Tillbaka i Uttran

Kära vänner. Detta ska inte bli ett långt inlägg, utan bara ett kortfattat tack för att ni tagit del av min blogg. Jag är nu tillbaka i mitt rum i Uttran, som mer eller mindre känns som vanligt. Det kan kanske till och med ses som betryggande att ha snö utanför fönstret igen, även om den inte inger någon särskilt positiv känsla när man är utomhus.

Jag sitter med läroboken framför mig nu, inför min och Altheas första dag tillbaka under Gunnars ögon på institutionen för asien-, turkiet- och mellanösternstudier på Stockholms universitet. Jag bläddrar igenom det som kommer att ingå i kursen Japanska II, och vill dela med mig av följande:

Detta kan vara den konstigaste förklaring jag någonsin sett i en lärobok. Önska oss lycka till.

Kvarglömda observationer och avslutande kommentarer

Från Helsingfors flygplats gratisnätverk kan jag meddela att vi säkert klarade första etappen av resan hem. På planet från Tokyo var det lite för varmt, och han i sätet bredvid mig gjorde inget för att distrahera sig över huvud taget under hela niotimmarsflygningen förutom att bara sitta och stirra rakt fram, vilket ju gjorde mig lite illa till mods, men annars gick allt som smort (om än inte lika lyxigt som den uppgraderade flygningen dit). 

Faktum är att jag inte har så mycket att berätta om denna dag över huvud taget. Flyget gick ju så pass tidigt att vi inte hann göra annat i Tokyo än att frukost1. Istället för att beskriva resandet i detalj så ska jag istället skriva det inlägg som ni gick miste om under bussresan till Kyoto, där jag går igenom olika spaningar och dylikt som fallit bort från eller inte fått plats i tidigare inlägg. 

Sista dagen

Imorse när larmet gick så reagerade jag på det med att stänga av väckarklockan. Således började denna dag senare än vanligt, men det var ändå så att vi gick upp tio istället för åtta, och då dessutom i princip utan att ha sovit något alls natten innan, så jag tycker att vi förtjänar dispans. Hotellfrukostens personal var dock inte särskilt bärmhärtiga, så vi fick gå till 7eleven för att köpa vår frukost istället för att uppleva dagens ägg. Så fort vi klev fram till matlådehyllan där så blev vi hårt slagna med valmöjlighetens slägga, så vi kom båda därifrån med en frukost som i någon form innehöll panerad fläskfilé. Vid förtäringen av denna så påmindes jag så drastiskt om ett särdrag av japanska matlådor som jag väl hört talas om förr, men inte fäst något större värde vid förrän idag: alla japanska matlådor inkluderar lite spaghetti i måltiden. När jag ätit halva min fläskfilé såg jag något rött sticka fram därunder, så jag lyfte på kvarvarande fläsk och upptäckte ett par ensamma spaghettistrån i en sås som i Sverige förmodligen skulle säljas som barnmat, som legat dolda under den bit av köttet som dessutom var längst ifrån spisaren ifall man höll förpackningen så som den var avsedd.



Men ingen skada skedde förutom den ursprungliga förvåningen, särskilt eftersom att jag inte ens åt spaghettin förutom det första nyfikenhetsstråt, så den lämnade inga större trauman och vi klarade av att lämna hotellet för att resa vidare mot Shibuya.

"Men!" kanske ni nu utbrister, kära läsare; "Shibuya har du ju redan varit i! Varför åka tillbaka såhär på sista dagen?!" Och det har ni ju rätt i, men jag åkte ju dit medan Althea var sängliggande, så hon hade ju inte varit där. Enligt planen skulle vi sedan åka till ett ugglekafé1, men detta var en plan som redan från början hade ett par hinder; för det första hade vi ingen reservation; för det andra hade vi inte jättegott om tid för två aktiviteter efter att ha kommit hemifrån så sent; för det tredje var det ännu inte riktigt klart för oss om sådana kaféer räknas som djurplågeri eller inte. Shibuya visste vi var vi hade det, så dit åkte vi utan några tvivel, och gick raka vägen till ett (vanligt) kafé för att köpa kaffe eftersom att vi, i synnerhet Althea, fortfarande var väldigt trötta och inte riktigt hade vaknat. Där beställde vi varsinn kaffe och en portion pannkakor att dela på, som var min andra och Altheas fjärde portion pannkakor för denna resa.



Kaffet Althea beställde var en cappuccino men jag beställde vanligt bryggkaffe. Till kaffet fick jag mjölken vid sidan av, som man brukar i det här landet. Så här liten var kannan jag fick:



En annan sak man fick var vatten, både varsitt glas när vi satte sig oss för att beställa och lite titt som tätt när en servitör hade vägarna förbi. Glasen hann inte ens till hälften bli urdruckna innan de ersattes med nya och vid ett tillfälle hällde jag över lite av Altheas i mitt för att det skulle se ut som att vi båda var mitt uppe i ett glas och varken hade för lite eller för mycket vatten, något som ju kyparen inte skulle kunna åtgärda. Althea gick sedan på toaletten, så kyparen passade på att ersätta våra till kanske tre femtedelar fulla glas med två till fem femtedelar fulla glass.

