Stadsvandring i Brygge

Så är min flamländska helg förbi. Jag skulle inte kalla det en sovmorgon, men till skillnad från mina serbiska reskamrater var jag inte uppe vid klockan 8 på söndagen. De skulle till Oostende, vars huvudattraktion är stranden. Jag attraherades inte av denna attraktion. Jag associerar snarare Nordsjön med briggen Bluebird av Hull än med sol och bad och strandpromenad, särskilt när jag har stränderna i Hydra och Aten färska i minnet att jämföra med, så jag stannade hemma på morgonen. Men efter Oostende skulle de till grannorten Brygge (i originalstavning Brugge). Brygge var jag oerhört intresserad av att se. Dess medeltida stadskärna är en av Europas absolut bäst bevarade. Följaktligen steg jag till slut upp strax innan 10 och gjorde mig i ordning för att slå följe med några polska kurskamrater och ta tåget till just denna destination. Planen var att möta serbiskorna där. 

Tågresan till Brygge gick ännu fortare än till Antwerpen. Det tog inte mer än 30 minuter. Egentligen reste vi för tidigt. Jag goade with the flow, som det heter, när polackerna gjorde upp tiden, men visste att serbiskorna skulle vara långt ifrån klara i Oostende när vi kom till Brygge. Mycket riktigt fann vi oss i en ful 70-talsstation, strax utanför det vackra Brygge, innan vi visste ordet av det. Vi började turista. Första anhalten var Brygges motsvarighet till pseudoklostret i Antwerpen (jag lärde mig att ett sådant heter ett begijnhof på holländska). I Brygge var det inte konverterat till bostäder. Nunnor, eller pseudonunnor, hördes sjunga i den anslutna kyrkan. Det var mycket fridfullt där och gav en försmak till det vackra som väntade i Brygges gamla centrum. 

Vi gick, eller formligen rusade, vidare. Jag har beskrivit mina stadsvandringar med serbiskorna med verb som "strosa" och "flanera" men inget sånt var på kartan med detta resesällskap. Omgivningen var vacker men de söp inte in den. Det var inte utan att jag saknade mitt vid det här laget sedvanliga utflyktssällskap. Jag kom dock strax på andra tankar. Närmare bestämd tänkte jag på hur mycket turister där var. Jag tänkte vidare på hur otroligt turistorienterade alla butiker och restauranger var. Vi fortsatte genom staden. Snart insåg jag faktum. Brygge är inte Europas oupptäcka medeltida pärla. Det är Europas i allra högsta grad upptäckta pärla. Överallt gick folk och upptäckte pärlan, och dess vykort och kylskåpsmagneter och skämtsamma kapsylöppnare.

Det hade hunnit bli lunchtid och vi antog uppdraget att hitta något att äta. Först letade vi på ett torg där en loppmarknad hölls, hos de marknadsstånd med mat som ställts upp mellan borden med katolska ikoner och böcker om andra världskriget, men ingen där hade mat för veganerna i det polska sällskapet. En av dessa sökte istället på internet upp en vegansk restaurang och visade vägen dit. Vi rusade vidare. Rusningen tog oss till Brygges centrala torg. Det påminde om det i Antwerpen, men med blygsammare men äldre byggnader omkring; på hedersplatsen stod Brygges berömda klocktorn från 1200-talet. Det är sannerligen ett imponerande byggnadsverk. Men, vi hade etablerat vanan att rusa, och rusa gjorde vi, förbi tornet och mot en indisk restaurang. 

Jag raljerar, mina vänner, men jag vill betona att jag hade det trevligt med mitt resesällskap. Det var en hyfsat bra restaurang vi hamnat på och även om priserna var belgiska var maten autentiskt indisk — det märkte man på att indiska turister satt där och åt. Jag åt en stark gryta med potatis och aubergine och drack en öl till eftersom det skulle kosta lika mycket med vatten som med öl till maten (vilket kanske inte kan skyllas på de belgiska priserna utan snarare på den bryggeitiska turistfällestämningen). Vi samtalade och hade trevligt ett bra tag på restaurangen innan notan, som vi i förväg bett att dela upp var och en för sig, kom. Jag var sist ut att betala och när det var min tur fungerade inte min betalningsapp. Tre gånger provade vi. Till slut fick någon annan lägga ut för mig och utanför restaurangen kollade jag min internetbank. 100 kronor på kontot. Jag var pank.

