Kvarglömda observationer och avslutande kommentarer

Från Helsingfors flygplats gratisnätverk kan jag meddela att vi säkert klarade första etappen av resan hem. På planet från Tokyo var det lite för varmt, och han i sätet bredvid mig gjorde inget för att distrahera sig över huvud taget under hela niotimmarsflygningen förutom att bara sitta och stirra rakt fram, vilket ju gjorde mig lite illa till mods, men annars gick allt som smort (om än inte lika lyxigt som den uppgraderade flygningen dit). 

Faktum är att jag inte har så mycket att berätta om denna dag över huvud taget. Flyget gick ju så pass tidigt att vi inte hann göra annat i Tokyo än att frukost1. Istället för att beskriva resandet i detalj så ska jag istället skriva det inlägg som ni gick miste om under bussresan till Kyoto, där jag går igenom olika spaningar och dylikt som fallit bort från eller inte fått plats i tidigare inlägg. 

Jag kan ju börja med att adressera en kommenterar som i början av resan kom till bloggen och förmedlade ett skräckbesked, som jag reagerade starkt på men aldrig kom att skriva något om här. Jag fick nämligen höra från en säker källa att man ersatt Tillbaka till Aidensfield med Lilla huset på prärien på TV4 Gulds tablå! Visst, Aidensfield har ju visats ett par varv, börjat om från början ett par gånger, men att för den sakens skull byta ut det mot (den för övrigt minst lika återvunna) Lilla huset är ju som att en skolmatsal skulle kungöra för sina elever att de för att undvika det monotona i att servera korv Stroganoff så ofta beslutat att ersätta den rätten i matsedeln med sågspån. Att vara ute och resa ska ju vara en form av verklighetsflykt, men när verkligheten när man är borta ställer till det på det här viset får en att tvivla om "verkligheten" över huvud taget finns kvar när man kommer hem igen.

Nu när jag fått detta sagt, så ska jag gå vidare med att lista lite roliga fenomen som hamnat i skymundan under mitt bloggande.

Spaning nummer ett: se bild nedan. Det som avbildas är en försäljningsautomat för öl.

Förvisso måste man för att få nyttja automaten köpa en bricka i en fysisk butik och vid det köpet visa legitimation. Brickan är dock sedan det enda som behövs för att köpa något ur automaten så det är ju inte särskilt svårt att lura systemet genom att, till exempel, inte vara 20 år gammal men låna en bricka från någon som är det. Liknande maskiner finns även för cigaretter.

Spaning nummer två: det finns nästan alltid två rullar toalettpapper på offentliga toaletter, hotell och dylikt inräknat. Förra två vistelserna i Japan bodde jag ju hemma hos folk, så det är kanske därför jag inte märkt av detta förut, men det finns med få undantag alltid en extra toalettpappershållare ifall pappret i den första tar slut. Detta kan jag tänka är för att pappret tar slut fortare här, eftersom att det är ungefär en tredjedel så tjockt som svenskt toalettpapper. Japanskt toalettpapper är i princip genomskinligt.

Spaning nummer tre: nedan ser ni en bild på en liten liten parkeringsplats, inklämd mellan två bostadshus i Kyoto. Sådana minimala parkeringsplatser är ganska vanliga, och de tre rutor som synns på bilden är de tre rutor som fanns.

 

Det som syns på skylten uppe i vänstra hörnet är vad som är intressant med denna parkeringsplats. Det finns nämligen på alla parkeringsplatser här en skylt som visar huruvida det finns några lediga platser, vilket kanske är nödvändigt om det rör sig om 200 rutor som kan vara ockuperade eller fria, men här rör det sig alltså om tre rutor som ju alla är lättare att se genom att titta på själva platserna än genom att titta på skylten.

Spaning nummer fyra: man är väldigt glad i varningsskyltar i Japan. Detta är väl egentligen en ganska trött spaning, som tagits upp tidigare på denna blogg, men anledningen jag inkluderar den nu är denna bild på en toalettpappershållare som Althea tog.

Det som står på varningsetiketten är ungefär "varning för toalettpappersskäraren".