Efter denna fars betalade vi notan och gick vi på en sista shoppingtur i Shibuya. Denna blev i synnerhet fruktsam för Althea, som just nu har lite svårigheter att stänga sin resväska (jag har inte packat färdigt, så jag har inte haft de svårigheterna än). Shopping är dock inte den mest intressanta aktivitet att blogga om, så jag går direkt vidare till nästa aktivitet, som var att träffa Alex för sista gången denna resa och äta middag med henne. Alex hade fullt upp i skolan så vi gjorde upp för att äta middag i hennes hemtrakter i Kokubunji. Vi tog först tåget hemåt från Shibuya, som på grund av att Shibuya är beläget på motsatt sida från vår hemstation av den cirkulära yamanote-linjen tog ungefär 40 minuter, gick till hotellrummet, slängde in våra påsar genom dörren och gick sedan direkt ut igen för att hinna med tåget. Här vill jag påminna om att vi nyss suttit på ett tåg på samma linje i fyrtio minuter, och därför var vana vid att sitta och halvsova i sätet, men vi missade att gå av på vår station och fick ta ett annat tåg, som hade oss i Kokubunji tjugo minuter senare än det vi borde ha tagit. Detta var såklart en börda för den redan stressade Alex, som dock var barmhärtig nog att vänta på oss ändå och vägleda oss till den restaurang där vi intog vår sista middag: sukiyaki.



Maten var väldigt god, men vi hade från början ett problem: servitören, som talade till oss som om vi var småbarn. Visserligen är väl jag och Althea på den nivån ändå, men Alex är det inte, och efter ett tag sa hon ifrån. Servitören blev då utom sig av skam och bad tusen gånger om ursäkt. Nästa gång vi bad om service så skickade han en kollega för att ta hand om vårt bord.

Att äta sista middagen med Alex var såklart trevligt, som det alltid är att äta middag med Alex,  men vetskapen om att det var sista gången vi träffade henne på en förmodligen ganska lång tid, och att vi från och med imorgon är på andra sidan jorden, var lite vemodig. Hon har behövt handskas med mycket okunskap och naivitet under mina två resor hit, och att hon stått ut med att vara guide, värd och barnvakt har varit guld värt.

Men, men. Att åka hem har ju sina fördelar också, vilket jag inte minst är medveten om nu när jag gör mig redo att sova en sista natt i hotellsäng.

1: https://youtu.be/nbwWyN-jfrg?t=47s

Konstigheter

Hälsningar för andra gången idag, kära läsare. Ni fick er ett inlägg imorse (åtminstone var det morgon för mig) men nu ska jag förklara vad vi hade för oss efter det att inlägget skrevs.

Efter att förra inlägget skrivits så dröjde vi kvar en stund på kaféet som vi utnyttjat för deras värme och gratis wifi. Faktum är att vi stannade där från klockan sju till klockan halv elva, innan vi gick och lämnade av min ryggsäck på vårt hotell. Hotellpersonalen visade inga tecken på att de kände igen oss över huvud taget, vilket ju förstörde all potentiell känsla av att ha återvänt hem lite grann. Vi lämnade ryggsäcken ändå och gick barskt därifrån, raka vägen till ålrestaurangen som jag skymtat i en av gränderna vid vår station. Ål var nämligen från början något vi sett fram emot att äta under denna resa, men vi hade inte kommit till skott med det förrän idag, delvis för att det är väldigt dyrt. Kanske väntade vi för länge med att äta ålen, eftersom att våra förväntningar nog var för höga när vi väl smakade rätten. Ålen smakade i stort som annan vit fisk, men var väldigt benig. Jag satt med ett ben kliandes i halsen väldigt länge utan något att skölja ner det med, eftersom att serveringspersonalen satt och stirrade på oss och sättet vi åt vår ål, antagligen för att vi var västerlänningar, men neglerade att märka att våra tekoppar sedan länge var tomma.

På restaurangen var mobiltelefoner förbjudna, så denna bild är tagen med största diskretion.

Efter att ha ätit oss så mätta vi kunde på billigaste portionsstorleken ål så hade vi planen att gå till ett museum. Detta skulle egentligen ha varit Tokyos nationalmuseum för modern konst, som vi ju försökt att bli insläppta på en gång tidigare, men de hade stängt idag för att idag är Seijin no hi, det vill säga den dag då man firar alla som blivit myndiga under året som gått. Detta hindrade dock inte Tokyos nationalmuseum (alltså inte nationalmuseum för modern konst, utan bara nationalmuseum i allmänhet) från att ha öppet, så vi gick dit. Nationalmuséets samlingar är mestadels fokuserade på klassisk japansk konst, artefakter, och hade faktiskt många intressanta föremål att visa upp. Låt mig till exempel locka med denna otroligt vackra tuschmålning:

Eller detta brev, skrivet av självaste Tokugawa Ieyasu (grundaren av Tokugawa-shogunatet):

