Stadsvandring i Antwerpen

Efter att bussen hem från Haag släppt av oss avslutade jag stillsamt min dag med en promenad i en park. Citadelparken, som den hette, bjöd på ett flertal anmärkningsvärdheter, däribland en gammal bunker och ett antal bronsstatyer; inget gick att fota i mörkret. Parken var dock bara ett sätt att fördriva mina sista timmar innan min tidiga läggdags. Klockan åtta på morgonen satt jag utanför huset vi bor i och klockan en minut över åtta kom mina två serbiska vänner ut. Tillsammans slog vi följe mot Gents tågstation.

Det var mycket smidigt att köpa våra biljetter i automaterna och de var inte särskilt dyra. Det kostade 120 kronor tur och retur, hälften av priset av sträckan Stockholm-Arlanda tur och retur, för att lämna Gent och resa mot Belgiens största nederländskspråkiga stad Antwerpen. Det var på serbiskornas initiativ vi skulle tillbringa vår lediga lördag där och jag var naturligtvis entusiastisk inför idén men, och ursäkta min dumhet kära vänner, jag hade aldrig tänkt ut själv att det ens var ett alternativ att tillbringa helgen utomsocknes. Det är väl ovana vid hur litet Belgien är. Det tog blott en timme innan vi stod på perrongen i Antwerpen. 

Tyvärr är Antwerpen upplagt på så vis att man ser det allra vackraste det första man gör. Antwerpens centralstation var nämligen helt otrolig. När man klev av tåget stod man i en jättelik hall i rött stål, och följde man bjälkarna med blicken såg man själva stationsbyggnadens pråliga fasad. Vi klev in däri och det var ännu större på insidan än det verkade utifrån. Det är inte få katedraler som skulle skämmas om de hade ögon att se denna prakt med.

Direkt utanför stationen låg ett antal diamantbutiker. Diamantförädling är nämligen en av Antwerpens största industrier. Byggnaderna de huserades i levde emellertid inte upp till den standard som stationen etablerat. En bred gågata ledde från stationen in mot äldre och tjusigare bebyggelse, så dit gick vi. Halvt planlöst rörde vi oss djupare in bland denna vackrare bebyggelse och snubblade över Antwerpens gamla börs. Nu var den tom sånär som en vinbar i mitten av det stora utrymmet och, av någon anledning, en pterosaurus av lego som hängde från taket. Väggarna var prydda med kartor och vi tog oss tiden att leta upp Belgrad och Stockholm innan vi gick ut ur byggnaden och satte oss på en bänk utanför för att vänta.

De vi väntade på var två klasskamrater från hemma i Serbien till, ja, serberna. Det känns lite opersonligt, det här att referera till mina vänner med deras nationalitet, men jag vill tro att det blir för mycket namn här på bloggen annars. Hur som helst dök de andra två upp inom kort. Även de är i Belgien på sommarkurs, men deras i Leuven. De hade tagit sig till Antwerpen för att turista med oss och i samlad tropp strosade vi vidare från börshuset. Antwerpens katedrals torn tornade såsom torn är benägda att göra över husen omkring och vi sökte oss närmre det under vår promenad. Tyvärr var katedralen avstängd för begravning och inte heller utsidan kunde vi sightseea, åtminstone inte till fullo, då byggnadsställningar stod uppställda runt kyrkan. Men, det som stack fram bakom skynkena var fint, och dessutom hade vi hamnat närmre Antwerpens gamla stortorg. Dit gick vi. 

Torget var kantat med renässansbyggnader åt alla håll utom det där Antwerpens mycket vackra stadshus ligger. Från dess symmetriska stenfasad hängde vad som såg ut som alla världens flaggor. Framför stadshuset stod en bronsstaty av en man, längst upp på ett virrvarr av skepp och sjöjungfrur, i färd med att sula iväg en hand. Statyn anspelar tydligen på en populär, folklig förklaring av stadens namn. Antwerpen låter litegrann som "hand werpen," "kasta hand," och myten förtäljer att det en gång bodde en jätte där Antwerpen nu ligger. Jätten högg av händerna av alla som kom för nära, tills en hjälte en dag lät honom smaka på sin egen medicin och kastade hans hand i floden. Efter detta kunde människor bosätta sig på platsen och Antwerpen grundades.

