Fisk

God kväll, vänner. I skrivande stund har jag alldeles nyss publicerat ett inlägg om vår nyårsafton här, men det inlägget kom ju en dag för sent. Vi har haft för oss massa förehavanden sedan dess som också tål att skrivas om, så det tänkte jag göra nu.

Vi vaknade sent denna morgon; förståeligt, tycker jag, efter att ha rännt mellan heliga platser hela natten. Således missade vi vår hotellfrukost (varför rapport om dagens ägg saknas) och köpte istället med oss smörgåsar och risbollar från vår närbutik, som vi satte oss och åt i Uenoparken, under gassande förmiddagssol. Med denna frukost bakom oss tog vi tunnelbanan därifrån till Asakusa, varifån vi sedan promenerade till stadsdelen Sumida, närmare bestämt området vid Tokyo Skytree, där Sumida-akvariet ligger. Vår aktivitet för dagen var nämligen att besöka detta akvarium, beläget i shoppingcentret Solamachi (förmodligen från soramachi, "himmelsstaden," som det väl hetter för att det där finns en grej som är lång). Efter ett varv runt byggnaden, förvirrade som vi var av att akvariets logotyp ser ut som en pil som konstant tycktes peka oss i fel riktning, så hittade vi ingången.


Den förvirrande logotypen


Vi kunde snabbt konstatera att detta akvarium hade konstnärliga ambitioner. På luften hängde en behaglig doft, ljussättningen var dov och skyltningen var minimalistisk (ett faktum som ju redan ställt till med problem). Det första man möttes av var ett par vackra undervattenslandskap från den japanska naturen, befolkade av små akvariefiskar, men dessa var bara en amuse-bouche inför en serie akvarium med maneter som snarare kan kallas för en installation än en naturmiljö. Maneterna simmade till lugn musik framför skärmar som visade psykedeliskt färgglada bilder som maneternas genomskinliga kroppar speglade. Det hela var otroligt smakfullt genomfört och gav en känsla av ett detta, det var ett akvarium med högre anspråk.

                                       

Vissa av maneterna kunde dock inte nå upp tillsamma grad av konstnärlig högburenhet helt enkelt på grund av den skepnad de fötts i, jag tänker i första hand på dessa:



Efter manetrummet kom ett antal akvarium där man visade upp vattenlevande djur som avbildats i träsnitt av Katsushika Hokusai, därefter olika revlandskap. Rummet öppnade upp sig vid dessa akvarium och man klev plötsligt ut på en balkong, som blickade ut över en klippa i en stor bassäng. På denna klippa satt pingviner. En flock av ungefär 40 pingviner bodde där, och när vi kom dit hade vi turen att vara precis i tid för att de skulle matas. Detta skedde under en kaotisk men besynnerligt välplanerad form, och gick ut på att två matare vadade ut bland klipporna med två väskor fulla med fisk fastspända vid höfterna. Pingvinerna började omedelbart svärmas runt dessa matare, medan två andra ur personalen stod på avstånd och dokumenterade. Varje fisk som matarna slängde ut ropade de sedan vem som hade fångat, då varje pingvin hade ett eget namn. Vem som var vem såg de på att pingvinerna hade olika färgade band runt fenorna. De som stod på håll skrev upp alla som blivit matade och spanade själva för att se vilka som fångade de fiskar som det blev stridigheter om, för att sedan till matarna ropa ut namnen på de pingviner som enligt deras anteckningar fått mindre mat än andra, så att matarna kunde se till att just de individuella pingvinerna fick mer fisk.

Efter att alla pingviner var mätta och belåtna gick vi vidare i akvariet, och passerade Penguin Café, som serverade allehanda mat och dryck med is- och pingvintema (däribland alkoläsken Smirnoff Ice), för att sedan komma till den sista delen av akvariet, fokuserad på guldfisk. Man diskuterade där guldfiskuppfödandet som konstform och visade upp olika mer eller mindre missbildade varelser för att tydliggöra vad man pratade om. Därefter hade vi bara souvenirbutiken kvar, och där hade de lättat lite på de högtravande ambitionerna akvariet i övrigt hade för att istället få plats med så många mjukdjur som möjligt.