På muséet fanns även lerfigurer från Jomon-perioden, som gjort sig kända världen över för sin avancerade detaljrikedom trots att de skapades flera tusen år före kristus. Det är i synnerhet figuren nedan som blivit en känd symbol för denna uråldriga kreativitet:

Av någon anledning har dock detta kontemporära verk, som ställdes ut i samma monter, inte nått samma internationella status:

Man hade även föremål från Meiji-perioden, då Japan öppnade upp sig för västvärlden och dess influenser. Japanska konstnärer fick då för första gången utöva västerländska konstformer, som västerländskt porträttmåleri, med varierande resultat:

Man visade även upp samuraiartefakter, som denna hjälm formgiven för att se ut som berget Fuji:

I det stora hela var detta ett fantastiskt intressant museum, vare sig föremålen var genuint vackra eller bara lite skeva och lustiga. Upplevelsen förhöjdes dock inte av att vi knappt sovit något under natten, och muséet var därtill mörkt, tyst och varmt. Det var väldigt nära ett par gånger att Althea helt sonika somnade mellan hyllorna. Vi såg därför inte hela muséet innan vi lämnade det för att gå och inta det hotellrum som vi efter klockan tre var berättigade till. Där åt vi lite mellanmål, packade lite i våra väskor och vilade upp oss inför att gå och handla en sista sväng på vår lokala Don Quijote (den kedja som gjort sig känd för sin PPAP-hylla i ett par tidigare blogginlägg). På vägen hem från Don Quijote kom en amerikan med håret helt och hållet snaggat förutom en stripig lugg som hängde ner över hans ögonbryn och frågade mig om jag hade några pengar. Tyvärr, svarade jag och skyndade iväg. I övrigt fortskred dock kvällen utan trauma och jag skriver detta blogginlägg mätt och belåten efter en mastodontmiddag bestående av en skål ramennudlar och en portion curry som sidorätt.

'

Nu ska jag gå och ta en dusch, men innan det ska jag för första gången i mitt liv prova att trycka på alla dussintals knappar som pryder de japanska toaletterna. Om jag överlever det, så hörs vi i nästa blogginlägg.

Regn

Mina vänner, jag rapporterar till er från samma gratisnätverk på samma Tully's Coffee som inlägget jag skrev före vår resa till Kyoto. Jag hade så storslagna planer, ska ni veta, om att på bussen i natt fördriva tid genom att skriva ett inlägg där jag gick igenom alla spaningar som jag inte fått plats med eller glömt att nämna i resans alla tidigare blogginlägg. När bussen anlände och alla medpassagerare sov så försvårades dock planerna, eftersom att datorskärmens sken då säkert skulle ha utgjort ett irritationsmoment, och de bräcktes helt när jag upptäckte att det inte fanns något wifi-nätverk på bussen. Nu har vi i alla fall anlänt i Tokyo under ungefär samma omständigheter som vi gjorde i Kyoto för ett par dagar sen, och nu när vi sitter och värmer oss på vårt lokala kafé så tänkte jag att jag i alla fall kan rapportera vad vi hade för oss igår.

Det regnade i Kyoto hela söndagen, vilket väderleksrapporten från början antytt att det skulle göra. Vi inledde dagen med att leta reda på den station som vår buss skulle gå ifrån den kvällen, och lämnade av min ryggsäck i ett skåp som var betydligt tystare än det i Tokyo. Stationen låg långt ut i förorten och av någon anledningen hade man låtit varningssignalen om ankommande tåg, som vanligtvis framförs via siren, där spelas upp på dragspel. Från denna station reste vi prompt tillbaka till vårt eviga tillhåll, Kyoto station, och beställde varsin skål tempura till lunch medan vi våndades över att gå ut i regnet för att utföra de aktiviteter vi hade planerat.



Stärkta av lunchen så åkte vi iväg mot vår första station för dagen, nämligen Kyotos botaniska trädgård, som vi planerat att åka till för att det ju nästan är en inomhusaktivitet. Innan man kommer till konservatoriet och får gå in i regnskogsklimat promenerar man dock igenom en, förvisso vacker, men under regnet ruggig trädgård, och hon i biljettluckan reagerade på vår ankomst på ett vis som gjorde tydligt att vi dittills var de enda dumma nog att åka dit den dagen.

Frivilliga och ofrivillga långpromenader

Det är svårt att resa i Kyoto. Eller så är det svårt att hålla koll på kollektivtrafiken i vilken stad som helst som man inte har så bra koll på, och Kyoto bara råkar vara den första sådana upplevelsen för mig. Imorse, till exempel, när vi skulle åka till templet Kiyomizudera från busshållplatsen närmast vår ryokan, så klev vi på en buss som gick åt fel håll. Efter två hållplatser var vi säkra på att vi gjort ett misstag, och klev därför av. Vi promenerade till Kyoto station, där vi visste att bussen utgick ifrån, men såg att det var sådana ofantliga folkmassor som väntade på den bussen, att vi valde att gå tillbaka till hållplatsen vi börjat ifrån och försöka igen. Där kom en likadan buss som den vi nyligen klivit på av misstag, och vi började fundera på om det var rätt hållplats över huvud taget, eller om bussarna därifrån inte alla gick åt fel håll. Då dök bussen vi skulle ta upp i korsningen och bekräftade våra farhågor genom att svänga bort från oss, men tur nog hann vi följa efter den till den hållplats vi faktiskt skulle ta och ställa oss längst bak i kön. När bussen stannade så gick emellertid de som var längst fram i kön inte på, vilket vi tolkade som att bussen var för full för att få plats på. Efter att bussen lämnat hållplatsen så ropades dock mannen som stått längst fram i kön in i den restaurang som låg bredvid busshållplatsen, och när han klev in där så såg vi att han stått intill en skylt, som någon ställt precis vid busshållplatsen. På skylten stod namnet på restaurangen som mannen försvunnit in i, och snart kom en servitris ut och frågade oss hur många vi var i sällskapet. Vi väntar på bussen, sa vi, och förstod att vi stått och väntat på bussen i kön till en grillrestaurang.

När nästa buss kom så klämde vi oss in och åkte relativt smärtfritt (men lite trångt) till Kiyomizudera. Till templet fick man promenera en liten bit i på en gata med många välbevarade gamla hus, som för det mesta i och för sig var souveniraffärer men som ändå såg ganska fina ut.



Så anlände vi vid templet, likt ganska många andra människor den dagen, och såg ut över Kyoto. Templet ligger nämligen på en höjd i utkanten av staden, så man hade god utsikt från hela området, men i synnerhet från den balkong som templet är känt för.






På tempelområdet fanns utöver denna spektakulära utsikt även andra lustigheter, som till exempel en buddhistisk munk som stod och bad om donationer. Han hade ansiktet skymt av en stor bambuhatt, och stod och mumlade någon form av klassisk japansk bön, men när man kom närmare honom såg man att han inte var japan, utan utlänning. Faktum är att han var ganska lik Zayn Malik, han hade stiliga drag som en mannekäng, så hur han hamnat på en livsbana som buddhistisk munk kan man verkligen fråga sig. Förvisso kan det vara ökänt svårt att ta sig in i det japanska samhället, men jag undrar verkligen om det som utlänning är värt besväret att svära trohet vid den buddhistiska läran för den sakens skull. Nu vill jag ju inte ifrågasätta munkens fromhet, för from var han säkerligen, kanske till och med fromare än sina japanska kollegor för att ha lagt ner den extra mödan på att ta sig dit, men varför han var det kan man ju undra.

Efter att ha njutit av utsikten en stund så vandrade vi ner från tempelområdet och hittade en restaurang på den gata som jag tidigare i detta inlägg anklagat för att vara för turistorienterad. Till vårt försvar var restaurangen vi valde faktsiskt långt ifrån representativ för övriga inrättningar på gatan, och hade inte ens en engelsk- eller kinesiskspråkig meny. Vi lämnade restaurangen mätta och belåtna, och gick vidare på de traditionella smågatorna i området, med förhoppningen att folkmassan skulle avta när man tog sig ifrån huvudgatan som ledde upp till templet. Så var inte fallet, men gatorna var vackra att promenera längs med ändå.



Snart kom vi fram till en pagoda med ett litet torg framför, som var ganska folktomt. Där stannade vi för att ta oss en efterrätt och vila upp oss lite grann efter att ha haft att göra med folkmängderna som vistades i området. Althea åt en mjukglass med smak av grönt té medan jag åt en crepe med grönt té, grädde och rödbönspasta. 



Notera även på bilden ovan vad man kan skymta suddigt i bakgrunden, som såldes på denna kiosk; matchaglass täckt av ett lager bladguld. Jag uppmanade Althea att beställa den istället, men hon tackade nej med förklaringen att det faktiskt var mer än dubbelt så dyrt. Egentligen håller jag ju med henne att det är lite konstigt att lägga massa pengar på att få äta ett lager guld över sin mjukglass, som kanske inte är en maträtt som vinner något på att man försöker upphöja den till lyxstatus, utan är bra som den är utan att förgyllas.



Efter att ha fikat färdigt gick vidare, svängde tillbaka in i folkmassan och strosade vidare tills vägen vi var på anslöt sig till huvudgatan i Gion. På vägen köpte Althea en matchalatte från en liten affär, och jag köpte en grillad mochi eftersom att jag ju inte ätit tillräckligt med min crepe och min portion stekta nudlar.

Att få revansch i Gion efter att ha funnit det ganska så dött kvällstid var trevligt. Affärerna var till exempel öppna den här gången, men vi gick ändå inte in och åt på någon av dem, vilket kanske är ett tecken på god självbehärskning efter allt ovan som talat för motsatsen. Vi fortsatte istället till Gions tunnelbanestation, varifrån vi tog tunnelbanan mot Fushimi Inari-Taisha.