Handen i begrepp att werpas

Vi promenerade vidare genom Antwerpens äldre bebyggelse, förbi en till kyrka som även den tyvärr var stängd för besök, och mot vattnet. Antwerpens enorma och för hela den europeiska transportnäringen oumbärliga hamn ligger faktiskt vid mynningen av samma flod som genom Gent makligt och försiktigt ringlar fram, och bara det var intressant att se. Framförallt var det dock vid floden nästa sevärdhet låg, nämligen Antwerpens fästning, De Steen. Denna riddarborg såg mycket imponerande ut på håll men den väckte en viss skepsis hos mig när vi kom närmre. Byggstenarna såg lite för fräscha ut. Trappräckena upp till borgen var alldeles uppenbarligen av betong. Efterforskningar (på Wikipedia) ger inte mycket klarhet om hur modern byggnaden vi turistade i var, men de äldsta delarna av borgen ska ha rivitis på 1800-talet. Men, men.

Vi lämnade flodbanken och vår promenad gick, återigen, genom centrala Antwerpen. Jag insåg att detta begrepp är ganska meningslöst. Flera gånger hade jag vid detta laget tyckt mig befinna mig i centrala Antwerpen och varje gång hade varit på olika ställen. Den här gången passerade vi Antwerpens högsta byggnad, "bondetornet". Vi var påväg mot ytterligare en kyrka, i hopp om att till slut bli insläppta. Efter ett tag hade folkmassorna tunnat ut sig och vi vittrade vårt mål. Snart såg vi kyrktornet. Vi hittade den lite undangömda sidogata på vilken kyrkans entré låg och såg på håll att kyrkportarna stod öppna. Vi klev glatt närmre och möttes av ett rep. Inuti kyrkan pågick ett bröllop och en skylt samt det ovannämnda repet förbjöd turister. 

Besvikna satte vi oss på ett café bredvid kyrkan för varsin kaffe. Till kaffet bjöds vi på gratis belgiska våfflor och till och med varsitt litet glas amarettolikör. Detta fick oss på bättre humör och stärkta traskade vi vidare mot nästa sevärdhet. Sevärdheten i fråga var en gång i tiden nästan, men inte riktigt, ett kloster. Jag minns nu inte vad de heter (om någon av er har en aning, kära läsare, är den jättevälkommen i kommentarerna här nedan), men de var kvinnor som inte svor någon ed men ändå levde tillsammans, avskilda från omvärlden, i en klosterlik miljö. Denna rörelse är tydligen typisk för de låga landen. Idag är det helt enkelt bostäder i de gamla tegelbyggnaderna. Kristen prägel finns emellertid kvar, tydligast i en helgedom inne på området med en trästaty i naturlig storlek av Kristus. En kal glödlampa lyste i glorians ställe över hans huvud och det var inte direkt vackert i hans lilla friggebod, men det var det för all del utanför den.

Efter att ha tagit något varv på det gamla pseudoklostret gick vi tillbaka åt samma riktning vi kommit dit från. Nu var den kortsiktiga planen lunch. Vi splittrades. En hade matlåda, två andra ville sitta på en uteservering; jag och en till rörde oss i riktning mot en lyxigare version av de typiska flamländska pommes frites-haken. Skylten stod i skrivstil, borden var av marmor istället för plast och var inte fastkedjade i golvet, och såsen köptes inte in i jättelika tvålpumpar utan gjordes på plats. Min vän valde en portion pommes frites med indonesisk jordnötssambal och jag en med husets majonnäs och en flamländsk räkkrokett vid sidan av. Dessa ser man nämligen överallt och jag har känt mig förpliktigad att prova dem. Här, tänkte jag, kan de inte gå fel. Vi promenerade iväg från haket, om man nu kan kalla det det, till en bänk, där vi satt emot en italienare som sjöng andlinga sånger för turisters mynt. Kroketten var för all del god. Den bestod inte av några hela räkor, utan en slät, krämig massa fanns innanför det krispiga skalet, och jag tror inte jag kommer köpa några fler såna kroketter, men jag är glad att jag provade den på ett ställe med anspråk. Den kan dock glömma att mäta sig med pommes fritesen. Dessa var fenomenala. Det enda jag önskade var att belgarna skulle fatta grejen med maltvinäger. Det hade gjort sig otroligt fint.

Efter maten var det dags för Rubenshuis. På ett torg i en stadsdel som kan kallas Antwerpens östermalm står den 1600-talsvilla som den världsberömda renässansmålaren Peter Paul Rubens lät bygga. Inredningen är restaurerad. Villan är pråligt tapetserad, och möblerna är sparsamma i antalet men pampiga till utseendet. Framförallt är den pyntad med 1600-talsverk av Rubens såväl som kollegor, lärlingar och inspirationskällor till honom. Även trädgården var som på Rubens tid, förutom att moderna hyreshus nu sticker upp över muren.