Spaning nummer fem: saker finns i ganska stor utsträckning på portugisiska. Det var främst i Kyoto som jag kunde göra denna spaning, men där var det så på ett par håll att man erbjöd guidning på språken japanska, engelska, kinesiska, eventuellt koreanska samt portugisiska. Detta kan jag inte tänka mig bero på något annat än Japan och Portugals gemensamma historia, med Portugal som första västerländska land att bedriva handel med Japan på 1500-talet, och jag tycker faktiskt att det är lite onödigt att göra sig besväret att översätta skyltning och röstguider för 500 år gamla handelsresandes skull.

Spaning nummer sex: på en affär som Althea handlade kläder på så var kassasystemet automatiserat på ett nästan obehagligt vis. Kassan var nämligen ett skåp som man tryckte in alla sina köp i, och skåpet kunde då på något vis, oavsett hur skrynkliga och tätt packade varorna var, avläsa vad som fanns i skåpet och ange vad man lagt i där och hur mycket allting kostade. 

Det som för mig är obehagligt är hur maskinen kan ha haft någon som helst aning om vad det var för kläder som man tryckte in i den, och jag kan inte hjälpa att undra om vad som skulle hända om man själv kröp in där i - skulle den visa ens namn och hemadress på skärmen då?

Spaning nummer sju: på Kyoto station fanns en klädaffär som hette "Lodispotto".

Spaning nummer åtta: på den restaurang belägen vid templet Ryoanji, som vi vid ett tillfälle åt lunch på, så spelades musik från anime. I synnerhet spelades musik ifrån filmer från filmstudion Studio Ghibli, mest igenkännbar signaturmelodin till Min granne Totoro.

Spaning nummer nio: det är oftast väldigt vackra biljetter som man får när man besöker olika sevärdheter. Såhär såg till exempel den till Kinkakuji ut:

Spaning nummer tio: jag har ju tidigare på bloggen konstaterat att CD-skivan inte är ett antikverat format i Japan, men CD är till och med så pass aktuellt att det på elektronikaffärer går att köpa Walkman. De på bilden nedan såldes för ungefär 240 kronor styck.

Spaning nummer elva: de som arbetar på japanska butiker, i synnerhet klädaffärer, tycks ha en otroligt hög tolerans för tortyr. Jag kan faktiskt inte beskriva den alldeles för höga musik som spelas på butikerna som något annat än tortyr, inte olik sådan som tillämpas vid förhör i Guantamo Bay. Det är inte ovanligt att man på ett varuhus dels spelar en radiokanal över varuhusets allmäna högtalarsystem, och att varje enskild butik därutöver har sin egna musik på. När man då står på valfri plats i varuhuset så hör man samtidigt uppemot fem-sex olika låtar, oftast intensiv dansmusik. Ibland är det så illa att samma butik har olika musik som spelas vid olika hyllor, för att matcha plaggen som säljs vid just den hyllan.

Spaning nummer tolv: detta är väl egentligen ingen spaning men titta hur toaletten på vår ryokan i Kyoto var inredd:

Spaning nummer tretton: återigen kanske inte riktigt en ordentlig spaning men se denna tröja som var till salu någonstans i Kichijoji:

Bonusspaning: Jag försökte ju mig på att trycka på den obehagliga spray-knappen på toaletten igår. Först hände ingenting, och jag trodde besviket att knappens funktion kanske inte var mer än att skölja ur toaletten eller något sånt. Sedan hörde jag dock ljudet av en maskin som aktiverades, och ett litet munstycke dök upp från under toalettringen som ett ryskt periskop och sprutade en kraftfull vattenstråle rakt uppåt. Jag hoppade till och började frenetiskt försöka stänga av den ganska så obehagliga lögningen, vilket jag tillslut samlade mig nog för att lyckas med och såg munstycket skamset försvinna in bakom toalettringen igen. Direkt efter detta tog jag en dusch.

Med detta avslutar jag detta inlägg, och kanske till och med hela bloggandet för denna resa, såvida inget av särskilt intresse händer på flyget från Helsingfors till Stockholm. Tack så mycket för att ni läst och kommenterat, kära läsare. På återseende!

1: Dagens ägg var miniomeletter.