Frivilliga och ofrivillga långpromenader

Det är svårt att resa i Kyoto. Eller så är det svårt att hålla koll på kollektivtrafiken i vilken stad som helst som man inte har så bra koll på, och Kyoto bara råkar vara den första sådana upplevelsen för mig. Imorse, till exempel, när vi skulle åka till templet Kiyomizudera från busshållplatsen närmast vår ryokan, så klev vi på en buss som gick åt fel håll. Efter två hållplatser var vi säkra på att vi gjort ett misstag, och klev därför av. Vi promenerade till Kyoto station, där vi visste att bussen utgick ifrån, men såg att det var sådana ofantliga folkmassor som väntade på den bussen, att vi valde att gå tillbaka till hållplatsen vi börjat ifrån och försöka igen. Där kom en likadan buss som den vi nyligen klivit på av misstag, och vi började fundera på om det var rätt hållplats över huvud taget, eller om bussarna därifrån inte alla gick åt fel håll. Då dök bussen vi skulle ta upp i korsningen och bekräftade våra farhågor genom att svänga bort från oss, men tur nog hann vi följa efter den till den hållplats vi faktiskt skulle ta och ställa oss längst bak i kön. När bussen stannade så gick emellertid de som var längst fram i kön inte på, vilket vi tolkade som att bussen var för full för att få plats på. Efter att bussen lämnat hållplatsen så ropades dock mannen som stått längst fram i kön in i den restaurang som låg bredvid busshållplatsen, och när han klev in där så såg vi att han stått intill en skylt, som någon ställt precis vid busshållplatsen. På skylten stod namnet på restaurangen som mannen försvunnit in i, och snart kom en servitris ut och frågade oss hur många vi var i sällskapet. Vi väntar på bussen, sa vi, och förstod att vi stått och väntat på bussen i kön till en grillrestaurang.

När nästa buss kom så klämde vi oss in och åkte relativt smärtfritt (men lite trångt) till Kiyomizudera. Till templet fick man promenera en liten bit i på en gata med många välbevarade gamla hus, som för det mesta i och för sig var souveniraffärer men som ändå såg ganska fina ut.



Så anlände vi vid templet, likt ganska många andra människor den dagen, och såg ut över Kyoto. Templet ligger nämligen på en höjd i utkanten av staden, så man hade god utsikt från hela området, men i synnerhet från den balkong som templet är känt för.






På tempelområdet fanns utöver denna spektakulära utsikt även andra lustigheter, som till exempel en buddhistisk munk som stod och bad om donationer. Han hade ansiktet skymt av en stor bambuhatt, och stod och mumlade någon form av klassisk japansk bön, men när man kom närmare honom såg man att han inte var japan, utan utlänning. Faktum är att han var ganska lik Zayn Malik, han hade stiliga drag som en mannekäng, så hur han hamnat på en livsbana som buddhistisk munk kan man verkligen fråga sig. Förvisso kan det vara ökänt svårt att ta sig in i det japanska samhället, men jag undrar verkligen om det som utlänning är värt besväret att svära trohet vid den buddhistiska läran för den sakens skull. Nu vill jag ju inte ifrågasätta munkens fromhet, för from var han säkerligen, kanske till och med fromare än sina japanska kollegor för att ha lagt ner den extra mödan på att ta sig dit, men varför han var det kan man ju undra.

Efter att ha njutit av utsikten en stund så vandrade vi ner från tempelområdet och hittade en restaurang på den gata som jag tidigare i detta inlägg anklagat för att vara för turistorienterad. Till vårt försvar var restaurangen vi valde faktsiskt långt ifrån representativ för övriga inrättningar på gatan, och hade inte ens en engelsk- eller kinesiskspråkig meny. Vi lämnade restaurangen mätta och belåtna, och gick vidare på de traditionella smågatorna i området, med förhoppningen att folkmassan skulle avta när man tog sig ifrån huvudgatan som ledde upp till templet. Så var inte fallet, men gatorna var vackra att promenera längs med ändå.



Snart kom vi fram till en pagoda med ett litet torg framför, som var ganska folktomt. Där stannade vi för att ta oss en efterrätt och vila upp oss lite grann efter att ha haft att göra med folkmängderna som vistades i området. Althea åt en mjukglass med smak av grönt té medan jag åt en crepe med grönt té, grädde och rödbönspasta. 



Notera även på bilden ovan vad man kan skymta suddigt i bakgrunden, som såldes på denna kiosk; matchaglass täckt av ett lager bladguld. Jag uppmanade Althea att beställa den istället, men hon tackade nej med förklaringen att det faktiskt var mer än dubbelt så dyrt. Egentligen håller jag ju med henne att det är lite konstigt att lägga massa pengar på att få äta ett lager guld över sin mjukglass, som kanske inte är en maträtt som vinner något på att man försöker upphöja den till lyxstatus, utan är bra som den är utan att förgyllas.