Polackerna hade vid det laget fått nog av att rusa förbi Brygges sevärdheter och ville göra det förbi Oostendes sevärdheter istället. I densamma staden höll serbiskorna samtidigt på att avsluta sin utflykt. Jag meddelade dem att jag skulle vänta på dem på tågstationen i Brygge, och följde med polackerna dit. Jag gick en aning bakom dem och deras raska tempo men hade en städse tilltagande ångest över min ekonomi som sällskap. Väl på stationen vinkade jag av polackerna och gick sedan omedelbart till en plats där jag, som man gör i nöd, kunde ringa min älskade mor. Hon ställde såklart allting till rätta. Tur var det, för jag har halva tiden kvar här i Belgien, och om inte det minsta annat behöver jag i alla fall pengar nog för min sista hostelnatt i Charleroi samt för lite bröd (kranvatten är gudskelov gratis). Som det löste sig nu behöver jag inte ens leva så spartanskt. Jag kan äta mos om jag vill, och tack vare ett ytterligare bidrag från min kära moster har jag till och med råd med grädde därpå. Lättad satte jag mig utanför Brygges station och skrev färdigt mitt blogginlägg om Antwerpen medan jag väntade på mitt serbiska utflyktssällskap. 

Så snart jag var färdig med skrivandet kom Anja och Sara med god timing gåendes över torget. Ja, nu vart det så att jag nämner dem vid namn trots allt. "Serbiskorna" börjar kännas för opersonligt och dessutom är det lite bökigt. Det känns dock lite bakom ryggen, att beskriva dem med namn här på ett språk de inte förstår, men jag får väl rationalisera det med att Anja pluggat en del danska (hon hyllade hur trevliga folk varit mot henne i Köpenhamn igår; "de sa att jag talar bra danska!" sa hon. "Det finns ingen bra danska," svarade jag). Hur som helst stod vi tre nu utanför Brygge och vi angrep staden via loppmarknaden. Den hade spräckt sitt torgs gränser och klättrat ut längs kanalen som utgör stadens ytte gräns. Vi kunde alltså promenera med allehanda antikvitetsstånd vid vår ena sida och vattnet vid andra, vilket var mycket trevligt. Denna promenad tog oss till Brygges ovannämnda begijnhof och efter ett varv där gav vi oss på stadskärnan. Den var lika full med turister denna gång. Vi gick till Brygges katedral och in i trädgården som är lite undangömd bakom den. Dit hade inte lika många (om än många) hittat, och det var en mycket vacker plats. Vi stannade där en stund.

Efter en stund av relativ frid bakom katedralen var det dags att komma ut i vimlet igen och vi gick mot stortorget och klocktornet. Det var såklart en mycket vacker promenad. Brygge är en mycket vacker stad. Men tyvärr skänkte turisttätheten, kommersialismen, en air av falskhet åt den. Det var som ett enda stort Skansen. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig var Brygges 100 000 infödingar tillbringar sin fritid. Jag undrade om restaurangerna i stadens centrum ens tillhandahåller menyer på nederländska. Och går det att köpa kläder som det inte står "Brugge" eller något om musslor på? 

Nordöster om torget, dit jag med polackerna aldrig rusat, var det dock lite bättre. Där fanns färre restauranger och gimmickmuseum (väster om torget finns bland annat ett chokladskulpturmuseum och ett pommes frites-museum). Egentligen fanns där mest bostadshus, men därför bemödade sig turisterna gudskelov inte att gå dit. Vi gick tills vi var på Jan Eycks torg. Detta var förvisso en ö av turistighet i det lugna bostadsområdet, men vi behövde kaffe. Med det i kroppen promenerade vi en stund till, men vi konstaterade ganska strax att bostadskvarteren alla var snarlika varann, samtidigt som vi inte hade någon lust att ge oss tillbaka in bland turisterna i centrum. Vår destionation blev istället tågstationen, och i förlägningen hemmet i Gent. 

Som ni märker blev vi besvikna på Brygge. Det smärtar mig att säga det. Jag hade länge velat åka dit. Det var en vacker stad, otroligt vacker, men den kändes inte levande. Ingenstans i Grekland, ens, var turismens prägel så obönhörligt allomfattande. Mina höga förväntningar gjorde inget bättre. Jag rekommenderar Gent med eftertryck framför Brygge om ni vill turista i en halvstor flamländsk stad, mina vänner. Men mest av allt rekommenderar jag Antwerpen. Antwerpen överträffade med råge de få förväntningar jag hade. Det var en fantastisk, levande stad som jag gärna åker tillbaks till. Då med mer pengar på kontot.