Sista dagen

Imorse när larmet gick så reagerade jag på det med att stänga av väckarklockan. Således började denna dag senare än vanligt, men det var ändå så att vi gick upp tio istället för åtta, och då dessutom i princip utan att ha sovit något alls natten innan, så jag tycker att vi förtjänar dispans. Hotellfrukostens personal var dock inte särskilt bärmhärtiga, så vi fick gå till 7eleven för att köpa vår frukost istället för att uppleva dagens ägg. Så fort vi klev fram till matlådehyllan där så blev vi hårt slagna med valmöjlighetens slägga, så vi kom båda därifrån med en frukost som i någon form innehöll panerad fläskfilé. Vid förtäringen av denna så påmindes jag så drastiskt om ett särdrag av japanska matlådor som jag väl hört talas om förr, men inte fäst något större värde vid förrän idag: alla japanska matlådor inkluderar lite spaghetti i måltiden. När jag ätit halva min fläskfilé såg jag något rött sticka fram därunder, så jag lyfte på kvarvarande fläsk och upptäckte ett par ensamma spaghettistrån i en sås som i Sverige förmodligen skulle säljas som barnmat, som legat dolda under den bit av köttet som dessutom var längst ifrån spisaren ifall man höll förpackningen så som den var avsedd.



Men ingen skada skedde förutom den ursprungliga förvåningen, särskilt eftersom att jag inte ens åt spaghettin förutom det första nyfikenhetsstråt, så den lämnade inga större trauman och vi klarade av att lämna hotellet för att resa vidare mot Shibuya.

"Men!" kanske ni nu utbrister, kära läsare; "Shibuya har du ju redan varit i! Varför åka tillbaka såhär på sista dagen?!" Och det har ni ju rätt i, men jag åkte ju dit medan Althea var sängliggande, så hon hade ju inte varit där. Enligt planen skulle vi sedan åka till ett ugglekafé1, men detta var en plan som redan från början hade ett par hinder; för det första hade vi ingen reservation; för det andra hade vi inte jättegott om tid för två aktiviteter efter att ha kommit hemifrån så sent; för det tredje var det ännu inte riktigt klart för oss om sådana kaféer räknas som djurplågeri eller inte. Shibuya visste vi var vi hade det, så dit åkte vi utan några tvivel, och gick raka vägen till ett (vanligt) kafé för att köpa kaffe eftersom att vi, i synnerhet Althea, fortfarande var väldigt trötta och inte riktigt hade vaknat. Där beställde vi varsinn kaffe och en portion pannkakor att dela på, som var min andra och Altheas fjärde portion pannkakor för denna resa.



Kaffet Althea beställde var en cappuccino men jag beställde vanligt bryggkaffe. Till kaffet fick jag mjölken vid sidan av, som man brukar i det här landet. Så här liten var kannan jag fick:



En annan sak man fick var vatten, både varsitt glas när vi satte sig oss för att beställa och lite titt som tätt när en servitör hade vägarna förbi. Glasen hann inte ens till hälften bli urdruckna innan de ersattes med nya och vid ett tillfälle hällde jag över lite av Altheas i mitt för att det skulle se ut som att vi båda var mitt uppe i ett glas och varken hade för lite eller för mycket vatten, något som ju kyparen inte skulle kunna åtgärda. Althea gick sedan på toaletten, så kyparen passade på att ersätta våra till kanske tre femtedelar fulla glas med två till fem femtedelar fulla glass.

Efter denna fars betalade vi notan och gick vi på en sista shoppingtur i Shibuya. Denna blev i synnerhet fruktsam för Althea, som just nu har lite svårigheter att stänga sin resväska (jag har inte packat färdigt, så jag har inte haft de svårigheterna än). Shopping är dock inte den mest intressanta aktivitet att blogga om, så jag går direkt vidare till nästa aktivitet, som var att träffa Alex för sista gången denna resa och äta middag med henne. Alex hade fullt upp i skolan så vi gjorde upp för att äta middag i hennes hemtrakter i Kokubunji. Vi tog först tåget hemåt från Shibuya, som på grund av att Shibuya är beläget på motsatt sida från vår hemstation av den cirkulära yamanote-linjen tog ungefär 40 minuter, gick till hotellrummet, slängde in våra påsar genom dörren och gick sedan direkt ut igen för att hinna med tåget. Här vill jag påminna om att vi nyss suttit på ett tåg på samma linje i fyrtio minuter, och därför var vana vid att sitta och halvsova i sätet, men vi missade att gå av på vår station och fick ta ett annat tåg, som hade oss i Kokubunji tjugo minuter senare än det vi borde ha tagit. Detta var såklart en börda för den redan stressade Alex, som dock var barmhärtig nog att vänta på oss ändå och vägleda oss till den restaurang där vi intog vår sista middag: sukiyaki.



Maten var väldigt god, men vi hade från början ett problem: servitören, som talade till oss som om vi var småbarn. Visserligen är väl jag och Althea på den nivån ändå, men Alex är det inte, och efter ett tag sa hon ifrån. Servitören blev då utom sig av skam och bad tusen gånger om ursäkt. Nästa gång vi bad om service så skickade han en kollega för att ta hand om vårt bord.

Att äta sista middagen med Alex var såklart trevligt, som det alltid är att äta middag med Alex,  men vetskapen om att det var sista gången vi träffade henne på en förmodligen ganska lång tid, och att vi från och med imorgon är på andra sidan jorden, var lite vemodig. Hon har behövt handskas med mycket okunskap och naivitet under mina två resor hit, och att hon stått ut med att vara guide, värd och barnvakt har varit guld värt.

Men, men. Att åka hem har ju sina fördelar också, vilket jag inte minst är medveten om nu när jag gör mig redo att sova en sista natt i hotellsäng.

1: https://youtu.be/nbwWyN-jfrg?t=47s