Jag hoppas ni är förfriskade och uppsluppna med den energi som det nya året inger, mina vänner. Ett inlägg där jag berättar hur vi firade vårt nyår här i öst har utlovats, och det inlägget följer här nedan. Först av allt vill jag dock förtydliga, att vårat grepp om de japanska nyårstraditionerna är bristfälligt. Nog har vi fått höra mycket om traditionerna, ja, men inte så till en grad att vi på egen hand kan utföra ett nyårsfirande, lika lite som någon som på historielektionerna i skolan lärt sig om franska revolutionen har de medel som krävs för att ta livet av Francois Hollande.
Vi inledde nyårsafton med att gå till ett lokalt sobahak och äta sobanudlar. Nyårstraditionen föreskriver här att man ska äta soba, men vi visste inte riktigt när på nyår dessa skulle ätas, även om vi hade föraningen att det egentligen skulle vara enklare, mer spartanska nudlar än de soppor som vi beställde och att de dessutom skulle serveras till lunch. Vi tänkte dock att detta ju ändå gjorde anspråk på att likna nyårssoba och åt det därför ändå.
Nyårslunch, ungefär
Efter denna middag så mötte vi upp Alex och åkte till det internationella studentboende som Steve och Julia, de goda vänner till Alex som jag lärde känna under förra resan, bodde i (de flyttade tillbaka till Sverige idag, därav preteritum). Där tänkte vi stanna en stund innan vi åkte tillbaka mot våra hemtrakter för att där fira tolvslaget och se fyrverkerier, innan vi fick höra från våra värdar att fyrverkier inte avfyras på nyår i Japan och nyårsaftons tovslag här betyder ungefär lika mycket som julaftons tolvslag gör i Sverige. Vi förhöll oss något skeptiska till denna information men valde att spela med och vänta med att åka hem till sista tåget (som gick 23:50). Fram till dess satt vi i allrummet på deras boende och medan ett nyårsprogram visades på TV:n i bakgrunden drack vi champagne, spelade uno och diskuterade Japan och dess samhälle. Bland annat berättade jag om den underliga scen som utspelat sig för oss i Yoyogiparken, och Steve konstaterade att hela parken nog är ett utstuderat practical joke emot alla utlänningar som befinner sig i Tokyo.
När klockan började närma sig 23:50 så gick vi till tåget, där vi sedan satt och halvsov i 40 minuter eller så innan vi tvingade oss att gå av i Ueno. Där gick vi till det buddhistiska templet Daikokutendo, som var vackert dekorerat med papperslyktor. Dessa lyktor, vet vi sedan tidigare, har dock ingen ceremoniell eller religiös innebörd, utan det som smyckar dem är namnen på sponsorer som donerat till templet inför evenemanget.
Vid templet såldes även lite nyårsmat, som till exempel yakitori och MAX KEBAB Autentisk turkisk kebab Maximalt uppsvälld!
Efter denna middag så mötte vi upp Alex och åkte till det internationella studentboende som Steve och Julia, de goda vänner till Alex som jag lärde känna under förra resan, bodde i (de flyttade tillbaka till Sverige idag, därav preteritum). Där tänkte vi stanna en stund innan vi åkte tillbaka mot våra hemtrakter för att där fira tolvslaget och se fyrverkerier, innan vi fick höra från våra värdar att fyrverkier inte avfyras på nyår i Japan och nyårsaftons tovslag här betyder ungefär lika mycket som julaftons tolvslag gör i Sverige. Vi förhöll oss något skeptiska till denna information men valde att spela med och vänta med att åka hem till sista tåget (som gick 23:50). Fram till dess satt vi i allrummet på deras boende och medan ett nyårsprogram visades på TV:n i bakgrunden drack vi champagne, spelade uno och diskuterade Japan och dess samhälle. Bland annat berättade jag om den underliga scen som utspelat sig för oss i Yoyogiparken, och Steve konstaterade att hela parken nog är ett utstuderat practical joke emot alla utlänningar som befinner sig i Tokyo.