Fushimi Inari-Taishi är en shintoistisk helgedom till risguden Inaris ära. Den har, enligt de vimplar som förmedlade denna information och kantade vägen till helgedomen, blivit utsedd till japans populäraste resmål bland utlänningar av Tripadvisor tre år i rad, och detta blev tydligt när man kom dit (i och med att man såg att det var många västerlänningar där). Helgedomen är känd för att husera tusentals toriiportar, men vad detta skulle ha för återverkan kunde vi inte ha förutsett. Jag hade innan vi åkte dit sett bilder av dessa portar, resta tätt intill varandra längs med en stig, och hade tänkt mig att de fortsatte på det viset en 300 meter eller så. Så var emellertid inte fallet, utan portarna sträckte sig upp på, och fortsatte ett varv runt, det berg templet ligger vid foten av. Enligt skyltarna runt omkring spåret är det totalt fyra kilometer port som löper runt området.







Vägen som portarna utgjorde stannade regelbundet upp vid mindre, till Fushimi Inari underordnade, helgedomar. Vid en av dessa såg vi en avstickande stig, som ledde bort från toriiportarna och in i skogen. Då det inte fanns någon avspärrning eller skylt med ett uttryckt förbud att gå ditåt, så tog vi den stigen och klättrade upp på kullarna som kantade helgedomsområdet. Snart var de röda portarna ganska långt bakom oss, men vi hittade istället ett område med bambuskog.





Vi kämpade oss igenom djungeln och hamnade till slut tillbaka till början av portarna, och fick traska hela vägen upp till det vägskäl dar vi valt att avvika från den gängse tolkningen av vad som var rätt väg att gå. Således hade vi knappt ens gått en femtedel av hela leden när mörkret föll, vi kände oss trötta i benen och valde att gå neråt igen. Vi hade faktiskt inte förväntat oss att bestiga ett berg när vi kom dit, och hade som framgår av det som beskrivs ovan i inlägget redan gått en hel del på annan ort. Dessutom var det ganska fin utsikt från där vi gav upp ändå.





Vägen ner kändes inte alls lika lång som vägen upp, kanske främst för att vi inte utforskade några bambuskogar i den riktningen, och snart var vi på tunnelbanan hem igen. Kvällen som följde var ganska så stillsam, men det tyckte jag också att vi förtjänat. Efter att ha spenderat en stund på vårt varma rum, och jag påbörjat detta blogginlägg, så gick vi och åt på en restaurang belägen i Kyoto station (för att det faktiskt inte finns så mycket restauranger utanför stationen), följt av en efterrätt på samma kafé som vi i förrgår åt tårta på. Angående det senare vill jag försvara mig med att det faktiskt allt som oftast är Althea som är initiativtagare till dessa efterrättsplaner och dylikt, medan min grej snarare varit att insistera på att beställa konstiga kroppsdelar från djuren. Middagen var emellertid inte så konstig, utan bestod av en panerad biff för min del och en fläskfilé tillredd på samma sätt för Althea.



Till efterrätt åt Althea en portion pannkakor, medan jag, i brist på annat som tilltalade, valde att bejaka min äventyrlighet och försöka mig på något som helt enkelt inte lät gott och beställde en "milk tea smoothie". Denna visade sig snarare vara en milkshake, men hade ändå den omisskännliga smaken av engelskt té om än med ganska så mycket socker i. Egentligen är väl detta inte konstigare än alla sötsaker här som är smaksattta med grönt té, men man saknar den kulturella distansen.



Med detta avslutar jag dagens inlägg och även sista kvällen i Kyoto. Imorgon kväll tar vi bussen tillbaka till Tokyo, så inlägget för morgondagen kanske kommer senare än ni väntar er det. Håll till godo!

En dag på stan i Kyoto

Gårdagens inlägg var av ovanligt omfång, och kommer få efterföljande inlägg att verka otillräckligt korta. Därutöver var det en sådan övning i hjärngymnastik bara att försöka minnas allt vi gjort innan det skrevs, att jag är något utmattad vad beträffar att skriva blogginlägg idag. Men, men; plikten framför allt, som Gustaf den sjätte Adolf skulle ha sagt.

Morgonen började, precis som morgnarna i Tokyo gjort, med frukost, som serverades i en betydligt gemytligare lokal än i Tokyo och dessutom var lite godare. Där fanns visserligen ingen sladdrig äggröra, men istället fanns misosoppa och ochazuke (det vill säga kryddat kokt ris i grönt té eller dashibuljong).



Efter frukosten begav vi oss till Kawaramachi, som påståtts vara Kyotos så kallade "downtown". Där tänkte vi oss väl möjligen hitta lite moderna butiker men kanske framför allt liv och rörelse, som vi tyckte att det saknats av i det vi fått se av Kyotos gator dagen innan. Det vi sökt fann vi också, men vi konstaterade väl att det inte var ett område med någon vidare personlighet. Istället gick vi in på bakgatorna där omkring, och råkade då av en slump hitta Mumokuteki, ett kafé med butik som serverar vegetariska tappningar av japansk mat, som jag fått rekommenderat inför Kyotoresan av en klasskamrat. Vi noterade att det låg där, men gick vidare för att komma till den kända matmarknaden Nishiki, som jag när jag skriver detta inser att jag helt glömde ta några bilder på och som därför kanske inte är så intressant att berätta om. Vi köpte ingenting på marknaden utan gick efter att vi tittat på utbudet tillbaka till Mumokuteki och åt vår lunch där.

