var att höra hans faktiskt mycket stilfulla gitarrspel. Om inget annat var det en flamländsk kulturupplevelse; trubaduren hörde till den, enligt utsago unika, flamländska sångartraditionen kleinkunst. 

Efter konserten var vi trötta och det blev faktiskt ingen trappistöl vid floden, eller dylik typisk avslutning på en sommarkurskväll, utan vi gick raka vägen hem. Jag gick och hämtade min tvätt ur torktumlaren innan jag gick och la mig och mina vänner, jag fick en chock. Den var så mjuk och fin, och torr som fnöske ur en snusdosa. Torktumlarna i Kista kan bara drömma om att torka så. Det var bland det lyxigaste jag upplevt under hela min tid utomlands. Udden av känslan av lyx avtog måhända när jag kånkade ut tvätten igen genom den skumma, obehagliga källaren, men bara lite. När jag gick och lade mig såg jag fram emot att klä på mig morgonen efter.

Skolveckan har vidare inbegripit arbete med grupprojektet om Aalsts stadsmuseum. Intervjun med föreståndarna därifrån gick prima, de var trevliga och framförallt pratglada. Informationen de gav oss har vi sammanställt i en poster. Själva det arbetet har gått lite trögt. Vi har lite kommunikationssvårigheter i gruppen. Efter andra grupparbetespasset förra veckan fick jag höra från en utomstående part att mina gruppkamrater tydligen sagt att de inte förstått ett ord när jag pratat nederländska med dem. De har bara låtsats begripa. Efter det bytte jag till engelska under lektionerna. Detta språk behärskar de, men de väljer ofta att inte lyssna ändå. Lite pinsamt var det under onlineintervjun med museiföreståndarna, då man kunde se min ena gruppkamrats instagramflöde reflekteras i hennes glasögon. Men, jag ska inte klaga. Detta är ett litet och framförallt ovidkommande projekt. Det kommer inte betygsättas, och har ingen bäring för några framtida betyg heller.

Efter sista lektionen på tisdagen delade alla elever upp sig och spred ut sig över staden, alla med uppgiften att ta sig till något av ett antal museum. Det jag tilldelats var Huis van Alijn. Detta föredetta klosterhospital har konverterats till ett litet museum över det flamländska vardagslivet under 1900-talet. Överlag verkar detta ha varit påfallande likt det svenska ditot. De tydligaste skillnaderna gick att spåra till katolicismen, via vilken naturligtvis dop, bröllop och så vidare, men även till exempel födelsedagar, sett annorlunda ut. Mestadels rörde det sig om små skillnader som inte är intressanta nog för bloggen, men ett stycke iögonfallande fakta som delgavs var om den traditionella belgiska konfirmationsdesserten: ett vitt lamm av glass. Konfirmanden får som en höjdpunkt i firandet äran att hugga huvudet av lammet, och röd sylt strömmar ur den blottlagda luftstrupen. De vet hur man gör folk sötsugna, belgarna.

En av de många festliga utställningarna

I en annan byggnad i det gamla klosterkomplexet fanns en tillfällig utställning om Gentsk dockteater. Detta är otroligt typiskt för Gent och något alla som är uppvuxna här har en relation till. Ingen av oss hade det, men hantverket bakom dockorna gjorde dem ändå intressanta. 

Muséet låg i samma område som teatern vi varit på dagen innan. Jag promenerade däromkring efter museibesöket. Jag fick se Gravensteen i dagsljus, men tyvärr inte gå in då biljetterna tydligen var slutsålda, hur det nu går till på en gammal borg. Jag gick längs floden istället, och beundrade arkitekturen och skattade mig lycklig att Gent inte är Brygge. Mycket av det jag såg var precis lika vackert som vyer i Brygge, men turisterna är så mycket färre. I Brygge har man störe chans att landa i en tysk småbarnsfars armar än i vattrnet om man hoppar från en bro men i Gent förblir turistbåtarnas avgångar få och kontroversiella. 