Efter akvariet åt vi lunch på en restaurang i köpcentret. Vi fick inte mer än en minut på oss att bestämma oss vad vi ville ha innan vi blev kallade till kassan, och menyn var skriven med ganska många skrivtecken som vi inte förstod, så jag fick ta till turistens nödlösning och peka i menyn för att beställa, på något jag inte visste vad det var. Följaktligen såg min lunch ut såhär:


Det var gott men lite för salt

Efter den stärkande lunchen promenerade vi tillbaka mot tunnelbanan. Vi hittade ett mysigt kvarter att strosa igenom, så vi dröjde kvar i Sumida, och hittade till slut till Sumidaparken, som ligger parallelt med Sumidafloden och bjuder på fantastiskt vackra japanska träd och växter att beskåda som jag dock inte tog bild på eftersom att det när vi kommit dit redan var mörkt. I parken låg även en helgedom där något gjordes, vilket vi förstod eftersom att det var en lång kö till något, så vi stod där och stirrade ett tag innan vi kunde konstatera att vi inte skulle lista ut var som var på gång och började istället till slut vandra tillbaka mot tunnelbanan.


Gata i Sumida, med Skytree evigt närvarande i bakgrunden



Kö till något

När vi var vid den bro som vi skulle ta för att korsa Sumida-floden till Asakusa så såg vi att det på en karta för turister över området fanns några ruiner över något vi namn "koyoen" utmärkta vid en punkt i närheten av oss, så vi gick ditåt för att titta. Inga ruiner fanns dock att beskåda. Vi tog två varv kring området innan vi kunde konstatera att det bara var att ge upp och korsa floden, utan att ha sett så mycket som en gammal tegelsten som kunde antyda att det en gång funnits något vid namn koyoen där1.

När vi var över på andra sidan kände vi dock att det inte var dags att åka hem riktigt än. Vi gick istället till templet Senso-ji, Tokyos mest populära tempel, som låg precis runt hörnet från Asakusa station med tanken att "ja, men, nu är det ju sent på kvällen, nu kanske det är lite färre folk." Det var inte färre folk, utan folkmassan var minst lika otympligt gigantisk som när jag varit där förr, och dessutom gjord ännu svårare att ta sig fram i genom att vara utblandad med en stor mängd poliser och väktare som var där för att se till att folkmassan inte var för svår att ta sig fram i. Marknaden som leder upp till Senso-ji var det dock inget fel på, och konsumtionen gick på högvarv samtidigt som sorlet av alla människor skapade ordentlig festivalstämning.



Det var helt klart att man tagit i lite extra i Senso-ji till nyår. Tyvärr medförde det även att någon insett att man där hade sig en guldgruva, så vid ett avbrott av marknadsstånden som sålde traditionella japanska paraplyer eller riskakor hade någon ställt upp en gigantisk TV-skärm med tillhörande högtalare som visade reklam för ett racingspel.

Väl framme vid templet fastnade vi och blev helt stillastående i den enorma kö som väntade på att få gå fram och be till gudarna om ett lyckligt 2017. Till slut fick vi nog och bad en väktare att släppa ut oss genom sin grind i kravallstaketet som omgärdade tempelområdet. "Det går bra, men ni får inte komma in igen om ni går ut," sade han. "Jo jag tackar," sa vi, och gick ut till den allmäna marknad som bredde ut sig omkring templet.



Marknaden hade ett tydligt fokus, och det var mat. Överallt såldes japansk traditionell mat, och även en del inte särskilt traditionell (som till exempel den kebab som även nämndes i mitt föregående inlägg). Ett av de första stånden vi såg sålde grillad fisk som såg oemotståndligt god ut för 600 yen styck, så vi köpte en att dela på. Gubben som sålde dem var stum, och insisterade att ge oss växel på vår tusenlapp i tioyensmynt, så det tog ett tag, men snart hade vi fått en fisk på en pinne.



Efter att ha ätit den fick vi blodad tand. Vad som först var att prova en fisk för att vi aldrig ätit sådan fisk förut slutade i en middag på marknaden bestående av grillad fisk, yakisoba (det vill säga stekta nudlar), takoyaki, grillad krabba, karaage (friterad kyckling) samt varsin kopp amazake (söt fermenterad risdryck). När vi konstaterade att vi sett allt som marknaden hade att erbjuda så gick vi, övergödda och utmattade, så makligen ifrån tempelområdet, och promenerade igenom Asakusas gator tills vi hittade en tunnelbanestation att åka hem ifrån.


1: När vi efter vår hemkomst sedan googlade koyoen, för att åtminstone få veta vad det var, fick vi inte upp några resultat.