Rakethund når upplysning

Mina vänner. Låt mig till en början lägga in en brasklapp om att detta är ett inlägg som kommer behandla en lång och händelserik period, varför det kommer vara utmattande att skriva. Var således inte förvånade om kvaliteten på inlägget avtar ju längre ni läser. Med detta sagt, låt oss börja med igår förmiddag.

Efter att ha checkat ut från hotellet i Tokyo klockan 11, och lämnat våra resväskor i lobbyn, så gick jag och Althea till det närliggande fiket Tully's Coffee (vilket återkommande bloggläsare redan vet). Där satt vi ett tag innan vi åkte till Shinjuku, för att leta reda på bussterminalen vår buss till Kyoto skulle gå ifrån, samt lämna vårt bagage - vilket främst bestod av min till bredden fullpackade ryggsäck - i en box. Detta gick smärtfritt sånär som på att datorrösten som vägledde en igenom processen av att hyra en förvaringsbox var alldeles för högljudd.

Fördelen med förvaringsboxen var dock att den kunde betalas för med busskort, vilket enligt den själv var väldigt häftigt.

Därefter följde en dag som mestadels gick ut på att gå runt, och präglades av en känsla av hemlöshet.

Om PPAP

PPAP (Pen-Pineapple-Apple-Pen) är en singel som släpptes av artisten "Pikotaro", egentligen ett alter-ego för komikern Daimaou Kosaka, via en musikvideo den 25 augusti 2016. Enligt Kosaka själv så skrev han sången hemma vid sitt skrivbord, när han satt och höll i en penna och kom att tänka på vad det innebar att vara från äppelodlingsprefekturen Aomori, samtidigt som han insåg att att han hade en burk ananas på bordet. Singeln är bara 45 sekunder lång, men blev nummer ett på singellistan i Japan.

Tankar från gratisnätverket på Tullys Coffee

Mina vänner. Detta blogginlägg skriver jag i stort sett för att ha en ursäkt att ha datorn öppen. Vi sitter nämligen på ett fik, jag och Althea, och jag försöker ladda ner ett avsnitt av Historieätarna för att ha något att titta på på bussen till Kyoto. Denna buss avgår från Shinjuku klockan halv tio ikväll. Medan avsnittet hämtas sitter jag alltså och bloggar bort dagens bästa timmar, men eftersom att vi packat all packning till Kyoto i min ryggsäck så klagar jag inte på att få sitta ner en stund. Man får tillräckligt ont i ryggen som det är av de hårda japanska sängarna.

De goda nyheterna är att Altheas tillstånd har nedgraderats från sjuk till hängig, efter att hon spenderat gårdagen i sängen. Medan hon sov hade jag egna äventyr för mig, vilket ni kanske uppfattar som själviskt, men jag fick Altheas godkännande och till och med uppmuntran innan jag gav mig av.

Efter att ha skrivit gårdagens blogginlägg gick jag därför ut för att leta efter en lunchrestaurang. Jag hittade till en början ingen som tillfredsställde mig, men så valde jag också riktning att gå enbart på grund av att jag ville studera på nära håll en curryrestaurangsmaskot som jag sett på avstånd på en skylt:



Den nyfunna frihet som min ensamhet innebar överväldigade mig uppenbarlien. Efter att ha fotograferat pickaninnyn ovan så irrade jag, istället för att gå till en restaurang, iväg till Akihabara. Detta var inte med flit, men väl där kom jag att tänka på att det ju inte var så långt från Akihabara till Suidobashi, där jag bodde med Greta och Emmy under förra japanresan. Detta tänkte jag skulle vara en trevlig nostalgisk visit men som Althea inte hade fått någon vidare behållning av, så jag tänkte att jag skulle passa på. Mitt nästa uppdrag var därför att hitta till Akihabara station.



Man tycker inte att det borde vara svårt att hitta landmärken att navigera efter i ett område med så här färgglada skyltar men när varenda gatuhörn är utsmyckat på samma vis så ser man inte skogen för alla mangafigurer, och jag gick vilse. Det man passerar när man är vilse i Akihabara är till viss del lite konstigt roligt, som skalenligt detaljrika plastfigurer av Janne Långben till salu för tiotusentals yen; till viss del rentutav obehagligt, som barer där affärsmän blir uppassade av unga flickor i skoluniform. Det var en lättnad när jag kunde smita in på en 7eleven med gratis wifi och slå upp en karta till stationen. Sedan dröjde det bara en tio minuter innan jag var i Suidobashi.

Det var en trevlig känsla att vara tillbaka i de trakter som varit våra hemtrakter under de där två veckorna, och jag måste erkänna att jag trivdes bättre på den adressen än vad jag gör på vår nuvarande, i första hand för att vår gata i Suidobashi var solig medan vår promenad till stationen härifrån går i skugga från början till slut. Hur snabbt utvecklingen hade gått sedan vi bodde där var också förbryllande att se; man hade lyckats helt och hållet utplåna en stackars kemtvätt som låg mitt emot oss, så att det bara var trottoar kvar där byggnaden stått, samtidigt som man smällt upp ett fyra våningar högt klargult bostadshus bredvid vårat.