Notera skylten

Min promenad tog mig ut ur Gents stadskärna till fattigare, internationellare områden. Jag lärde mig att de största invandrargrupperna i Gent verkar vara turkar, afghaner och bulgarer. De sistnämnda förvånade mig, men många bulgariska flaggor satt i butiksfönstrena i området. Efter en ganska lång promenad i riktning bort från staden svängde jag in igen och tog mig mot en frituur, de tidigare på bloggen omnämnda pommes frites-haken; denna ska vara provinsen Östflanderns bästa. Inredningen var angenäm, om än inte lika högtravande som frituur-stället i Antwerpen (se inlägget därifrån). Jag har varit på tre såna här hak nu och jag förstår att det framstår som att jag bara doppar tån i den belgiska matkulturen, samma tå om och om och plaskar runt med den i samma vatten, men ni ska veta, kära vänner, att detta enbart handlar om ekonomi. Jag skulle gärna kosta på mig en dyrare måltid på ett ordentligt flamländskt brasserie om jag först kunde säkertställa att stället faktiskt var bra. Men som högst kortvarig besökare har jag inte den lokalkännedomen än. Och jag vill inte riskera 20 euro på något dåligt. Så det blev en frituur igen, men med avsikten att prova nya saker. Jag beställde pommes frites, men med stoofvleessaus till, ett slags mellanting mellan demiglace och köttgryta; och bitterballen. Såsen var det inget fel på, men inte heller var den enastående. Ifall det stämmer att det var den godaste sådana såsen i Östflandern kan jag inte tänka mig att den genomsnittligen brukar vara något vidare. Pommesen var bra, men bättre i Antwerpen. Bitterballen var egentligen inge vidare. Egentligen smakade de exakt som räkkroketten i Antwerpen fast med andra kryddor, vilket är märkligt, då den inte innehöll några räkor (å andra sidan smakade inte räkkroketten särskilt mycket räka). Jag börjar misstänka att alla de här små friterade stoltheterna i de låga landen är samma krämiga massa som friteras i olika former och storlekar. 

Jag mötte upp Anja efter maten, och vi satte oss utanför ett ölcafé och drack veteöl. Sara och ytterligare en kurskamrat anslöt sig lite senare och vi avnjöt ännu en solnedgång tillsammans från en stimmig belgisk uteservering.

Ett prisbelönt mål mat

Onsdagen har varit mycket varm. Det molniga, gråa väder som hängde över våra första dagar här är ett minne blott. I de dåligt ventilerade klassrummen glömmer man bort vad man heter när temperaturen ute stiger över 30 grader. Vi hade lite planer på att hitta på nånting kul efter skolan, men vi gav upp dem. Vi gick direkt hem, kanske inte till svalka, men i alla fall skugga, och fönster som går att öppna. Hemma på rummen gjorde vi oss så ordning vi kan och efter två timmar stod vi nervöst och väntade utanför boendet. En efter en kom ett antal bilar. Gentbor klev ut ur dem, och ropades upp av vår kursföreståndare. Gentbor med omnejd, ska sägas. Jag och två kurskamrater parades ihop med en herre i så kallad gubbkeps som eskorterade oss till en parkerad bil ett hundratal meter från boendet. Bilens förare, en enligt utsago nyligen pensionerad läkare vid universitetetssjukhuset, placerade oss i baksätet och körde iväg, ut från Gent.

På agendan för kvällen stod alltså ett besök hos en tvättäkta flamländsk värdfamilj. Det var hem till läkaren och hennes make vi skulle. Mannen i gubbkeps var en familjevän till dem. Medan vi körde ut på Gents ringväg berättade familjevännen om Gents hamns skrot- och textilindustrier, Stora Enso- och Volvofabrikerna(!), vindkraftverken, gymnastik- och roddklubbarna och slutligen om jordbruk och den lantliga kulturhistorian, allt eftersom de ämnena gjorde sig relevanta påväg ut på landet. Efter en stunds biltur parkerade vi utanför en typisk belgisk tegelvilla i en liten by i kommunen Evergem. Mannen i huset mötte oss i dörren. Vi visades ut till terrassen. Där välkomnades vi med ljudet av porlande vatten. En liten damm låg invid den plattlagda terassen, till hälften skuggad av trumpetrankans blommande lövverk. I pergolan över terassen samsades vinrankor och humle om utrymmet och djupröda klasor med vindruvor dinglade över oss, och över fikonträdet, som stod där i lä och dignade av frukt trots den nordliga breddgraden. Den naturligtvis välfriserade gräsmattan sträckte ut sig i solen tills den nådde ett majsfält, som en grön mur runt trädgården. Vi bjöds på champagne, oliver och ost medan vi lärde känna varandra under pergolan. 