Efter att ha fikat färdigt gick vidare, svängde tillbaka in i folkmassan och strosade vidare tills vägen vi var på anslöt sig till huvudgatan i Gion. På vägen köpte Althea en matchalatte från en liten affär, och jag köpte en grillad mochi eftersom att jag ju inte ätit tillräckligt med min crepe och min portion stekta nudlar.

Att få revansch i Gion efter att ha funnit det ganska så dött kvällstid var trevligt. Affärerna var till exempel öppna den här gången, men vi gick ändå inte in och åt på någon av dem, vilket kanske är ett tecken på god självbehärskning efter allt ovan som talat för motsatsen. Vi fortsatte istället till Gions tunnelbanestation, varifrån vi tog tunnelbanan mot Fushimi Inari-Taisha.

Fushimi Inari-Taishi är en shintoistisk helgedom till risguden Inaris ära. Den har, enligt de vimplar som förmedlade denna information och kantade vägen till helgedomen, blivit utsedd till japans populäraste resmål bland utlänningar av Tripadvisor tre år i rad, och detta blev tydligt när man kom dit (i och med att man såg att det var många västerlänningar där). Helgedomen är känd för att husera tusentals toriiportar, men vad detta skulle ha för återverkan kunde vi inte ha förutsett. Jag hade innan vi åkte dit sett bilder av dessa portar, resta tätt intill varandra längs med en stig, och hade tänkt mig att de fortsatte på det viset en 300 meter eller så. Så var emellertid inte fallet, utan portarna sträckte sig upp på, och fortsatte ett varv runt, det berg templet ligger vid foten av. Enligt skyltarna runt omkring spåret är det totalt fyra kilometer port som löper runt området.







Vägen som portarna utgjorde stannade regelbundet upp vid mindre, till Fushimi Inari underordnade, helgedomar. Vid en av dessa såg vi en avstickande stig, som ledde bort från toriiportarna och in i skogen. Då det inte fanns någon avspärrning eller skylt med ett uttryckt förbud att gå ditåt, så tog vi den stigen och klättrade upp på kullarna som kantade helgedomsområdet. Snart var de röda portarna ganska långt bakom oss, men vi hittade istället ett område med bambuskog.





Vi kämpade oss igenom djungeln och hamnade till slut tillbaka till början av portarna, och fick traska hela vägen upp till det vägskäl dar vi valt att avvika från den gängse tolkningen av vad som var rätt väg att gå. Således hade vi knappt ens gått en femtedel av hela leden när mörkret föll, vi kände oss trötta i benen och valde att gå neråt igen. Vi hade faktiskt inte förväntat oss att bestiga ett berg när vi kom dit, och hade som framgår av det som beskrivs ovan i inlägget redan gått en hel del på annan ort. Dessutom var det ganska fin utsikt från där vi gav upp ändå.





Vägen ner kändes inte alls lika lång som vägen upp, kanske främst för att vi inte utforskade några bambuskogar i den riktningen, och snart var vi på tunnelbanan hem igen. Kvällen som följde var ganska så stillsam, men det tyckte jag också att vi förtjänat. Efter att ha spenderat en stund på vårt varma rum, och jag påbörjat detta blogginlägg, så gick vi och åt på en restaurang belägen i Kyoto station (för att det faktiskt inte finns så mycket restauranger utanför stationen), följt av en efterrätt på samma kafé som vi i förrgår åt tårta på. Angående det senare vill jag försvara mig med att det faktiskt allt som oftast är Althea som är initiativtagare till dessa efterrättsplaner och dylikt, medan min grej snarare varit att insistera på att beställa konstiga kroppsdelar från djuren. Middagen var emellertid inte så konstig, utan bestod av en panerad biff för min del och en fläskfilé tillredd på samma sätt för Althea.



Till efterrätt åt Althea en portion pannkakor, medan jag, i brist på annat som tilltalade, valde att bejaka min äventyrlighet och försöka mig på något som helt enkelt inte lät gott och beställde en "milk tea smoothie". Denna visade sig snarare vara en milkshake, men hade ändå den omisskännliga smaken av engelskt té om än med ganska så mycket socker i. Egentligen är väl detta inte konstigare än alla sötsaker här som är smaksattta med grönt té, men man saknar den kulturella distansen.



Med detta avslutar jag dagens inlägg och även sista kvällen i Kyoto. Imorgon kväll tar vi bussen tillbaka till Tokyo, så inlägget för morgondagen kanske kommer senare än ni väntar er det. Håll till godo!