Jag dröjde inte kvar särskilt länge vid vår gamla gata, med tanken i bakhuvudet att det ju skulle bli stelt om han vi hyrt rum hos skulle vara hemma och se mig stå där och stirra, utan började röra mig därifrån, när jag såg en vägskylt peka mot vår hemstation Okachimachi. Jaså, är det så nära, tänkte jag, och började följa skyltningen. Detta blev början på en promenad som säkert tog en halvtimme, och som inte passerade några vidare sevärdheter. Det mest anmärkningsvärda jag passerade var ett tempel, framför vilket ett övergångsställe med trafiklyktor gick. Templet hade i och med nyår en marknad igång och därför hade polisnärvaro. Polisen stod parkerad i sin bil innanför tempelområdets port. Varje gång någon fotgängare kom till övergångsstället och började gå över så ropade konstapeln genom bilens högtalare "Vänta tills det blir grönt, det kan komma bilar!" vilket fick alla förbrytande fotgängare att hoppa till.



Från templet var det sedan nära hem till Okachimachi där jag, till slut, stack in på en nudelrestaurang och beställde en extra stor skål ramen. Denna var väldigt god, men i och med att jag var ensam så var det en nervös upplevelse att beställa mat. Jag tog ingen bild på nudlarna, eftersom att det bredvid mig satt en äldre herre som tittade åt mitt håll med en bister, konservativ uppsyn som jag inte vågade riskera göra etikettsbrott under.

Efter att ha tackat för mig så gick jag och köpte lite glass på närmsta närbutik som jag sedan tog med mig till Althea. När jag kom tillbaka till hotellet hade städarna på grund av "Do not disturb"-skylten på dörren hängt upp en påse med rena lakan, handdukar och pyjamasar på vårt dörrhandtag. Jag tog in påsen och glassen i det kvava rummet och jag och Althea åt glassen tillsammans. Därefter stannade jag kvar i rummet och packade lite grann, men Althea somnade snart igen och jag beslöt mig då för att ge mig av på nytt, denna gång till Shibuya, för att besöka skivaffären Tower Records.

Att jag köper musik när jag är här är nog en av mina dummaste ovanor. Japan är ett land där väldigt mycket är otroligt långt gånget och utvecklat, men mycket också ligger efter jämfört med i Europa. Till exempel är CD-skivor inte ett obsolet format här, varför de kostar en del pengar (ibland över 200 kronor per skiva). Vad, gör man, tänkte jag och plockade på mig tre skivor ändå. Det är musik som inte går att få tag på på något annat sätt, men svider gör det ändå.

På vägen ifrån Tower Records möttes jag av en mytomspunnen konvoj. Det finns ett företag som anordnar turer i gokarts på Tokyos gator, inspirerade av spelet mariokart. Dessa syns ofta i guideböcker och -program om Tokyo men jag hade aldrig sett dem i verkligheten förrän nu. I och för sig är det så att mariokart är ett skyddat varumärke, och företaget som anordnar turerna hetter något i stil med "Marikart", men det är ändå svårt att ta miste på vad det handlar om. På gatorna i områden som Shibuya kör det ofta även runt lastbilar som spelar musikvideor på stora TV-skärmar eller visar reklamfilmer för butiker, med volymen på max, och det är svårt att förstå hur Japan, som i många områden har strikta regelverk och ett starkt paragrafkavalleri, inte tycks ha bestämmelser som begränsar dessa fordon från att trafikera deras vägar.



Något annat man ser mycket av i Shibuya är utlänningar, ofta två-tre stycken, som står vid varenda korsning och fotograferar eller filmar när det blir grönt ljus för fotgängarna. I Shibuya finns nämligen världens mest trafikerade övergångsställe, Shibuya Scramble, som så till en grad tycks vara av intresse att turisterna filmar varje vägskäl de stöter på i området i tron att de dokumenterar något unikt; bilder som deras nära och kära säkerligen kommer att uppskatta när de får titta på diabilderna.

Efter Shibuya åkte jag till hotellet för att lämna av mina CD-skivor, och möttes av en något tillfrisknad Althea. Tillsammans åkte vi sedan till Kichijoji för att där möta upp Alex och gå med henne på Torikizoku, som är en kedja som serverar yakitori, japansk grillad kyckling. Det har antytts av bloggens läsare att vi har gourmandtendenser här, och denna måltid kommer nog inte göra något för att frånskilja oss från detta rykte. Likt izakayan dagen innan beställde man in små portioner, under omgångar, och likt izakayan blev det ganska så många omgångar. Det var främst spett på kycklinglår, men även kycklingfärs, dumplings och andra kycklingrätter fanns att beställa och beställdes således. Det godaste var i mitt tycke de kycklinghjärtan som jag tjatade till mig att få beställa, och det var ju tur för mig att de var min favorit eftersom att Althea bara åt två och Alex helt vägrade röra dem.