Paret som vi var hemma oss var pensionärer bägge två. Frun var som sagt före detta läkare och hade i huvudsak arbetat med olika sorters elektromagnetiska undersökningar på universitetssjukhuset i Gent, men även med rehabilitering. Det var i den sistnämnda rollen hon lärde känna sin man. Han hade en ryggmärgsskada efter en bilolycka, och använde rullstol; de fann alltså varann när hon översåg hans rehab. 

Själv hade han en färgglad yrkesbana bakom sig. Efter att ha studerat till tolk vid Gents Universitet hade han jobbat därmed, men en stor del av hans karriär hade även tillbringats i olika chefsbefattningar hos något slags institution som förmedlar anpassade arbetsplatser till människor med funktionshinder. Sådana arbetsplatser verkar mestadels finnas inom industrin i Belgien, och han hade arbetat med översikt över en bred skala av fabriker. Han berättade bland annat att Delirium, ett av de populäraste och på gatan här i Gent mest synliga lokala ölmärkena, aktivt valt bort att arbeta med robotar som annars är industristandard, för att istället kunna erbjuda enkla jobb åt människor med inlärningssvårigheter. Familjevännen var även han utbildad tolk, och de två var gamla studiekamrater.

Efter aptitretaren kom huvudrätten ut. Det bjöds på somriga sallader med örter och zucchini från grannarnas odlingar. Jag har ätit min beskärda del sallad här, men jag misströstade inte alls. Särskilt couscous-salladen med mango, enligt ett recept av "The Messy Chef", i princip en flamländsk Jamie Oliver, var fenomenal. Därtill ett noga utvalt franskt rosévin. Värdparet berättade vidare om sina mer sentida förehavanden. De var engagerade i en alumnförening vid Gents Universitet och hade därigenom fått uppdraget som värdfamilj. Detta för årtionden sedan. Vi var den 29e gruppen studenter de tog emot. Jag hade ingen aning om att vår kurs hade såna anor, men tydligen har den funnits i hela 67 år. Tidigare år har den varat en hel månad, och både flygbiljetter och mat har ingått i priset.

De var även engagerade i en förening för ryggmärgsskadade. Maken var hela Belgiens representant därinom. Följaktligen kunde han berätta hur det är att försöka boka hotellrum för en hel konferens där alla deltagare behöver rullstolsanpassade rum; tydligen är det, tro det eller ej, svårt. Inte ens när bara 7 representeranter närvarat har det varit lätt, och inte ens i Bryssel, för att inte tala om andra europeiska städer. Varje år har de haft svårigheter förutom ett, till slut. Då var de i Tyskland, och hittade ett hotell vars direktör själv hade rullstol. De var supernöjda när de fick se komplexet, med sina rymliga bungalows arrangerade runt en sjö, och än nöjdare när de fick veta att mat skulle ingå. De bokade in konferensdeltagarna för hela veckan. Detta i början av maj. Sparrissäsongen. 

Första morgonen fick de en sparrisomelett till frukost. Gott med lokala specialiteter, tänkte de. Till lunch blev det sparrissoppa. Till middag kokt sparris. De började ana oråd. Nästa morgon serverades sparrisjuice till frukosten. Till lunch åter sparrissoppa. Dödstöten kom redan på eftermiddagen den dagen. Hotellpersonalen förkunnade då stolt att det skulle bjudas på fika. De samlades kring kaféborden. Sparrisglass.

Mången sådan anekdot utbytes och vi diskuterade våra respektive utbildningar, såväl som flamländsk mat, historia, film, folkliv, och till och med, mot slutet av kvällen, språkpolitik; allt medan fullmånen steg över majsfältet. Kvällen avslutades med ett påkostat urval flamländska bakelser. Tarteletter med hallon, färskost och vaniljkräm; eclair; äppel- och syltpajer; milles foix; samt naturligtvis kaffe dukades fram. Allt bakat enligt traditionella recept på det lokala bageriet. Så efter tårtorna varsirt nyplockat fikon, direkt från trädet. Som avskedsgåva fick vi alla tre varsin liten burk Gentsk senap, och som en sista pusselbit i det mödosamma arangemanget av en perfekt middagsbjudning var senapsburken precis liten nog att jag kommer kunna ta med hem på planet. Vi skjutsades hem till boendet vid midnatt och jag somnade mätt, glad och redo för den sista riktiga skoldagen här i Gent.