Rubenshuis var inget enormt museum och strax var vi påväg därifrån. Ännu fler vackra byggnader stod och tryckte mot trottoaren och hejade på oss som vi gick mot Antwerpens botaniska trädgård. Denna var liten men trevlig och framförallt gratis (växthuset var dock tyvärr stängt). Vi kände efteråt att vi hade det i oss att hänga mer i trädgårdar och gick till en tillfällig bar anordnad bland fruktplantorna på en lummig innergård. Där drack vi ett par belgiska öl av olika sorter och vi tog där avsked av sällskapet från Leuven. 

Vi tre Gentbor stannade kvar i ölträdgården en liten stund innan även vi gav oss ut. Sankt Andreaskyrkan, som låg i närheten, skulle vara vacker från utsidan. Klockan var 19 och vi hade gett upp tanken på vår antwerpska vita val (en öppen kyrka) men var på humör för det näst bästa (en stängd kyrka). Vi närmade oss från sidan och slapp åtminstone besvikelse; från vår angreppsvinkel såg vi den låsta inre glasdörren i samma ögonblick som vi såg att ytterdörren var öppen. Ett tafatt försök att ändå öppna glasdörren drog åt sig någon slags kyrkoherdes uppmärksamhet, som med bestämda steg gick emot oss. "Är ni här för museinatten?" frågade han efter att han ställt dörren på glänt och positionerat sig i glipan. "Oj," sa vi, "vad är det?". Tydligen var kyrkan en av de historiska platser och museum som håller öppen hela natten, bara detta datum, med specialutställningar och aktiviteter... om man förköpt en biljett online. Vi blev mycket besvikna. "Vi har inga biljetter," sa vi, "vad synd, det hade varit jätteroligt. Det får bli nästa gång vi är i Antwerpen." Mannen tittade på oss för ett ögonblick. "Om ni bara vill se kyrkan så kan jag släppa in er," sade han. 

Sankt Andreaskyrkan är den första kyrkan jag ser insidan av i Belgien och elakt nog, efter att ha fått så omtänksam specialbehandling, måste jag säga att Grekland vinner vad gäller vacker kyrkointeriör. Men här bjöds på värdig kamp. Framförallt predikstolen var mycket märkvärdig, ett barockt åbäke i trä med havs- och fiskemotiv. Och så hade man, på grund av museinatten, kantat väggarna med modern konst. 

Skymningen närmade sig medan vi var i kyrkan och när vi kom ut var solen påväg ner bakom Antwerps hustak. Vi gick åter mot stora torget. Vi tog sidogator och omvägar för att se nya delar av Antwerpen under promenaden och byggnaderna längs vägen var mycket praktfulla. Framme på torget tittade vi på hur aftonsolen speglades i de gyllene dekorationerna — katter, rävar, örnar, soldater och musiker — som satt på husgavlarna mot torget. Turisterna på torget var färre nu men uteserveringarna var livligare. Vi gick till en jazzbar med gott renommé och beundrade inredningen över en belgisk körsbärsöl. Borden stod uppställda på balkonger som stack ut från bjälkarna under det höga taket och man såg ner mot baren där stammisarna satt och pratade jazz med personalen och mot scenen där musikerna tyvärr ännu inte satt igång.

Vi lämnare baren nöjda med vår Antwerpska utflykt. En belgisk kebab fick avsluta dagen. Även detta var en arena för kulturutbyte. Vi läste upp från menyn vilka rätter vi ville ha och kebabmäklaren svarade "vad för sort?". Förvirrade upprepade vi vår beställning. "Ja, men vad för sort?". När vi gjort gällande att vi inte förstod förklarade han att han ville veta om vi ville ha kebabsås i kebaben eller majonnäs. Till slut stod vi där på gatan och mumsade nöjt, i sinnet redan påväg hem till sovrummen. Så syntes plötsligt i folkmassan en av våra kurskamrater. En turkisk grabb, påväg till en av sina favoritbarer. Han hade tydligen gått en utbytestermin i Antwerpen något år tidigare. Vi följde med honom och tog ytterligare ett glas på uteserveringen utanför en gammal industrilokal. När vi till slut, alla fyra, var tillbaka vid den magnifika järnvägsstationen hade vi tillbringat 12 timmar i Antwerpen och vi formligen kollapsade i våra respektive sängar när vi kom hem till boendet i Gent.