Om PPAP

PPAP (Pen-Pineapple-Apple-Pen) är en singel som släpptes av artisten "Pikotaro", egentligen ett alter-ego för komikern Daimaou Kosaka, via en musikvideo den 25 augusti 2016. Enligt Kosaka själv så skrev han sången hemma vid sitt skrivbord, när han satt och höll i en penna och kom att tänka på vad det innebar att vara från äppelodlingsprefekturen Aomori, samtidigt som han insåg att att han hade en burk ananas på bordet. Singeln är bara 45 sekunder lång, men blev nummer ett på singellistan i Japan.

Musikvideon ovan har i skrivande stund 105 miljoner visningar på Youtube. PPAP blev alltså populär. Men även om dess popularitet kan påstås ha avtagit i väst, så är det mer än vad man kan säga om hur det ser ut i Japan. De första tecknena vi såg på att fenomenet allt annat än avstannat var tröjor som var till salu på marknadsstånden nära vårt hotell, med bilder på pennor, frukter eller Pikotaro själv, ofta med "PPAP" tydligt textat på framsidan. Vi avfärdade dock detta som småförsäljare som desperat försökte, och misslyckades, hålla fingret vid samhällspulsen, och tänkte inte så mycket på det.

Oråd började vi ana först när vi gick till Don Quijote i Kichijoji tillsammans med Alex. Detta har faktiskt nämnts tidigare på bloggen, men där möttes vi av en PPAP-vägg vars fokus var en PPAP-dräkt, allltså de kläder som Pikotaro har på sig i musikvideon.



Återigen kände vi dock till viss del att detta var på samhällets utkant, en del av det karaktäristiskt överdrivna och udda sortimentet som denna butik hade. Point of no return nåddes på nyårsafton, då vi satt i allrummet på Steve och Julias studentboende och lyssnade till ljudet av nyårsprogrammet som visades på TV. Man hade nämligen där med framträdanden från artister som gjort sig aktuella under året, och gissa om inte Pikotaro var där i sin leopardmönstrade dräkt för att framföra ett 45 sekunder långt nummer. Han hann dock inte sjunga hela sin sång innan sändningen avbröts för att visa nyheter om en tragisk bilolycka, i ett omstörtande tonfallsskifte. När man sedan växlade tillbaka till nyårsprogrammet så var Pikotaro redan borta ur bild, och vi trodde inte vi skulle se honom något mer. När klockan började krypa närmare tolvslaget, och nyårsprogrammet nådde sin kulmen, så var han dock där igen, som en latent sjukdom, och denna gång hade han förstärkning: en fullskalig kör klädd i aftonklädsel.



Kören ackompanjerade Pikotaro genom att sjunga Beethovens Till glädjen, men med Friedrich Schillers text utbytt mot att enbart sjunga "Pen-Pineapple-Apple-Pen" till melodin. Där stod Pikotaro alltså på nyårsafton, med hela landet som åskådare, och sjöng sin melodi med europahymnens fulla kraft bakom sig.

Efter detta spektakel trodde vi att vi hade sett så mycket PPAP som gick att finna. Så var inte fallet. När vi hade ätit vår lunch på shoppingcentret Solamachi efter vårt besök till Sumidaakvariet så gick vi in i en affär, som sålde diverse souvenirer och dylikt från kända TV-serier, märken och andra folkkära japanska institutioner. Där såg jag på håll en vägg tapetserad med Pikotaros belåtna nuna.



Vi gick närmare för att undersöka, och hörde den omisskänliga melodin spelas. Vi började då lyssna mer nogrannt på rösten som spelades över högtalare i hela butiken, och märkte att han gått över från lite allmänt välkomnande utrop till att helt och hållet prata om PPAP. Mannen som pratade i högtalaren satt nämligen i detta hörn av butiken, och var utklädd till Pikotaro.



Han sjöng sången om och om igen, och mellan varje avslutad vända så passade han på att marknadsföra en av PPAP-produkterna från hörnet bredvid honom, bland annat block och pennor men förmodligen mest anmärkningsvärt de officiella PPAP-kakorna.


Notera mängden kakor man ansett vara nödvändig att köpa in



Detta var ju höjden av hybris, tänkte vi. Det som vi tolkat som en trend som slår ner och passerar med en blixts intensitet, en sommarflört, hade transcenderat till otänkbar status, till en kultliknande rörelse som sveper igenom ett motvilligt land och lämnar tusentals reliker som spår. Det kan inte bli mer bizarrt än detta, tänkte vi.

 Så såg vi utanför denna butik, ett etablissemang där folk satt och fikade. Där satt en av kunderna och drack juice ur en urholkad ananas. Vi såg skylten över dörren. PPAP Café.



Här hade man alltså lyckats öppna ett café, där dekoren, menyn, personalens uniformer; allt gick i temat som detta fyrtiofem sekunder långa musikstycke etablerade. Menyn hade man sedan utformat så att allt som erbjöds hade initialerna PPAP, förutom téet, som hade initialerna PPAT.



Vid åsynen av detta känner man att man börjar frånskiljas från sitt mondäna kött och blod. Den grundläggande uppfattningen att alla människor har ett medvetande, att världen existerar utanför ramarna för mitt sinne, flagnar när jag rör vid den, som gammal målarfärg. Är det inte så som jag lärt mig, att saker som detta måste skapas av någon, betalas för och byggas med mänskliga händer, för att få finnas till? Är det inte så att mänskligt intresse, efterfrågan, krävs för att finansiera byggandet av ett kafé? Jo, så är det, intalar jag mig själv, och nyper mig i armen. Men vad är det för människor som efterfrågat detta kafé? Är det tänkande, kännande människor, är det personer som jag? När jag ser PPAP Café ifrågasätter jag den idén. Är 40 sekunder lika länge för mig som det är för andra, och betyder orden Pen, Pineapple, Apple, något annat för mig än för andra? PPAP Café får mig att känna mig som en ofödd människa, som att jag står inför världen men än inte har verktygen att förstå den med, som att jag lever med en tunn hinna som separerar mig från allt omkring mig. PPAP Café får mig att känna mig ensam och rädd.