Kycklinghjärtan på spett

En reflektion efter detta besök i synnerhet, men veckan i Tokyo i allmänhet, är att det kommer vara, om inte svårt, så i alla fall osmidigt att klara sig utan Alex. Som aspirerande japanskatalare är det svårt att inte imponeras av hennes världsvana och naturliga sätt att beställa  mat, eller bara prata med sina vänner. Det är ingen liten utmaning hon tagit sig an, och även om den onekligen är krävande (och Alex kanske skulle säga emot mig om det här) så råder det inga tvivel enligt mig om att hon klarar den med bravur. Trots mina studier så är ju Tokyo ändå en väldigt främmande miljö för mig, och utan Alex skulle resan helt enkelt inte vara njutbar på det sätt den är nu. Med detta vill jag inte uttrycka pessimism inför Kyototuren, men utan att ha Alex där så måste jag ändå säga att fyra dagar där nog blir så mycket som vi tål utan att bli utmattade.

Nåväl. Vi har nu suttit på Tullys Coffee i uppemot två timmar, och jag måste tyvärr meddela att inte så mycket som en procent historieätare har laddats ner. Snart ska vi nog ge oss av för att äta lunch, efter vilket planen är att låsa in vårt bagage i ett förvaringsskåp och döda ett par timmar på konstmuseum. Nästa gång ni hör från mig, så sitter jag förmodligen på en buss någonstans mellan Tokyo och Kyoto. Förutsatt att bussens wifinätverk funkar som det ska.

Shimokitazawa

God förmiddag allesammans. Idag är Althea snuvig så vi tar en lugn dag för att samla krafterna inför bussresan till Kyoto som vi ska utsättas för imorgon. Jag har därför tagit mig tiden att skriva ett blogginlägg om gårdagen. Att det publiceras tidigare än inläggen brukar kanske inte gör någon i Sverige gladare eftersom att klockan enligt mina källor är två på natten där i skrivande stund, men jag tyckte ändå det var värt att nämna.

I går var dagens ägg äggröra och dagens pannbiff var pannbiff. Jag tror att vi sett alla rätter som frukosten här har att erbjuda, och nu kommer få uppleva dem i nya kombinationer igen för resten av vistelsen. Något som inte gjort comeback ännu är prinskorven från första frukosten, så det ser vi fram emot.

Efter frukosten åkte vi till Yanaka, ett område som enligt de flesta reseguider påstås vara en oupptäckt pärla som ingen annan känner till. Området ska nämligen vara tämligen välbevarat och många gamla trähus står kvar som överlevde jordbävningen 1923 och bombanfall under andra världskriget. Det stämde ju, att sådana hus fanns, men det fanns ännu fler hus som inte var av den sorten. Däremot så fanns det i Yanaka otroligt mycket kyrkogårdar.

Fisk

God kväll, vänner. I skrivande stund har jag alldeles nyss publicerat ett inlägg om vår nyårsafton här, men det inlägget kom ju en dag för sent. Vi har haft för oss massa förehavanden sedan dess som också tål att skrivas om, så det tänkte jag göra nu.

Vi vaknade sent denna morgon; förståeligt, tycker jag, efter att ha rännt mellan heliga platser hela natten. Således missade vi vår hotellfrukost (varför rapport om dagens ägg saknas) och köpte istället med oss smörgåsar och risbollar från vår närbutik, som vi satte oss och åt i Uenoparken, under gassande förmiddagssol. Med denna frukost bakom oss tog vi tunnelbanan därifrån till Asakusa, varifån vi sedan promenerade till stadsdelen Sumida, närmare bestämt området vid Tokyo Skytree, där Sumida-akvariet ligger. Vår aktivitet för dagen var nämligen att besöka detta akvarium, beläget i shoppingcentret Solamachi (förmodligen från soramachi, "himmelsstaden," som det väl hetter för att det där finns en grej som är lång). Efter ett varv runt byggnaden, förvirrade som vi var av att akvariets logotyp ser ut som en pil som konstant tycktes peka oss i fel riktning, så hittade vi ingången.


Den förvirrande logotypen

Nyår, så gott vi kunde

Jag hoppas ni är förfriskade och uppsluppna med den energi som det nya året inger, mina vänner. Ett inlägg där jag berättar hur vi firade vårt nyår här i öst har utlovats, och det inlägget följer här nedan. Först av allt vill jag dock förtydliga, att vårat grepp om de japanska nyårstraditionerna är bristfälligt. Nog har vi fått höra mycket om traditionerna, ja, men inte så till en grad att vi på egen hand kan utföra ett nyårsfirande, lika lite som någon som på historielektionerna i skolan lärt sig om franska revolutionen har de medel som krävs för att ta livet av Francois Hollande.

Vi inledde nyårsafton med att gå till ett lokalt sobahak och äta sobanudlar. Nyårstraditionen föreskriver här att man ska äta soba, men vi visste inte riktigt när på nyår dessa skulle ätas, även om vi hade föraningen att det egentligen skulle vara enklare, mer spartanska nudlar än de soppor som vi beställde och att de dessutom skulle serveras till lunch. Vi tänkte dock att detta ju ändå gjorde anspråk på att likna nyårssoba och åt det därför ändå.

Nyårslunch, ungefär