När klockan började närma sig 23:50 så gick vi till tåget, där vi sedan satt och halvsov i 40 minuter eller så innan vi tvingade oss att gå av i Ueno. Där gick vi till det buddhistiska templet Daikokutendo, som var vackert dekorerat med papperslyktor. Dessa lyktor, vet vi sedan tidigare, har dock ingen ceremoniell eller religiös innebörd, utan det som smyckar dem är namnen på sponsorer som donerat till templet inför evenemanget.
Vid templet såldes även lite nyårsmat, som till exempel yakitori och MAX KEBAB Autentisk turkisk kebab Maximalt uppsvälld!
Bilden är dock suddig och ni får helt enkelt lita på mig att översättningen av ståndets namn stämmer
Vi konstaterade dock snart att templet var ganska dött, vilket möjligen berodde på att det inte är buddhistiska tempel man enligt tradition går till på nyår i Japan, utan shintoistiska helgedomar. Vi gick då istället till den närliggande helgedomen Gojoten, där en lång kö ringlade ut från under templets port, även om vi inte förstod vad man köade till.
Vi anslöt oss inte till kön utan gick försiktigt förbi den och såg att man mitt på templets innergård tänt ett stort bål. Dessa bål hade varken jag eller Althea hört talas om förr, men runt bålet rådde en gemytlig stämning. Det var uppenbart för oss att nyår i Japan är en familjehögtid, och vi konstaterade att det är synd att vara här utan en japansk guide som kan förklara såna här tillställningar och kanske till och med bjuda in oss till firandet. Runt omkring oss stod folk och åt nyårsmochi eller pratade med sina familjemedlemmar, och efter att ha värmt oss vid elden en stund gav vi oss därifrån.
Uppmärksamma läsare undrar nu vad dessa nyårsmochi är. Mochi är ett slags seg kaka, eller med tanke på konsistensen snarare en deg, gjord på rismjöl. På vägen hem från templet gick vi till vår näraffär för att köpa något dylikt, och tog med oss dango (alltså små dumplings gjorda av samma rismjöl) samt vad vi trodde var en daifuku (en mochi med någon fyllning). Vi tog med oss dessa till rummet och skålade i persikofanta medan vi åt dango med välbehag, och daifukun med förvåning. Den visade sig nämligen vara en jordgubbe i ett tjockt lager med vispgrädde, insvept i ett tunnt tunnt hölje av mochideg.
Vi anslöt oss inte till kön utan gick försiktigt förbi den och såg att man mitt på templets innergård tänt ett stort bål. Dessa bål hade varken jag eller Althea hört talas om förr, men runt bålet rådde en gemytlig stämning. Det var uppenbart för oss att nyår i Japan är en familjehögtid, och vi konstaterade att det är synd att vara här utan en japansk guide som kan förklara såna här tillställningar och kanske till och med bjuda in oss till firandet. Runt omkring oss stod folk och åt nyårsmochi eller pratade med sina familjemedlemmar, och efter att ha värmt oss vid elden en stund gav vi oss därifrån.
Uppmärksamma läsare undrar nu vad dessa nyårsmochi är. Mochi är ett slags seg kaka, eller med tanke på konsistensen snarare en deg, gjord på rismjöl. På vägen hem från templet gick vi till vår näraffär för att köpa något dylikt, och tog med oss dango (alltså små dumplings gjorda av samma rismjöl) samt vad vi trodde var en daifuku (en mochi med någon fyllning). Vi tog med oss dessa till rummet och skålade i persikofanta medan vi åt dango med välbehag, och daifukun med förvåning. Den visade sig nämligen vara en jordgubbe i ett tjockt lager med vispgrädde, insvept i ett tunnt tunnt hölje av mochideg.
Överlag så var det ett annorlunda nyårsfirande. Det blev inte nyår med buller och bång, och eftersom att jag i alla år tyckt att det buller och bång som gör sig gällande på nyår, det vill säga fyrverkerier, varit obehagligt, så var jag i och för sig glad för det. Snarare präglades hela firandet av en gemytlighet som var svår att beskriva, särskilt för oss svenskar som inte är insatta i traditionerna, på denna årets viktigaste kväll i Japan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar